• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Mindfulness hjälpte mig ur depressionen"

    Fem gånger har det avgrundsdjupa mörkret tagit över Katarina Grims liv. Men nu har hon hittat ett sätt att hantera sina återkommande depressioner. – Jag har lärt mig leva i nuet!

    Bild 1289701

     

    Att sticka har hjälpt Katarina i kampen mot depressionerna. -Det är så själsligt givande att handarbeta!

     

     

    De senaste tio åren har Katarina Grim drabbats av flera svåra depressioner och levt i en vardag som periodvis varit präglad av kaos och mörker.

    – Under mina riktigt svarta år, 2006-2008, var det extra besvärligt. Jag var som en zombie, påverkad av sjukdomen och av starka mediciner. Min mamma fick komma på morgnarna för att överhuvudtaget få upp mig ur sängen. Jag orkade ingenting. Inte ens dra upp rullgardinen och sätta på kaffekokaren. Jag ville bara sova. Och min självkänsla var i botten.

    Katarina fyller 43 år i mars. Hon är en positiv och öppen kvinna som gärna berättar om sina depressioner, för att öka förståelsen för denna "osynliga" folksjukdom. Varje år drabbas hundratusentals svenskar av depression i olika grad, men det finns fortfarande mycket fördomar och okunskap när det gäller de psykiska sjukdomar.

    Katarina vet av egen erfarenhet att ett "ryck upp dig", inte räcker när livet går sönder. Det går inte att "skärpa sig" när man lider av en depression.

    Idag mår hon bra och har lärt sig känna igen tecknen när det börjar bära nedåt igen. Numera kan hon effektivt bromsa den negativa utvecklingen med antidepressiv medicin.

    – Det hjälper mig också att meditera och leva ett aktivt liv med träning och promenader, berättar Katarina, som bor i en trevlig lägenhet i Karlstad, nära Vänern, med sin man Tony och de två barnen, Ellen, 13 år och Henrik, 10 år.

    Katarina är född och uppvuxen i Karlstad. Hon är i grunden gymnasielärare i engelska och psykologi men arbetar numera vid universitetet, där hon bland annat föreläser om psykisk ohälsa och delar med sig till studenterna, både av teoretiska kunskaper och av sina personliga upplevelser.

    – Jag har också varit ute mycket i landet och föreläst i regi av RSMH, Riksförbundet för Social och Mental hälsa. Ett tag reste jag nästan varje vecka, till olika delar av landet. Det finns ett jättebehov av information om depression och hur sjukdomen kan ta sig uttryck och vad man kan göra för att må bättre.

    Katarinas problem började tidigt i livet. Det kan finnas en genetisk, ärftlig, aspekt vid depression.

    – Jag minns att min pappa, som gick bort för många år sedan, hade sina känslomässiga "turer". Dessutom hade jag en väldigt kaotisk barndom då mina föräldrar skilde sig när jag bara var fem år. Barndomsupplevelser kan ju spela en stor roll när det gäller psykisk sjukdom, barn är så sårbara. Jag bodde hos min pappa som hindrade mig från att regelbundet träffa min mamma, som skaffat ny familj.

     

    Bild 1289702

    – Min självkänsla var dålig redan på den tiden och jag skuldbelade mig själv för att jag svek pappa, när jag flyttade till mamma. Då var jag elva år.

    – Den skuldkänslan hängde med mig upp i vuxenlivet. Jag hade en ganska vild och kaotisk ungdom och var som ett rö för vinden, men jag hade också roligt och reste mycket. Jag kände mig rotlös. 1994, när jag var 23 år, arbetade jag på ett kafé i Oslo och det var då jag fick min första riktiga depression.

    Det blev dramatiskt, även om det tog tid innan Katarina och hennes omgivning förstod att hon verkligen var sjuk.

    – Den första depressionen är vansklig, man har ju ingenting att jämföra med. Jag kände att jag blev alltmer orolig, jag strövade runt planlöst och började långsamt tappa livslusten. Jag kunde inte äta, jag magrade och blev desperat, för jag förstod ju inte vad som hände med mig. Mina vänner i kollektivet där jag bodde förstod ingenting de heller och kunde inte hjälpa mig.

