Doktorns tuffa ord gav mig kraft att ta itu med mina problem

Ann-Margret Bäckström, 45, ångrar inte operationen som minskat hennes magsäck med nio tiondelar och tunntarmen med en tredjedel – för nu är övervikten borta.

– Jag har aldrig mått så bra som nu, säger hon och får en bekräftande smekning på kinden av sin jämnårige livskamrat Martin. De tog beslutet om operation tillsammans efter att ha pratat igenom riskerna med det kirurgiska ingreppet i flera månader.

Operationen är i princip oåterkallelig och inte helt ofarlig.
– Men det är inte ofarligt att vara tjock heller, säger Ann-Margret som i åratal fört en fruktlös kamp mot sin vikt.

Det var med familjens bästa för ögonen som beslutet togs.
– Jag vill inte gå samma öde till mötes som flera av mina släktingar som drabbats av hjärtsvikt orsakad av övervikt i tidig ålder. Mormor blev bara 58 år, en av mina mostrar bara 49.

Ann-Margret och Martin gifte sig i början av 90-talet och fick något år senare sonen Kim.

– Vi betyder så mycket för varann. Vår familj är värd den här möjligheten. Så resonerade vi, berättar Ann-Margret som från ett tidigare äktenskap har tre söner som alla nu flyttat hemifrån för jobb och studier på andra håll.
– De stöttade mig allihop, säger hon.

Ann-Margret var mer nyfiken än rädd när hon rullades in i operationssalen på Sundsvalls sjukhus måndagen den 4 december förra året. Efter det tre timmar långa ingreppet vaknade hon upp i en närmast euforisk känsla av att ha sprängt ett målsnöre.

Två dagar senare satt hon i sjukhussängen och “åt” sin första måltid: en och en halv deciliter filmjölk. Senare samma dag fick hon åka hem.

Bytt ut garderoben

– Vikten rasade snabbt den första tiden. Nu, nio månader senare, går det lite långsammare – eller precis som det ska enligt sjukhuset. Min kropp har i nuvarande stund avlastats fyrtio kilo. Det är en lättnad som känns i hela mig, säger hon leende när vi besöker henne en septemberdag hemma i Tynderö i Timrå kommun där vågen den här dagen visar på 66 kilo.

– Några kilon till ska bort men sen räcker det, säger hon och tillägger att 62 kilo är en passande vikt när man som hon bara är 162 centimeter lång. Ann-Margret har redan bytt ut sin garderob tre gånger.

– Nu är det inte längre storlek 54 som gäller, säger hon med en talande gest mot den tunna spetskantade tröja hon bär för dagen.

– Jodå, det är en 38:a, tillägger hon stolt.

Också skorna har hon tvingats byta, de tidigare är en halv centimeter för breda – och vigselringen sitter farligt lös.

– När jag inte vill vara gift längre skakar jag av mig den. Så här, säger hon skrattande när den utan hinder rullar av ringfingret.

– Nämen stopp där, utbrister Martin och lovar se till att ringen med det snaraste lämnas in till guldsmeden för att få en bättre passform.

Äntligen vet Ann-Margret vad det vill säga att vara lätt i kroppen. Det är knappt så att hon minns det längre, men ungefär den här vikten hade hon innan hon som 20-åring blev gravid första gången.

– Tänk bara att kunna göra så här igen, säger hon och lägger det ena benet över det andra.

Och hon har börjat vänja sig vid att inte längre ha magen i ratten när hon kör bil.
– Jag kan fortfarande studsa till när jag ska till att starta bilen och ser det stora avståndet mellan mig och ratten. När jag tittar mig i spegeln så tycker jag att jag alltid har sett ut så här, men så är det ju inte, säger hon och tummar litet generad på ett tre år gammalt foto, ett av familjens få bildbevis av hur hon såg ut när hon vägde runt hundra kilo.

Svåra smärtor

Genom en rad nya förhållningssätt anpassar hon sig till magsäcken som numera inte är större än en liten ficka.

