Alexander Strandberg om överdosen som förändrade allt: ”Jag såg när min fru fick veta att jag var död”

Alexander Strandberg håller sin nyutkomna bok Dödens tröskel i handen. Titeln är en klockren beskrivning av den subtila verklighet mellan liv och död som tidigare präglade hans ­leverne som tung drogmissbrukare och kriminell.

Och som slutade med att han – just som bokens titel ­säger – stod på dödens tröskel.

Läs även: Marianne Mörck: ”Jag har inte velat gräva i den sorg som kanske finns inom mig”

– Jag var död under några minuter. Det var tack vare dig som jag kom tillbaka till livet, säger Alexander och vänder sig mot hustrun Karin som funnits vid hans sida i 15 år och som är den direkta anledningen till att han lever.

Det var inte bara en tillfällig hjärt-lungräddning vid en överdos, utan en händelse som innebar att han en gång för alla bröt med det destruktiva livet och nu lever ett tryggt familjeliv med fru och fyra barn.

Drogberoendet hann alltid ifatt

Alexander Strandberg har på senare år blivit en tv-profil ­genom sin dubbla medverkan i Robinson och i höstas såg vi honom ta sig an utmaningar i Elitstyrkans hemligheter där han övervann sin rädsla för både höjder och vatten.

Tillsammans med hustrun Karin vann han dessutom en halv miljon kronor i tv-programmet Bytt är bytt 2018.

Men innan dess har hans liv varit en krokig resa, som började i ett bostadsområde i Stockholm.

– Fram till sju års ålder var det stabilt och tryggt. Men ­sedan skilde sig mina föräldrar och jag valde att bo hos pappa. Han var snickare och jobbade mycket, så jag var ofta ensam, vilket innebar att jag fick växa upp för fort.

Han beskriver att han saknade någon som brydde sig och hans självbild var att han inte dög. Det skulle förändras när ett gäng grabbar på högstadieskolan hade fått tag i cannabis. Han var 13 år när han testade.

– Ruset kändes som en varm och skön kram, precis det jag behövde.

Läs även: Titti Schultz om relationen till mamman: ”Vi hade magnifika bråk som gjorde att jag inte kunde bo kvar”

Som ung och tanklös fortsatte han den destruktiva ­resan med tyngre droger, framför allt heroin. I spåren av drogmissbruket följde kriminalitet som rån, utpressning och misshandel. Och fängelsestraff som följd.

Han åkte ut och in på behandlingshem, flyttade runt till olika städer i Sverige, med förhoppningen att en ny plats skulle innebära ett nytt liv. Det blev det också, stundtals.

– Jag hade nyktra perioder när jag jobbade och skötte mig. Men drogberoendet kom alltid ifatt mig, då var det ”all in”.

Sonens mamma drabbades av hjärtstopp

Men när hans dåvarande flickvän berättade att hon var gravid hände något. Nu var det dags att bli drogfri på riktigt!

– Där och då bestämde jag mig för att bli en närvarande pappa.

Paret bodde i Umeå och Leon föddes den 31 juli 2008. Av olika anledningar levde Alexander och Leons mamma på olika håll och Alexander hade vårdnaden om deras son.

När Alexander fyllde 30 år, ett halvår efter att Leon var född, tog några kompisar med honom ut på krogen för att fira. Det blev några öl.

– Då kom suget efter droger och jag provade. Det räckte för att jag skulle ta ett återfall och socialtjänsten tog Leon ifrån mig och placerade honom i fosterhem. Det blev en väckarklocka och jag lyckades på nytt bli drogfri. Leon kunde flytta tillbaka till mig efter tre månader.

I december 2010 lades Leons mamma in på sjukhus. Två ­dagar före julafton ringde de från sjukhuset till Alexander när han var på jobbet. Mamman till hans barn hade fått ett plötsligt hjärtstopp när hon var själv och hennes liv gick inte att rädda.

– Beskedet kom som en chock. Samtidigt översköljdes jag av skuld- och skamkänslor. Skulle jag gjort något annorlunda, var det mitt fel att hon var död? Det var tankar som jag brottades med efteråt.

Blundade för missbruket

Nu hade Leon bara honom och därför gällde det att hålla sig drogfri.

Alexander jobbade vid den här tiden som fastighetsskötare på ett fastighetsbolag i Umeå som bland annat ägde ett museum där Karin arbetade.

Läs även: Pappans död förändrade tillbakadragne Jonatan: ”Jag måste ta vara på livet och göra det bästa av det”

– Första bilden av dig är att du är superglad och där sitter jag i fikarummet med mina problem, säger Alexander och tittar på Karin.

Lite senare fick han i uppdrag att jobba på ett museum som låg på en ö i skärgården där Karin var chef. För att ta sig dit var de tvungna att åka båt tillsammans.

– Då uppstod känslorna, ­säger Alexander.

Alexander berättade öppet om sitt alkohol- och narko­tikamissbruk.

– Jag gav henne ett tydligt direktiv. Om jag började dricka igen, då skulle hon dra direkt.

Karin tog ganska lätt på det han sa.

– Jag var 28 år och sorglös. Själv hade jag aldrig tagit ­några droger, säger hon.

Paret flyttade ihop och hamnade så småningom i Stockholm. Där kom Alexander på nytt i fel sällskap. Han började dricka och använda droger. Men Karin stannade kvar.