    – Jag köpte badsalt med uppiggande effekt, jag trodde att det skulle kunna få mig upp ur det mörka. Det kan låta naivt, men jag visste inte vad jag skulle göra.

     

    Allt kändes hopplöst

    Katarina sökte någon som kunde hjälpa henne. Hon slog i telefonkatalogen, utan framgång, för att kanske kunna hitta en präst att tala med.

    – Till slut gick det inte längre. Jag blev intagen på en sluten psykiatrisk klinik i Oslo och min syster kom i taxi från Karlstad. Jag fick inga mediciner då, det var först när jag kom till Sverige. När jag kom hem till Karlstad bodde jag hos mamma. Då var det som om hela jag bara krackelerade i små bitar. Jag fick antidepressiv medicin men mamma visste inte vad hon skulle tro när jag sov hela dagarna. Allt kändes hopplöst. Jag behövde vila, sova, men idag vet jag att man inte kan vila sig ur en depression.

    – Det är viktigt att man som anhörig kan rycka in och göra punktinsatser, få igång någon som är förstenad av depressionen. Man kan hjälpa till med viktiga saker som att se till att räkningar blir betalda och tvätten fixad. Samtidigt är det viktigt att inte ta över alla bestyr, utan att den som är sjuk har vissa aktiviteter att ta itu med på dagarna.

    Det var den första av de djupa depressioner Katarina drabbats av. Hon räknar på fingrarna. Det är fem stycken nu.

    Så småningom vände det. Katarina studerade till gymnasielärare. Hon gifte sig och mådde relativt bra, bortsett från en del perioder av ångest och oro. Den andra depressionen kom när Katarina väntade sitt första barn, 1999. Mitt i all glädje öppnade sig på nytt ett svart, bottenlöst hål.

    – Det blev som en bumerang i nacken. Jag ställdes inför valet – kan man medicinera när man är gravid? Jag fick en lätt dos antidepressiv medicin och det gick bra. Andra gången jag blev gravid tre år senare hände det igen. Det var hemskt jobbigt, en mamma får ju bara inte ligga hopkurad i sängen, det blir snabbt kännbart för familjen.

    2006 började en mardrömslik period då Katarina åt nio olika mediciner och också genomgick flera elbehandlingar, ECT. Hon var tidvis inlagd på sjukhus.

    – Jag tippade över kanten och tappade verklighetsuppfattningen, jag var inne i en djup depression och blev dessutom psykotisk. Jag fick för mig att mina barn var utsatta för strålning från mobilmaster och jag blev helt besatt av den tanken under lång tid. Det var kaos och hemska tankar som styrde mig. Jag vågade inte ens se på TV, för risken att få höra om nya hälsolarm.

     

    Fick livsglädjen tillbaka

    Katarina fick hjälp av en psykoterapeut som verkligen trodde att hon kunde bli frisk igen. Det trodde inte längre varken Katarina själv eller hennes familj. Men terapeuten fick rätt och släppte inte taget om sin patient.

    – Sommaren 2008 reagerade mina närstående på att jag var så avtrubbad och påverkad av mina mediciner och jag började trappa ner, i samråd med en sjuksköterska. Jag blev mer mig själv och till slut åt jag bara ett antidepressivt medel. Jag testade också, med bra resultat, kognitiv beteende terapi, KBT, och mindfulness, för att lära mig leva i nuet. Till slut fick jag min livsglädje tillbaka och kunde känna kärlek och närhet igen.

    Idag använder Katarina ofta mindfulness i vardagen.

    – Jag går undan en stund, sätter mig ner och låter mig själv vara. Det är lätt att bli så uppslukad av sina negativa tankar att man får för sig att de är en korrekt bedömning av verkligheten. Mindfulness kan handla om att slappna av och bara titta på tankeströmmen. När man gör det får man distans till tankarna och de förlorar i styrka.

    Efter att Katarina mediterat en stund blir hon lugnare i sinnet och känner sig harmonisk och närvarande. Det sitter i resten av dagen.

    Katarina ser till att ge sina barn all den trygghet de behöver. Hon har alltid känt ett stort stöd från sin familj, vänner och kollegor. Idag går Katarina på regelbundna besök hos en psykolog, för att få perspektiv på vardagen. Hon vet att hon är sårbar och hon känner när det mörknar. Då börjar hon grubbla, bli orolig och tappa glädjen. Men hon är lyhörd numera.

