När Shirley äntligen fick sin diagnos var det början till slutet av ett sjuårigt lidande. Länge trodde läkarna att Shirley drabbats av utbrändhet, men symptomen hade fysiska orsaker …
På Öjabyskolan i utkanten av Växjö ropar förskoleeleverna glatt: ”Hello, Shirley, how are you?” För dem är Shirley Richardson-Willstedt, 49, engelskafröken. En mycket populär sådan.
– Det känns underbart att arbeta igen, påpekar Shirley och svarar sina elever med ett glädjestrålande: ”I´m fine, thank you!”
En sjuårig mardröm är över. Shirley är på väg tillbaka, inte bara till skolan, utan till livet självt.
– Det trodde jag aldrig när jag låg där hemma, fullständigt utslagen, oförmögen att ta mig ur sängen… Redan för fem år sedan planerade jag min egen begravning.
Utbränd, sa läkarna. Men det visade sig att det var en långsamt växande, godartad hjärntumör som förvandlade Shirleys liv till ett rent helvete. När tumören slutligen upptäcktes var den stor som ett hönsägg!
Det är med tvekan som Shirley berättar sin historia för Hemmets Journals läsare. Hon är rädd att skrämma alla som fått diagnosen utbrändhet med att det kan vara en hjärntumör.
– Samtidigt inser jag att det finns fler som jag, runt om i Sverige, kvinnor i 40-, 50-årsåldern, som läkarna avfärdar med den där modediagnosen. Många läkare tar sig inte ens tid att lyssna till vad vi har att säga…
Mycket arbete
Shirley kommer ursprungligen från Irland. Som ung levde hon ett kringflackande liv. I Grekland utbildade hon sig till lärare. Där mötte hon kollegan Hans, tio år äldre än hon och djupt engagerad i miljöfrågor.
– Vi gifte oss här i Växjö 1988 och flyttade hit året därpå, berättar Shirley. Äldste sonen föddes här, bara några månader efter flytten. När han var ett halvår började jag jobba igen.
1991 kom son nummer två till världen. Det hindrade inte Shirley från att arbeta vidare.
– Svärföräldrarna tog stort ansvar för barnen och jag kunde jobba på som förut, ja t o m mer… Jag gillar att arbeta. På 1990-talets senare hälft hade jag 537 elever. Dessutom sålde jag irländska ullkläder. När det gällde jobb saknade jag förmågan att sätta gränser. Jag jobbade nog 60-70 timmar i veckan. Mitt schema var fulltecknat, minut för minut. Det fanns inte utrymme för barnen att välta ett mjölkglas. När skulle jag hinna torka upp efter dem?
Det var som om ett par osynliga händer pressade Shirley framåt.
– Jag fick svårt att sova på nätterna, berättar hon. När lördagen kom var jag helt slut, då sov jag hela dagen.
Den 8:e juni 1998 sökte Shirley hjälp sin vårdcentral.
– Jag sökte för stress och huvudvärk, minns hon. Jag berättade för läkaren att min pappa hade dött av en hjärntumör och att jag fruktade att jag också hade en.
Läkaren på vårdcentralen remitterade Shirley till Växjö lasarett, där man gjorde en så kallad CT-skalle, en datortomografi av hjärnan.
– Den undersökningen gjordes utan kontrast, vilket kan ha varit avgörande i mitt fall, berättar Shirley. Läkaren som granskade bilderna upptäckte ingenting konstigt. Efter det drog nog de flesta slutsatsen att jag var utarbetad och inbillningssjuk. Det kändes som om personalen på vårdcentralen tänkte: ”Nej, inte hon igen!” varje gång jag kom dit…
Den 11:e augusti 1998 sökte sig Shirley åter till vårdcentralen. Hon var yr, såg dubbelt och hörde hammarslag.
– Då fick jag diagnosen tinnitus. Och två dagar senare fick jag ett brev från läkaren. Han rekommenderade mig då att söka hjälp hos en psykolog. Jag förstod ingenting. ”Tror han att jag är tokig?”, undrade jag.
Arbetet har alltid betytt mycket för Shirley. Nu är hon tillbaka som engelsklärare på deltid men ambitionen är att kunna övergå till heltidsjobb så småningom. Barnen Matteus, Amanda, Oscar och Adam är glada för att få tillbaka sin lärare.
Ett skämt?
En ögonläkare skrev ut ett recept på glasögon.
– Optikern trodde att det var ett skämt. ”Jag har aldrig sålt glasögon åt någon som har så god syn som du”, sa han. ”Det här begriper läkaren bättre än du”, svarade jag arrogant. Med glasögonen förvärrades min syn. Jag hade ingen som helst avståndsbedömning och gick rakt in i en dörrpost. Då trodde jag att optikern gett mig fel glasögon, men det hade han inte…
1999 fick Shirley problem med högerbenet.
– Det sved i benet, som var stumt och inte ville lyda, berättar Shirley. Dessutom hade jag hela tiden huvudvärk. Jag vet inte hur många gånger jag sökte för det där. Till slut gav jag upp…
Vid det laget var Shirley övertygad om att hon höll på att bli tokig.
