Malin Berghagen om klimakteriet, framtiden och stora sorgen: ”Det var som om marken gav vika”

När Malin Berghagen närmade sig klimakteriet kände hon sig redo. Det fanns gott om information att hitta, och med sin medvetenhet om både kropp och själ, gick hon in i vad hon kallade ett ”latinotänk”.

Hon ville möta den tredje våren med kraft, inspirerad av kulturer i Sydamerika och Medelhavsländerna där den åldrande kvinnan inte förminskas – utan hyllas. Där ses klimakteriet som en passage in i visdomens tid, en ny blomstring, snarare än ett förfall.

Även inom yogavärlden ­talar man om ”loving wisdom”, att möta förändringen med kärlek till den mognad den för med sig.

– Jag tänkte att jag skulle klara det här hur bra som helst. Jag kände mig till och med stärkt av tanken på att det kunde bli en fantastisk period i livet, säger hon när vi träffas, bara någon månad innan hennes bok Den tredje våren kommer ut.

Kände inte igen sig själv

Syftet med boken, när hon började skriva den, var att inspirera och hjälpa kvinnor att vara som hon själv, att springa in i den nya tiden med öppen famn och i stället äga sin ålder. Men den tanken föll platt.

För verkligheten blev en annan. Efter fem år på Mallorca, där livet flödade friare, flyttade Malin tillbaka till Sverige, ett land med helt andra ideal och en påtaglig stress kring ålder, rynkor och förfall.

När mensen avtog efter 53 års ålder började symtomen smyga sig på, ett efter ett: hjärtklappning, krypningar i benen, sömnproblem, oro, ångest. Malins hörsel försämrades och tinnitusen blev starkare. Hon började glömma bort saker och hjärnan var inte längre lika snabbtänkt. Och tro det eller ej, Sveriges mjuka, rörliga yoga­drottning kände sig plötsligt både tung och stor i kroppen.

– Jag tyckte livet blev ganska tråkigt. Jag kände mig inte längre lika glad, utan liksom halvdöd och avtrubbad.

Malin är övertygad om att vi kvinnor som kliver in i klimakteriet möter olika utlösande faktorer som får oss att stanna upp och börja ta vår hälsa på allvar. För någon kan det vara den gnagande oron som aldrig släpper taget. För en annan de sköra slemhinnorna som gör sig påminda i vardagen.

Läs även: Samuel Fröler skippar recensionerna: ”Jag blir inte fascinerad av mig själv längre”

– För mig blev det spegeln. Den kvinna som mötte min blick kändes främmande. Jag kände inte längre igen henne och just den avsaknaden av kontakt blev min starkaste väckarklocka, berättar Malin.

Kunde inte sörja sin mamma

Klimakteriet sammanfaller ofta med andra stora skiften – barn som flyttar hemifrån, föräldrar som går bort. För Malin blev det extra tydligt. En av anledningarna till att hon flyttade hem till Sverige var för att komma nära sin mamma och tillbringa mer tid med henne. Men 2018 dog Lill-Babs, precis när klimakteriet gjort entré.

Vilka känslor hörde till vad och vad spelade hormonerna för roll? Sorgen blandades med förälskelsens rus, eftersom hon just mött Martin, mannen hon idag lever med.

– Det var så många känslor på samma gång. Och där och då orkade jag inte sörja fullt ut, säger hon.

Tidigare hade Malin skrattat åt väninnor som grät när barnen flyttade hemifrån. ”Men det är ju nu ni är fria”, tänkte hon. ”Nu kan ni resa, upptäcka, leva!” Men när det blev hennes tur fick hon äta upp sina ord.

– Jag har varit jour i så många år. Fyra barn, med många års åldersskillnad mellan den yngsta och äldsta. Och så plötsligt, den stora tystnaden. När man ringer för att kolla läget möts man av: ”Mamma, jag är vuxen nu. Du behöver inte ha koll längre.” Det kan gå en vecka innan de hör av sig, inte för att de inte vill utan för att deras egna liv är så fulla, säger Malin.

