Utbrändheten gjorde mig till en författare!

Anne Liljeroth trodde aldrig att hon skulle drabbas av utbrändhet, trots att arbetssituationen var ohållbar.

-Jag var en duktig flicka som ville visa världen vad jag kunde.

 

Anne Liljeroth var hos företagssköterskan på grund av en envis förkylning, när allting rämnade. När sköterskan sa de förlösande orden “men Anne, hur mår du egentligen?” kom tårarna. Och de slutade inte att flöda på tre timmar.

 Till slut kom en av Annes arbetskollegor dit och körde hem henne. Det var sista gången Anne satte sin fot på jobbet.

– När jag blickar tillbaka ser jag att det var kulmen på tre års omänsklig stress. Jag gick inte in i en vägg, utan jag hade traskat på under lång tid med alldeles för mycket jobb och för höga krav, berättar Anne.

– Idag förstår jag inte hur jag kunde stå ut så länge…

 Det är ett harmoniskt hem som välkomnar gästerna i Bromma, där Anne och hennes man Lars har slagit rot. Numera är de två pojkarna utflugna från det vitputsade funkishuset och genom de stora vardagsrumsfönstren glittrar vattnet från Mälaren.

 På ovanvåningen har Anne, 50, lämnat sin bärbara dator i favoritfåtöljen. Nuförtiden sitter hon här om dagarna och skriver böcker. Yogamattan plockas också ofta fram, för både själen och kroppen måste få sitt för att Anne ska må bra.

 Så såg inte hennes liv ut när hon arbetade på telefonbolaget 3. Då var hon knappt hemma och hade helt glömt bort sig själv i all stress. När hon började som chef hade företaget 25 anställda – när hon slutade låg antalet på drygt 700.

– Vi växte ofantligt snabbt och arbetsdagarna blev bara längre och längre. Våra utländska ägare ställde enorma krav och flera medarbetare däckade och kom inte tillbaka.

– Andra fick sparken och jag tvingades ta över en del av deras arbetsuppgifter. Tempot var så högt att jag inte ens hann reflektera över hur hysterisk arbetssituationen var, att den faktiskt var ohållbar. Ändå trodde jag att jag skulle klara av det, trots att jag började bli irriterad och arg. Samtidigt var jag trött och asocial. Jag stängde ute omvärlden för att klara av arbetsbördan.

 Anne beskriver sig själv som en typisk duktig flicka med höga prestationskrav.

– Mycket härstammar säkert från min barndom. Vi som är födda på 60-talet växte ju upp med Jante, Jesus och duktig flicka-syndromet. Pappa arbetade dygnet runt som lantbrukare och mamma var dubbelarbetande, så jag fick det i blodet. Mina två yngre bröder och jag fick hjälpa till mycket hemma.

– Jag var präktig, ofta bäst i klassen och märkte tidigt att jag fick komplimanger om jag var duktig. Det blev min drivkraft i skolan och sedan på jobbet.

 Men jobbsituationen höll inte i längden, i synnerhet inte i kombination med familj och barn. Både Annes släktingar och goda vänner började lägga märke till att hon inte såg frisk ut. En god vän sa till slut till på skarpen att hon höll på att stressa sönder sig. Men hon kunde inte ta till sig de goda råden utan stängde av.

 

Bröt ihop

Det var inte förrän Anne blev extremt trött och fick en förkylning med hosta som inte gav med sig, som vändpunkten kom.

– Jag trodde att sköterskan skulle ge mig hostmedicin, säger Anne. Istället blev jag sjukskriven.

– De tre första veckorna hemma sov jag 14 timmar om dygnet. När jag var vaken grät jag floder. Jag var rejält nedgången och så oändligt trött att varken kroppen eller hjärnan fungerade normalt. Det var svårt att tänka klart och jag kunde inte ens läsa längre.

– Min son kom hem med en bok från skolan och när jag försökte läsa flöt orden ihop. Hjärnan orkade inte tolka bokstäverna.

 Anne hade svårt att ha kontakt med människor, även med sina vänner som försökte hjälpa. De stötte hon inledningsvis bort.

– Just då var jag jobbig och otrevlig. Jag skämdes fruktansvärt för att jag inte dög och orkade. Jag hade misslyckats.

– Min man var undfallande och visste först inte hur han skulle hjälpa mig. Men tack och lov hade jag några vänner som inte gav sig. De kunde ringa och säga att om tio minuter dyker de upp för en promenad. Eller så bokade de tid hos en massör och tvingade dit mig. Något som då kändes oöverstigligt att göra. En aktivitet kunde ta hela dagen i anspråk.

– Senare fick jag veta att min man hade ringt mina vänner bakom min rygg och pratat med dem om hur de skulle kunna hjälpa mig.

 Efter fyra månaders sjukskrivning började Anne äntligen få mer energi. Med uppbackning av rehabläkaren på företaget, vännerna och sin man, repade hon sig i långsam takt.

– Tidigare tog jag raska promenader i 20 minuter, säger hon. Nu tvingades jag tänka om och promenerade istället långsamt i två timmar. Jag tränade mig i att inte bli stressad och det kändes först ovant att dra ner på tempot.

– Något som hjälpte var att prata om min utbrändhet. Jag hittade en bra psykolog och även en zonterapeut, som var underbar att prata med under behandlingen. Det var skönt att dela mina tankar med utomstående som inte värderade eller kände mig.

– Min man insisterade på att jag skulle hitta roliga saker i tillvaron. Till slut tog jag steget utanför bekvämlighetszonen och började på frigörande dans. Sedan rullade det på med yoga, silversmide och kurser i personlig utveckling. Jag unnade mig att göra saker som jag inte hade haft tid till tidigare.

