Nu slipper Ann-Louise sprutorna för sin MS

För fyra år sedan på en semesterresa i Spanien fick Ann-Louise Eklund, då 44 år, plötsligt problem med balansen och hennes ena fot betedde sig inte som vanligt.

– Jag fick hålla i mig när jag gick i trappor, men jag trodde det berodde på en incident några dagar tidigare då jag vridit till ryggen, säger hon.

Att foten kändes märklig och att det lät konstigt när hon gick skyllde Ann-Louise Eklund på sandalen. Men när hon kom hem till Sverige fick hon så ont i ryggen att hon knappt kunde böja sig framåt och gick till läkaren, som gav henne en kortisonspruta mot värken. Nästa dag domnade ena sidan på kroppen av, från bröstet ner till
höften.

– Det var samma känsla som när man är hos tandläkaren och får bedövning, och från och till fick jag även en stark smärta i mellangärdet som kändes som om man hade dragit åt ett skärp väldigt hårt, berättar hon.

När Ann-Louise fick beskedet om sin sjukdom var hon redan beredd på vad smärtan berodde på. 

Ann-Louise Eklund kontaktade läkaren igen och fick göra en magnetröntgen och därefter ett ryggmärgsvätskeprov vid Neurologen på Falu lasarett, där det konstaterades att det var MS hon hade. Ett besked som Ann-Louise Eklund då var inställd på att få.

– Läkaren blev förvånad över att jag var så lugn, men jag var beredd på att det kunde vara MS jag drabbats av, säger hon.

Positiv inställning
Men sjukdomen kom att förändra Ann-Louise Eklunds liv mer än hon hade trott.

Den behandling hon erbjöds var sprutor som hon kunde välja att ta dagligen eller en gång i veckan. Eftersom hon är spruträdd valde hon att ta en spruta i veckan, en behandling som gav henne influensaliknande symtom under 1,5 dag efter injektionstillfället.

– Jag kommer ihåg att jag vid det första tillfället var i min äldsta sons lägenhet i Falun, där han studerade, eftersom jag hade varit på Falu lasarett. Jag fick jättefrossa och låg på en madrass på golvet och skakade i säkert en timme innan jag kunde åka tillbaka till Malung, minns hon.

Till en början tog Ann-Louise Eklund sprutan på söndagar, vilket innebar att hon inte kunde jobba på måndagen
eftersom hon var för sjuk. Så istället började hon ta sprutan på lördagar.

– Men då gick ju nästan hela helgen åt till att vara sjuk, då jag egentligen hade behövt tid att återhämta mig från veckans arbete, och dessutom blev det inte någon tid över för annat än jobb, säger Ann-Louise Eklund, som är vd på ett arbetsintegrerande socialt företag som jobbar med människor som är långtidssjukskrivna, funktionshindrade och arbetshandikappade.

Trots att Ann-Louise är spruträdd tog hon sprutan en gång i veckan med influensaliknande symtom som följd.

Efter 1,5 år gick Ann-Louise Eklund istället över till att ta sina sprutor dagligen.

– Då slapp jag de här biverkningarna, men istället fick jag knölar och märken på de ställen där jag hade stuckit, och dessutom var jag alltid tvungen att ha medicinen kyld, vilket kunde bli väldigt krångligt om jag inte var hemma.

Men även om Ann-Louise Eklund har en positiv inställning till sin sjukdom var de dagliga sprutorna påfrestande. Så när hon för lite mer än ett år sedan hörde talas om en tablettbehandling blev hon genast intresserad av att prova.

– Jag kontaktade min neurolog och fick veta att det främst var personer som var rädda för att sticka sig som fick byta, och eftersom det stämde in på mig, fick jag ok. Det var inga större problem, men jag har nog haft tur också, jag vet andra som inte fått byta eftersom den här behandlingen är dyrare.

Smidigare med tabletter
Att få ta tabletter istället för sprutor har varit en stor lättnad för Ann-Louise Eklund, även om hon fått vissa magbesvär.

– Det känns som magkatarr, men det är så skönt att slippa ta sprutorna att det är värt att ha lite ont i magen, säger Ann-Louise Eklund, som fått medicin för sina magsymtom.

Tabletterna, som hon tar två gånger om dagen, ger även en annan biverkan.

– Jag kan få som en flush som går bort efter 10 minuter, blir röd i ansiktet och prickig på kroppen. Det går över fort men är ju inte så kul om man är ute och äter på restaurang till exempel, säger hon.

Samtidigt är Ann-Louise Eklund väldigt tacksam över att hennes sjukdomsutveckling varit så stabil.

– Jag har haft tur och inte känt av några nya skov. Fortfarande har jag lite bortdomningar i sidan och svårt att lyfta den ena foten, men det kan avhjälpas med ett hjälpmedel som sitter på skon som hjälper till att lyfta foten,
berättar hon.

Det som är mest påfrestande tycker Ann-Louise Eklund är den trötthet som följer med sjukdomen och inte riktigt går att vila sig ifrån.

– Det är en både fysisk och psykisk trötthet, jag gör till exempel slarvfel lättare och måste alltid kolla en extra gång innan jag skickar iväg något jobb jag gjort, det är en slags hjärntrötthet, säger Ann-Louise Eklund, som är sjukskriven till 25 procent sedan ungefär ett år tillbaka.

Tabletterna ger Ann-Louise magont, men hon tycker att det är så skönt att slippa ta sprutorna att det är värt att ha lite ont i magen.

Tänka positivt
Sönerna som nu är 18 och 21 har flyttat hemifrån, men bor båda i Malung. De träffas ofta och Ann-Louise Eklund tycker att det är skönt att de tagit hennes sjukdom så bra.

– Jag försöker tänkta positivt. Många har sagt att “åh vad hemskt, då kommer du kanske att få sitta i rullstol”, men varför ska jag tänka på det innan det händer, det får jag ta när det kommer i så fall, resonerar hon.

Och med tabletterna har Ann-Louise Eklunds liv blivit mycket friare.

– Framför allt är det lättare att åka iväg någonstans när jag inte längre behöver tänka på att det alltid måste finnas tillgång till ett kylskåp, och det är lättare att ta en tablett än att gå in någonstans och ta en spruta.

Hela artikeln hittar du i Hemmets Journal nr 43 2015.