– Men vi föräldrar ringer ju ändå, hur upptagna vi än är. Det kan man bara inte förvänta sig tillbaka.

Ju äldre man blir desto mer inser man hur sårbart livet är och att tankar som ”jag gör det sen” inte längre fungerar. Malin ser på klimakteriet som en tid för självreflektion.

Läs även: Ann-Margret gjorde författardebut som 80-åring: ”Jag trodde aldrig jag hade så mycket fantasi”

– Vi har sprungit så länge och nu är det som om livet vill säga åt oss att stanna upp en stund. Vem är jag utan mina föräldrar, som har präglat mig? Vem är jag utan mina barn, som jag försökt vara en förebild för? Vem är jag när mina hormoner inte längre skapar min identitet? Att vara ensam med alla dessa tankar kan vara extremt skrämmande, ett slags identitetskris som hör livet till.

Pappa Lasse var Malins stora hjälte

Mensen, hormonerna, mamma, barnen … Alla förluster staplades på hög. Och just när Malin började ana slutet på klimakteriets stormiga resa, drabbades hon av ännu en ­förlust då hennes pappa gick bort. Med ett slag stod hon själv i den äldsta generationens led – den plats man ­aldrig riktigt känner sig redo att inta.

I boken skildrar hon en stund strax före pappa Lasses bortgång, när hon befann sig på sitt älskade Rhodos. Ön han tog henne till redan när hon var åtta och som sedan dess haft en självklar plats i både fars och dotters hjärtan.

”I början av oktober 2023 var jag på Rhodos. Du låg då på intensivvårdsavdelningen efter att ha fått ett hjärtstillestånd innan din hjärtoperation. Du var förlamad på vänster sida och var i perioder okontaktbar, men du hörde oss när vi pratade med dig. Varje dag stod jag ute i Medelhavets varma vatten medan sjuksköterskan höll telefonen till ditt öra. ’Hör du vågorna, pappa? Det är Rhodos som ­ropar ditt namn. Jag plockar nu upp en vit sten från botten och tar med mig hem till dig. När vi ses nästa gång ska jag lägga den i din hand.’”

Malin saknar sin pappa, som hon kallade ”sin kung”.

– Han var min stora hjälte, en av mina bästa vänner och mitt bollplank genom livets alla ­faser. Jag saknar samtalen. Filosofer som vi var brukade vi säga att vi ”filurade” ihop.

När Malin, efter hans bortgång, såg Mark Levengoods program, där Lasse intervjuades, brast det totalt. Lasse ­berättade då att den låt han var mest stolt över var Lisa, den som handlar om Malin.

– Texten handlar om en tjej som ställer tusen frågor och så var det. Från att jag var barn till det att jag blev vuxen slutade jag aldrig att fråga. Skillnaden mot slutet var att rollerna byttes – det var pappa som ställde frågorna till mig. Och kanske var det just därför han kallade mig för ”sin själs spegel” i samma program. Han såg sig själv i mig.

Läs även: Casper Janebrink: ”Att skilja mig var mitt livs svåraste beslut”

Då kom sorgen ikapp Malin

Efter att ha förlorat sin pappa hann även sorgen efter mamman ikapp Malin.

– Det blev så tydligt hur mycket jag saknade henne och hur starkt hennes närvaro hade präglat hela vår familj. Hon var min stora tröst och medan pappa stod för jante­lagen var mamma den som peppade mig att våga drömma stort.

Hon var den som sa: ”Vad du än vill göra så kan du klara det!” Jag saknar hennes positivism, hennes tilltro till oss alla och hennes villkorslösa kärlek.

När även Lasse gick bort fanns plötsligt ingen kvar att hålla sig i.

– Det var som om marken gav vika och det jag länge ­burit inom mig bröt fram, en oförlöst sorg och en påtaglig dödsrädsla som tog sig uttryck i panikångestattacker.

Helande resor

För Malin är det svårt att avgöra om dessa vågor av ångest bottnade i föräldrarnas bortgång, i klimakteriets stormar och hormonernas frånvaro, eller i en kombination av båda. Men hon beskriver tiden som en skärningspunkt där livets stora förluster mötte kroppens förändringar.