 

Började skriva böcker

Efter åtta månaders sjukskrivning bestämde sig Anne för att inte gå tillbaka till jobbet, efter rekommendation från sin läkare. Vid det här laget hade hon hunnit förlika sig med tanken att göra något annat och kände en stor lättnad.

 Det var ett naturligt steg att starta eget och jobba som konsult och rådgivare i kommunikationsfrågor åt företag och organisationer.

– Nu styr jag helt och hållet över min egen tid! Successivt har jag också plockat in ännu fler roliga saker i mitt liv, som att måla akvarell och att skriva.

– Jag gick på några skrivarkurser och pluggade litteraturvetenskap i två år. Då träffade jag likasinnade och fick nya vänner.

– Idag får jag utlopp för min kreativitet. Jag tillåter delar av mig själv att komma fram och leva ut i skrift.

 All kreativitet har mynnat ut i en blogg och även ett par romaner, varav den första Bara människor (Hoi Förlag) kom i september i år. Boken speglar en del av de funderingar som dök upp under Annes utbrändhet och handlar om hur svårt det är att acceptera oförrätter, förlåta och gå vidare.

– Vi vill så gärna hitta faktorer utanför oss själva, istället för att ta ansvar för våra egna liv när vi stressar, jobbar och ska prestera. Men en dag vaknar vi upp och förstår att det faktiskt är vi själva som bestämmer över våra liv, förklarar Anne.

 Från att ha hjälpt andra som konsult, skriver Anne numera på heltid. Hon tar på sig allt färre konsultuppdrag.

– Åh, så bra jag mår när jag skriver! Jag försvinner in i skrivandets värld och njuter av hantverket – att pilla med orden, formulera om och stryka. Jag kan bestämma mig för att skriva i en timme, så plötsligt har det gått fyra timmar.

– Jag stiger upp tidigt på morgonen och jobbar hela dagen, men numera är det jag som bestämmer hur jag prioriterar och lägger upp det hela. Det handlar om att hitta glädjen i att jobba och att respektera att hjärnan och kroppen sitter ihop.

 Därför fortsätter Anne att prioritera sig själv.

– Jag lyxar till det genom att gå på långpromenad och göra yoga. Då blir jag gladare och får en starkare kropp som lättare kan hantera motgångar. 

– Jag är övertygad om att man kan dö av stress. Till slut lägger kroppen av. Då måste man återhämta sig, finna glädje, ta sig an nya uppgifter och kanske gå ner i arbetstid. Ändra på sitt liv, helt enkelt. Och det har jag gjort!

 

 

Stressforskare Aleksander Perski:
De flesta som drabbas är kvinnor!

Aleksander Perski är psykolog, stressforskare och verksam vid Stressmottagningen på Karolinska Institutet och Stressforskningsinstitutet på Stockholms universitet. Han var en av de första som började forska på hur man kan bli sjuk av stress och har skrivit ett tiotal böcker inom området.

 

Vem kan drabbas av utmattningssyndrom?

– 70 procent av de drabbade är kvinnor. De är allt yngre, många är i 35-årsåldern. Förmodligen beror det på att kraven är tuffare på kvinnor, som förväntas ha en karriär likväl som ansvaret för barn och hem. Till slut blir det för mycket.

– De flesta som får utmattningssyndrom är ambitiösa och perfektionistiskt

lagda. De kan även ha en försämrad självkänsla. De drabbas eftersom de ställer höga krav på sig själva.

 

Är det möjligt att jobba dygnet runt utan att drabbas?

– De som har bra sömn klarar ofta av ett högt arbetstempo. Det påverkar även om du trivs på ditt jobb. Men det är möjligt att bli sjuk av positiv stress om du är för aktiv, satsar helhjärtat och inte sätter gränser.

Vi behöver balans. Ju mer aktivitet, desto mer vila och återhämtning behövs. Det gäller i synnerhet för kvinnor som är mer känsliga för påfrestningar vid stress.

 

Var kan man söka hjälp?

– Du kan börja med läkaren på din vårdcentral, där det dessutom ofta finns kurator. Du kan även ta direkt kontakt med en psykoterapeut. Tyvärr ser hjälpen olika ut i landet. Be därför gärna någon i din omgivning att söka hjälp åt dig, om krafterna sinat.

 

Vad finns det för behandling?

– Ofta behövs stöd av en kurator, psykolog eller präst, för att komma ur stressituationen. Du behöver hjälp att organisera livet på ett bättre sätt, att till exempel ge mer tid till att vila, sova och kanske skaffa städhjälp. Med andra ord göra annat än att bara jobba. De flesta drabbade har glömt bort sig själva och överdriver sitt engagemang till jobb och hem.

– Numera finns det fin hjälp mot sömnstörningar, till exempel sömnskolor på vårdcentraler, internetbehandling, böcker och CD-skivor.

– Många behöver äta vettigare och röra på sig, men i början är man alltför utmattad, då är det bara vila som gäller. Det är viktigt att motion inte blir ytterligare ett stressmoment i tillvaron.

 

Tar det lång tid att tillfriskna?

– Om det går så långt att du kraschar, är du mycket sjuk. Då kan det ta flera år att repa sig. Det allra bästa är att undvika att få utmattningssyndrom eftersom sjukdomen orsakar oerhört mycket lidande. Det är ett av de värsta sjukdomstillstånden som finns. Nästan alla blir dock helt friska, men du kan ha kvar en viss känslighet för stress.