– I den situation som jag var i överväger en logiskt tänkande människa alla möjligheter. Jag funderade över om det kunde vara ett kulturellt problem eller om det var fel på mitt äktenskap… Tankarna bara malde, samtidigt som det kändes som om mitt huvud skulle sprängas vilken sekund som helst!
Den 12:e november 2000 kollapsade Shirley hemma i hallen.
– Jag blev liggande som en blöt skurtrasa. Det tog min man, mina söner och en god vän två dagar att övertyga mig om att jag skulle söka hjälp.. Jag fick diagnosen ”Utbrändhet” och så blev jag sjukskriven. Jag trodde inte ett dugg på den där diagnosen, men vid det laget välkomnade jag möjligheten att slippa stiga ur sängen…
Under åren som sjukskriven gick Shirley på samtalsterapi och en stresshanteringskurs.
– Det kändes så fel, så fel, säger hon.
Tappade tråden
Vid det laget kunde Shirley inte föra en enkel konversation utan att tappa tråden.
– Jag frågade om folk ville ha mer kaffe, berättar hon. Sa de ”ja” så ställde jag en ny fråga. Något kaffe fick de aldrig. Jag betedde mig mer och mer underligt. Mina söner blev irriterade för att jag envisades med att byta tv-kanal så fort det blev reklam. Jag klarade helt enkelt inte av alltför snabba bildbyten…
Under två års tid bad Shirley till Gud: ”Hjälp läkarna att upptäcka vad som är fel!”
– Ovissheten höll på att slita mig i stycken!
I början på december 2004 var Shirleys sprängande huvudvärk värre än någonsin.
– Så fort jag öppnade ögonen såg jag sovrumstaket gunga fram och tillbaka, berättar hon. Det blev ännu ett besök på Akuten på Centrallasarettet i Växjö. Där hade jag turen att möta doktor Anders Albinsson.
Doktor Albinsson misstänkte att det kunde vara fråga om ett virus.
– Han beordrade en omfattande provtagning, berättar Shirley. På väg ut ur rummet stannade han till i dörröppningen och vände sig om. Det var som om en tanke slagit honom som en blixt. ”Vad är du själv mest rädd för att det kan vara?”, frågade han mig. ”Stroke”, sa jag. ”Då gör vi en datortomografi också så att du kan sluta oroa dig för det!”, sa han. Det beslutet räddade förmodligen mitt liv!
Det var doktor Albinsson som berättade för Shirley att man upptäckt en 4X3X4 centimeter stor tumör på hennes vänstra hjärnhalva.
”Det finns inget lätt sätt att säga det här på”, sa han och fortsatte: ”Du har en hjärntumör!” Då for jag upp från stolen. ”Mina barn, mina barn, vad skall hända med mina barn?” kved jag. Min pappa hade fått ett halvår efter det att diagnosen ställts. ”Med dagens mediciner kanske jag får leva ett år…”, tänkte jag.
Shirley fick mer än så. Släkt och vänner formligen bar henne genom julen. Det blev jul – även det året!
– I början på januari 2005 kom ett brev från Universitetssjukhuset i Lund. Jag uppmanades infinna mig på avdelning 24:a den 17:e januari, för operation dagen därpå. 24 och 17. Jag blev fullständigt hysterisk. Min mamma dog den 24:e och pappa den 17:e. Men när jag lugnat ned mig och tänkt efter ett tag så insåg jag att det också kunde vara ett tecken på att båda mina föräldrar skulle vaka över mig under operationen!
Operationen gick mycket bra.
– I dag är jag helt fri från tumören och många av de besvär jag haft har försvunnit helt, konstaterar Shirley. Jag började arbetsträna för ett år sedan. Nu jobbar jag 25% med förhoppningen att kunna gå upp till 50% inom ett år. Jag skyndar långsamt och tar en dag i taget…
Onödigt lidande
Shirley har anmält det som hänt henne till både Patientnämnden och Patientförsäkringen. Ingen av dessa instanser anser att något fel begåtts, men Shirley överväger att överklaga besluten.
– Jag är inte ute efter pengar eller att få några läkare ”prickade”, säger Shirley. Jag vill bara göra alla uppmärksamma på att så här får det inte gå till. Alla läkare måste lyssna till sina patienter och ta till sig det de har att säga!
Shirley mår dåligt när hon tänker på hur mycket hennes familj fått lida, kanske helt i onödan.
– Jag är glad och tacksam att min man och mina söner finns kvar hos mig, att de inte övergett mig. Jag är också tacksam för den fantastiska sjukvård jag mött sedan jag fått rätt diagnos.
– Det var inte bara jag utan också min familj som fick lida alla år, säger Shirley. Här fikar hon tillsammans med maken Hans som funnits vid hennes sida hela tiden.
På vårdcentralen har Shirley en ny läkare, en läkare som lyssnar och tar henne på allvar.
– Han stöttar mig till hundra procent, säger Shirley. ”En ung och stark kvinna som du skall inte gå hemma och dra”, säger han. Det är både hans och min målsättning att jag så småningom skall jobba heltid!