– Varje dag äter jag tre huvudmål och tre mellanmål. All mat ska tuggas minst tjugo gånger innan jag sväljer, portionerna ska vara mycket små och måltidsdrycken får jag inte röra förrän efter maten, säger hon.

Ann-Margret lockas inte längre av en gräddbakelse, ett glas likör, en potatisgratäng. Men storleken på portionerna är en stor omställning.

– När Martin och vår 15-årige Kim lägger för sig tre, fyra potatisar och var sin stor fläskkotlett tar jag bara en liten potatis och högst en halv kotlett. Alla blir vi lika mätta, skrattar hon.

Ann-Margret suger på sina nya upplevelser som på en söt karamell och söker efter orden som rätt kan beskriva vad som ledde fram till beslutet att låta sig opereras.

Hon trivdes länge ganska bra med sitt liv. Men för tio år sedan – hon hade just lämnat jobbet som undersköterska och satt sig på skolbänken för att plugga vidare – förändrades allt i ett enda slag.

– Jag hade en längre tid haft besvärande blödningar och min gynekolog föreslog ett mindre operativt ingrepp. Men ryggbedövningen skadade nervtrådarna i ryggen. Jag har sedan dess haft en fruktansvärd värk, berättar Ann-Margret som fick se sina utbildningsplaner gå upp i rök och heller inte kunde återgå till sitt jobb.

– Jag blev sjukpensionär, orörlig och allt större i kroppen.
Livet har bjudit på många, svåra situationer. Men jag har på något underligt sätt ändå klarat ut det, säger Ann-Margret och fortsätter:

– Jag var väl lite knubbig som barn och tonåring, men inte anmärkningsvärt. Men jag gick upp närmare tjugo kilo när jag väntade mitt första barn, Johan. Visserligen var jag nästan nere på normalvikt när jag två år senare blev gravid igen, men innan Fredrik, föddes hade jag åter lagt på mig tjugo kilo.

Före operationen vägde Ann-Margret 106 kilo till sina 162 centimeter och hatade att bli fotograferad.

Nu var det inte lika lätt att gå ner efteråt och hon var ganska rund när hon efter ytterligare två år väntade sitt tredje barn, Erik, och på nytt upplevde en kraftig viktökning. Sex år senare fick hon sitt fjärde barn, Kim – och blev allt tyngre.

– Min övervikt är ett genetiskt arv. Jag ser min egen kroppsform hos min mamma, mina mostrar och min mormor, med överflödsfettet samlat på det farliga stället, runt magen.

Stöd av varandra

Ann-Margret vägde 109 kilo när hon en vinterdag för tre år sedan halkade på gårdsplanen i Tynderö och fick vänsterfoten under sig.

– Jag blev till sist tvungen att söka läkare som menade att allt handlade om en förslitning för att jag var så tung, berättar hon.

Ann-Margret vet inte varifrån hon just då fick sitt mod när hon skrek till svar: “Så ge mig då en remiss till kirurgen!”

– Jag var arg att det säkert slog gnistor om mig, minns hon. I dag är hon tacksam för att läkaren provocerade henne så att hon äntligen kunde erkänna för sig själv hur slut och trött hon var.

– Jag kände till flera personer som genomgått en operation mot fetma, men hade inte sett den som en möjlighet för mig. Jag var helt enkelt inte mogen. Men nu fick läkarens attityd mina försvarsmurar att rasa samman, säger Ann-Margret och fortsätter:

– Alla dagar är inte lika trevliga och okomplicerade, värken i ryggen har inte försvunnit, men den har blivit lättare att uthärda.

När hon behöver prata av sig tar hon kontakt med någon i nätverket som byggdes upp på initiativ av sjukhuset som en förberedelse inför operationen.

Martin njuter av att ha sin hustru i knäet. Nu behöver han inte längre oroa sig för att hon ska bli sjuk på grund av sin övervikt. 

– Nu håller vi det vid liv av egen kraft och ger oss själva den livsviktiga eftervården, för beteendet och självuppfattningen är ju kvar, liksom aptiten. Vi behöver verkligen varandras stöd och hjälp en lång, lång tid framöver.