– Eftersom jag var med när både mamma och pappa somnade in blev det plötsligt så tydligt. Tystnaden. Att inte kunna höra av sig till dem.

Malin tror också att rädslan bottnar i oron för att barnen en dag ska känna samma ­ensamhet som hon själv nu har upplevt.

– Det kommer ju från att vi föräldrar alltid vill finnas där för våra barn. Det ligger i vår natur att vi inte vill att de ska känna sorg. Vi vill skydda dem från vår egen död, men det går ju inte.

Samtidigt såg hon jämnåriga vänner gå bort, vilket gjorde insikten ännu mer påtaglig – det finns inga garantier för att hon själv ska bli lika gammal som sina föräldrar. Det blev ett uppvaknande.

Läs även: Marianne Mörck: ”Jag har inte velat gräva i den sorg som kanske finns inom mig”

För att bearbeta sin oför­lösta sorg gav sig Malin ut på två resor, en med alla sina barn till Mallorca och en med Martin till Bali. Resorna blev en helande process. På Bali mötte hon bland annat en medicinman som hjälpte ­henne att möta och arbeta ­igenom sorgen.

Vad var hon tacksam över? Vad ångrade hon? Vad behövde hon förlåta? Hon insåg att skuld, ilska och bitterhet bara leder till sjukdomar och att hon måste bli fri från allt ­sådant.

Bara en fas – trots allt

Idag känner sig Malin trygg i tanken på att hon en dag kommer återförenas med sina föräldrar, åtminstone själs­ligen.

– Jag tror vi en dag kommer hamna på en skön och härlig plats tillsammans. När jag kom hem slutade jag vara rädd.

I samma veva skrev hon en lista över vad hon vill uppleva innan hon lämnar jorden.

– Oavsett om har fem eller tjugo år kvar vill jag leva livet. Barnbarn är underbart, men det är inte ett måste på samma sätt som det en gång var med mina egna barn. Numera tänker jag ofta: ”Så länge jag kan röra på mig och leva, så ska jag också göra det.”

När Malin nu har kommit ut på andra sidan av klimakteriet ser hon tillbaka på perioden som en välsignelse snarare än en förbannelse.

Läs även: Titti Schultz om relationen till mamman: ”Vi hade magnifika bråk som gjorde att jag inte kunde bo kvar”

– Jag behövde den, för att stilla mig och våga möta den smärta jag bar på. Alla symtom och känslor under den tredje våren är trots allt bara en fas. Det handlar om en ­utplaning, några år av omstrukturering. Och jag tror att om vi kvinnor hade fått gå in i den här perioden utan skam, som man gör i de latinska länderna, hade vi klarat klimakteriet mycket bättre. Vi kommer ut på andra sidan och allt blir bra.

Även sexlivet påverkades, och Malin frågar sig varför det talas så lite om just detta.

– Det är som om det finns en skam i att prata om sköra slemhinnor. Men vi behöver lägga stoltheten åt sidan, prata med varandra och se denna tid som en vacker övergångsperiod, inte en kris. Vi får inte ge upp. Det handlar om att ändra inställning till förändringarna som sker och se dem som naturliga. Sexlivet blir härligt igen och kokosolja är fantastisk för torra slemhinnor.

Malin Berghagen om fästmannen Martin

I sin bok betonar Malin vikten av självkärlek, särskilt under klimakteriet. Hon skriver att den största kärleken vi kan uppleva är den som börjar inom oss själva.

– Det handlar om att se på sig själv med förlåtande ögon. När jag tar ansvar utan skuld, när jag inte dömer mig själv. När jag låter kärleken i mig bli levande, oberoende av någon annan … Den kärleken har alltid funnits där. Och nu vet jag hur jag släpper fram den.

Vid sidan av väninnor och barn har Martin varit den som stått allra närmast Malin. Han kom in i hennes liv under en av de mest prövande perioderna och är en av få hon tillåter sig att gråta inför.

– Jag flydde från sorgen och saknaden efter mamma in i förälskelsen och där blev han en stor räddning.