    – Jag kan känna "oj där kom en sån tanke". Något negativt, en katastroftanke. Men jag är mycket mer vaksam nuförtiden om jag får ett skov, ett återfall. Jag tar en liten dos antidepressiv SSRI-medicin varje dag och ökar den om jag känner att det bär nedåt. Det fungerar bra. Jag tar medicinen och sedan plötsligt, efter några veckor, vänder det uppåt från en dag till en annan.

    – Då kan jag vakna en morgon och det är som att vända en hand, som att kliva in i livsströmmen igen!

    Katarina träffar många människor som lider av psykisk ohälsa och hon vet hur svårt det är för omgivningen att förstå. Och hur lätt det är att kalla någon för latmask. Själv fokuserar hon på bra, positiva saker, som att hjälpa andra med psykiska problem. Hon arbetar ideellt på fritiden i olika föreningar och när det blir tid över promenerar hon eller deltar i barnens aktiviteter. Och hon stickar gärna.

    – Sticka är jättebra. Det är så själsligt givande att handarbeta! Att vara ute en halvtimme i dagsljus är också viktigt.

    Kanske skriver Katarina en bok om alla sina livserfarenheter så småningom. Tanken har funnits där i flera år. Nu känns livet gott.

    – Jag oroar mig inte alls så mycket längre. Jag ser ljust på framtiden.

     

     Överläkare Pouya Movahed:
    Alla kan drabbas

    Minst en halv miljon svenskar lider av depression. Det är en folksjukdom som orsakar mycket lidande, men där de flesta har goda chanser att tillfriskna. Pouya Movahed är överläkare i psykiatri och verksam vid Skånes Universitetssjukhus i Malmö. Han arbetar också som forskare vid Lunds Universitet, med fokus på behandling av depression.

     

    Är depression en kronisk sjukdom?

    – De flesta tillfrisknar men det tar olika lång tid. Vid en allvarlig depression får ungefär hälften återfall inom fem år och tre av fyra inom tio år. Men sjukdomen kan kontrolleras och man ska räkna med att kunna leva ett fullgott liv.

     

    Vilka drabbas?

    – Depression är en av våra vanligaste folksjukdomar. Alla kan drabbas och det finns också en viss ärftlighet. Faktorer som en anhörigs sjukdom eller död kan påverka. Stress och påfrestningar är andra orsaker.

     

    Vad skiljer depression från nedstämdhet?

    – Om man är nedstämd, speciellt på grund av något särskilt, behöver man inte vara deprimerad. Det är normalt att vara extra glad eller extra ledsen ibland. Depression handlar om en djup svacka under minst två veckor.

     

    När ska man söka hjälp?

    – Man ska inte vänta för länge. Har man mått psykiskt dåligt under två veckors tid eller mer, bör man söka hjälp i primärvården. Vid mycket svåra fall med självmordsrisk eller mat- och dryckesvägran ska man söka till akutmottagningen direkt.

     

    Vilka behandlingar finns det?

    – Så kallade SSRI-preparat, selektiv serotonin återupptagshämmare, är effektiva. De påverkar en av hjärnans signalsubstanser, serotonin, som anses påverka välmåendet. Effekten kommer oftast inom några veckor.

    – I lätta och medelsvåra fall kan samtalsterapi, som KBT, ha god effekt. Man kan kombinera samtalsterapi med läkemedel.

    – Vid svåra depressioner med hög självmordsrisk kan elektrokonvulsiv terapi, ECT, vara en effektiv behandling.

     

    Finns det någon intressant forskning?

    – Narkosmedlet Ketamin har visat sig ha en snabb effekt vid depression. Detta kan leda till nya behandlingar, men mer forskning krävs.

    – Det forskas också kring DBS, deep brain stimulation, vid svåra fall. Man för in en elektrod i vissa delar av hjärnan och på så sätt kan man häva en svårbehandlad depression.

     

    Vad kan jag som anhörig göra?

    – Patienter med depression förändras. De kan bli nedstämda, håglösa och lättirriterade. De kan slarva med mat och hygien. De drar sig undan familj och arbetskamrater.

    – Som anhörig kan man motivera dem att söka vård. Men också att fortsätta med rutiner, som träning och sociala aktiviteter.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!