– Någon var ju tvungen att ta hand om Leon, säger hon. Men jag mådde inte bra och fick ångest som gav fysiska besvär. Jag var medberoende och blundade för Alexanders missbruk.

En duns från badrummet

En söndag i juni 2013 hade Karin planerat för en familjeutflykt. Alexander vaknade tidigt på morgonen och gick ut i badrummet. Han låste om sig för att injicera sin dos av heroin. Den här gången gick det helt snett.

Karin, som låg kvar i sängen, hörde plötslig en duns inifrån badrummet.

– Jag ropade på Alexander och knackade på dörren. Inget svar. Jag hämtade en matkniv i köket och började pilla upp låset. Jag var livrädd för synen som skulle möta mig När Karin fick upp dörren, föll Alexander ut.

Läs även: Niklas Ekstedts kämpiga skolgång har satt spår: ”Jag måste visa att jag kan”

– Han var blå i ansiktet och andades inte. Jag ringde 112 och sa att det var misstänkt överdos. Operatören sa att jag måste göra hjärt-lungräddning, vilket jag inte visste hur man gjorde. Men jag fick instruktioner.

Femårige Leon, som suttit och tittat på barn-tv, kom ­rusande och skrek: ”Pappa är död, pappa är död!” Karin fick fösa undan honom och in på hans rum.

Ambulansen körde fel och det tog en halvtimme innan den kom fram. Karin jobbade på med HLR och fick vissa livstecken från Alexander. Han fick tillbaka ansikts­färgen.

När räddningspersonalen kom drog hon sig tillbaka till Leons rum för att trösta honom.

– En brandman kom och sa till mig att vi skulle förbereda oss på att Alexander inte skulle överleva.

Ville att han skulle dö

Karin fick en konstig känsla inombords.

– Det kändes skönt, jag skulle bli kvitt alla de problem han innebar för mig och Leon. Nu skulle det bara vara vi två.

Några minuter senare kom ett nytt besked från räddningspersonalen – Alexander hade mirakulöst överlevt.

– Då tänkte jag: ”Fan, är han inte död?” Jag vet att detta låter oerhört konstigt för någon som inte varit i situationen jag då var i, säger Karin. Att leva som anhörig och medberoende nära en person med missbruksproblematik är en ständig kamp. Man slits mellan en ständig rädsla och oro, samtidigt som man känner en enorm uppgivenhet och ilska som över hela situationen. Mitt hopp över att ”bli fri” från Alexanders missbruk fann jag då jag trodde att han dött. Samtidigt var det ju enorm skuld över att känna så då jag egentligen älskar honom.

Troende efter nära döden-upplevelse

För Alexander var överdosen en så stark upplevelse att den för alltid kom att förändra hans liv.

– Jag hade en nära döden-upplevelse, berättar han. Jag fick en fråga: ”Alexander, vad vill du?” Sedan såg jag hela ­situationen uppifrån, hur jag låg på badrumsgolvet, hur ­ambulanspersonalen drog ut slangar från halsen, hur Karin fick dödsbeskedet och så vidare. Det var mitt första möte med Jesus, och jag fick ett val. Därför är jag idag troende.

När Alexander vaknade ­befann han sig på sjukhuset och blev snart varse varför han låg där.

– Min första tanke var om det skulle vara möjligt att reparera relationen med Karin.

– Jag lovade inget eftersom jag inte ville att du skulle ta det för självklart, säger ­Karin. Han var tvungen att bygga upp tilliten på nytt och övertyga mig om att han verkligen ville vara drogfri genom handling, inte bara ord. Men någonstans var min kärlek till honom ändå självklar och jag ville fortsätta. Det blev en process för oss båda.

Hjälper unga med liknande problematik

Alexander och Karin bestämde sig för att lämna Stockholm för Norrland igen. Men Karin har sina rötter i Halland och efter att de gift sig i Helsingborg 2014 hamnade de så småningom i Halmstad. Sedan dess har familjen utökats med Jayson, 9 år, och tvillingarna William och Louie, 8.

Läs även: Stefan gick från uteliggare till advokat: ”Två kvinnor räddade mitt liv”

– Trots allt så har vår kärlek till varandra alltid varit så trygg och självklar, så att skaffa barn tillsammans – trots det som hänt – kändes naturligt, säger Karin.

Alexander har nu varit drogfri i över tolv år och berättar att hans kristna tro i kombination med att han lärt känna sig själv är anledningen. Därför jobbar han också med att hjälpa unga vuxna som har begynnande missbruk, psykosocial problematik och andra riskbeteenden, så att de kan komma tillbaka in i samhället.

– Livet handlar inte om att allting ska vara bra hela tiden – det är toppar och dalar.

Det viktiga är att man lär sig ­acceptera det och att dalarna inte blir för djupa. Men det handlar också om att våga göra det som känns jobbigt och obekvämt, för att öka den egna självinsikten och inse att du duger som du är.

Alexander menar att de många fel han gjort i livet, har gjort honom till en ödmjuk person.

– Tidigare ställde jag mig alltid frågan varför allt elände drabbade mig, som ett slags självömkan. Nu ser jag alla ­utmaningar som en möjlighet. Jag var tveksam till att skriva den här boken, men min fru tyckte att jag skulle se det som en utmaning och att kunna hjälpa andra människor. Det blev samtidigt en process att se tillbaka på sitt liv och hur det blev.