Hon beskriver relationen som stabil, men också präglad av en mognad där de båda vet att inget kan tas för givet.

– Vi är gamla nog att förstå att relationer kan ta slut när livet händer. Livet är skört och jag har inte längre tid att försaka mina drömmar. Just därför är vi extra rädda om varandra. Martin är en av mina bästa vänner, en trygghet.

Har valt varandra

På frågan om de vill gå från förlovade till gifta svarar ­Malin med ett leende:

– Varannan månad vill jag gifta mig, varannan undrar jag varför. Genom förlovningen har vi redan visat att vi valt varandra. Kanske vore ett bröllop mest för att få höra honom säga: ”Har du sett min fru någonstans?” Om vi gifter oss blir det nog i hemlighet, bara med de allra närmaste.

Trots att Martin bor i Järvsö och Malin i Stockholm är de sällan ifrån varandra. Gemensamt bär de också på en längtan efter Grekland och resandet är ett av de intressen som för dem ligger allra närmast.

För Malin har resandet alltid haft en särskild betydelse. Det är inte bara ett sätt att upptäcka världen, utan också ett sätt att få vara sig själv och ibland få vara i fred. Uppvuxen i en familj där föräldrarna ständigt var igenkända blev resorna utomlands en fristad.

– Vi kunde aldrig åka till en vanlig semesterort i Sverige. Då blev utlandet platsen där jag kunde andas utan blickar och kommentarer. Den friheten har jag burit med mig in i vuxenlivet och tillsammans med Martin fortsätter jag att resa, säger hon.

Läs även: Mikael Sandström: ”Det var en ny känsla för mig, att se hela livet rasa”

Inga hormontillskott under klimakteriet

Malin valde att avstå från ­hormonella tillskott med ­östrogen under klimakteriet. Dels på grund av sin egen sjukdomshistorik med blindtarmscancer, dels för att hennes mamma drabbades av hormonell cancer.

– Allt som har med hormoner att göra bör man vara varsam med. Minst lika viktigt som att lyssna på sin egen kropp är att känna till sin familjs medicinska bakgrund. Läkarna frågar sällan om det och medan du själv hungrar efter hjälp kan vården vara snabb med att skriva ut preparat.

– Det behöver inte vara fel, men i värsta fall kan det bli katastrofalt om man bär på en hormonell cancer. Min gynekolog menade att det inte var någon fara, medan min hjärtläkare sa tvärtom. I slutänden måste vi själva ta ansvar, läsa på och lyssna till vad kroppen försöker säga, berättar Malin.

I stället har hon valt naturliga vägar, som att regelbundet ta rödklöver, ett växtbaserat tillskott som ofta lyfts fram som lindrande vid hormonella besvär. Hon är dessutom övertygad om att kosten spelar en avgörande roll för välmåendet. Själv äter hon medelhavskost och lyfter fram sin tre år äldre väninna på Kreta som ­exempel – en kvinna som inte haft ett enda klimakteriesymptom.

– Kosten, solen, olivoljan, de dagliga havsbaden och kanske framför allt att leva i en kultur där äldre respekteras, får mig att undra hur jag själv hade mått om jag hade stannat kvar i Spanien under den här övergångsperioden, säger Malin.

Läs även: Magnus Carlsson om sin vardag utanför scenen: ”Ett riktigt Svensson-gayliv”

När hon talar om livets ­mening är det med en glöd som påminner om hennes förundran inför tillvaron. Malin är som lyckligast när hon får försjunka i livets stora frågor, läsa Kierkegaard och leva i en vardag präglad av tacksamhet och välvilja. Andligheten berör henne djupt – hon kan bli rörd till tårar bara av att kliva in i en kyrka eller synagoga.

Samtidigt beskriver hon hur hormonerna en tid förtog hennes känsla av förundran, men att hon nu sakta åter­erövrar den genom att besjäla det till synes lilla.

– Man kan ge liv åt det som verkar obetydligt genom att rikta sin uppmärksamhet mot det. Ett glas vin är inte bara ett glas vin, det är druvor som mognat i solen och tagit emot regnets droppar.