Hundarna hjälpte Marion att läka: ”Jag önskar att fler upptäcker vad djur kan ge”

Egentligen ville 33-åriga Marion Wandel inte vara där, i den enorma trängseln på Västerbron i Stockholm. Hon kände av sin klaustrofobi och hade dessutom med sig sin ettåriga dotter i barnvagnen.

Men folkmassorna tryckte Marion och hennes väninna mot räcket på bron så att de satt fast som i ett skruvstäd. Sedan kom plötsligt JAS-planet med världens fart och ett fruktansvärt högt ljud.

– Jag såg att planet började wobbla och trodde först att det ingick i uppvisningen. Men när piloten hoppade ut med fallskärm började människor skrika: ”Det störtar, det störtar.” Jag slet upp min dotter i famnen och höll henne mot mitt hjärta, övertygad om att vi skulle dö. Jag hann tänka att min 8-åriga dotter där hemma aldrig skulle få se mig igen. Alla mina tankar var med henne.

Planet kraschade 15–20 meter från Västerbrons södra ­fäste, en av de få folktomma ytorna i Stockholm den dagen. Men sedan exploderade bränsletanken och elden slickade broräcket där Marion och hennes barn stod fastklämda. Hon kände hettan, fick eldflagor över sig och håren på hennes armar blev svedda.

Läs även: Valpen Musse hade lämnats att dö i en plastpåse: ”Det var självklart att han skulle få ett nytt hem hos oss”

– En kvinna bredvid mig på bron blev brännskadad. Jag hade en vattenflaska i handen och försökte släcka hennes hår som brann. Själv hade jag, mitt barn och min väninna änglavakt som inte blev skadade trots att vi var så nära planet.

Sedan sprang alla för livet, åt olika håll. Marion, med dottern i famnen, lämnade barnvagnen och rusade mot tunnelbanan. Hur hon kom hem minns hon inte. Bara att hon satt på en pall i köket med sina döttrar tryckta intill sig och försökte förstå vad hon varit med om.

Traumat efter Jas-kraschen finns kvar

Nu har det gått över 30 år ­sedan olyckan men sviterna efter traumat finns fortfarande kvar, om än lindrigare idag.

– Jag kunde inte köra över Västerbron med bil på flera år. Jag har alltid känt ett obehag för broar och höga höjder och det blev värre efter kraschen. Än idag undviker jag helst broar. Och är jag i närheten av en flygplats och ett plan kommer för nära stelnar jag till.

Men eftersom Marion älskar att resa har hon tvingat sig att flyga igen.

– Jag brukar berätta för ­kabinpersonalen att jag varit med om Jas-kraschen och då får jag ofta hälsa på piloterna och gå in i cockpit. Det gör att det känns bättre.

Läs även: Hunden Bob hittades i kartong på gatan – nu jobbar han i försvaret

Hon erkänner att hon egentligen inte tycker om att prata om Jas-kraschen. Hon vill inte vara sitt trauma, som hon säger.

– Jag önskar lämna jobbiga saker bakom mig, inte bara Jas-kraschen, utan annat som hänt i min barndom och genom livet. Jag har sällan katastroftankar, däremot bär jag stundvis på en diffus ångest som är svår att greppa.

Och här kommer vi in på den egentligen anledningen till att Marion trots allt väljer att berätta om Jas-kraschen: hundar och hundars läkande kraft.

Som barn kände sig Marion ofta ensam och övergiven. Hon kände istället samhörighet med hundar. De gav henne kravlös kärlek och trygghet. Sju år efter Jas-olyckan, när traumat fortfarande var ganska påtagligt, skaffade hon sin första hund, Ebba. Och sedan behöll hon en av Ebbas valpar.

Tog hem hund från Grekland

När Marion var på semester på Rhodos för 15 år sedan träffade hon ännu en hund som skulle förändra – och förbättra – hennes liv.

– Leona och jag möttes på en smutsig bakgata. Jag såg hennes bedjande ögon genom ett högt galler runt en soptippsliknande, nergången fastighet och stannade till. Plötsligt dök tre små rackare upp som visade sig vara hennes valpar.

Marion bestämde sig där och då att hjälpa hundfamiljen till ett bättre liv. Hon tog dem till Sverige, ordnade trygga hem till valparna och behöll Leona själv.

– Hon visade sig vara min själsfrände. Från att ha kämpat med att försöka passa in i olika sammanhang och miljöer förstod jag vad som var äkta för mig. Leona lärde mig vad villkorslös kärlek innebar. Efter att jag för­lorat väldigt betydelsefulla människor i mitt liv kunde jag släppa taget och gråta ut. Hon fick mig även att skratta.

Under en tid hade Marion tre hundar som följde med henne överallt. Men efter tio år gick Leona bort och sorgen var bottenlös. Att hon skulle ta hand om en ny hemlös hund från Grekland hade hon inte trott, men så blev det.

– Jag såg en hund på Facebook, övergiven i en bur på ett hundhärbärge på Rhodos med flera hundra skällande hundar omkring sig. En vän flög ner och hämtade hem henne till mig.

Läs även: Schäfern Caisa vanvårdades – fick nytt liv hos Line: ”Hon är en fantastisk hund”

Hundarnas läkande kraft

Nora, som hon heter, lär Marion helt andra saker än Leona. Om Leona var tuff och framåt är Nora hennes motsats, lugn och försiktig.

– Nora vill gärna dra sig ­undan, hon är djupt präglad av ondskefulla människor och vi håller hårt i varandra när det förflutna gör sig påmint i våra liv. Hon har haft det tufft, jag har haft det tufft och vi lämnar så gott som aldrig varandras sida. I lugnet hon ger mig har jag insett att livet inte behöver vara en kamp.

Nora säger att det är något läkande med hundar. Hon har ofta känt sig ensam, oavsett om hon varit singel eller i en relation, men med en hund är hon inte det.

– När jag blir orolig tittar Nora mig djupt i ögonen, hon vet vad jag känner. Jag vet att jag har en grundkänslighet men har hittat ett sätt att leva som gör mig lugn och trygg och det sättet inkluderar hundar. Därför har jag med Nora överallt.

Djup kärlek till djur

Marion medger att hon stundvis kan känna frustration över att inte alla förstår hennes djupa kärlek till djur. Men med åren har hon lärt sig att släppa även de tankarna.

– Jag vill att hundar ska vara en naturlig del av vårt samhälle, att när vi blir gamla ska det vara en självklarhet att få ha med sig hundar på äldre­boendet.

Hon visar mig sin ena handled där hon tatuerat in ordet ”mod”, en påminnelse om att vara just modig.

– Jag har alltid haft en inre kraft som jag tidigare kanske inte vågade få utlopp för. Jag har bedömt och dömt mig själv hårt och inte riktigt vågat visa vem jag egentligen är. Jag har nog varit rädd för att människor ska se min sårbarhet, men nu har den rädslan försvunnit.

Resan till den hon är idag har varit lång och inte alldeles spikrak, men hundarna har hjälpt henne att finna lugnet, stillheten och mjukheten i sig själv.

Läs även: Schäfern Caisa vanvårdades – fick nytt liv hos Line: ”Hon är en fantastisk hund”

– Vetskapen att jag räddat livet på den som räddat mig är en fantastisk känsla. Tillsammans med Nora känns ­livet lättare och vi har lovat varandra evig tillit och trohet.

– Jag önskar att fler upptäcker vad djur kan ge, inte minst om man behöver komma närmare sig själv. Min dröm är att förmedla och sprida detta budskap till alla i vårt samhälle, att inkludera hunden som en läkande kraft i vår tuffa värld.