Stefan gick från uteliggare till advokat: ”Två kvinnor räddade mitt liv”

Enligt Stefan Olafsson fanns det inget alls i hans barndom som ­antydde att han skulle bli en hemlös sprutnarkoman. Han berättar om en trygg och skyddad uppväxt i Nyköping, med två äldre syskon och hårt arbetande men också kärleksfulla föräldrar. Ett hem utan våld, utan missbruk och bråk.

– Under lågstadiet hörde jag till de duktigaste eleverna i skolan, läste massor av böcker och kallades klassens ljus, säger Stefan som nu är aktuell med boken Uteliggaren som blev advokat.

Läs även: Sievert förlorade sin son och fru: ”Jag fick tillbaka livslusten tack vare min granne”

Det var i årskurs fyra, när Stefan hamnade i en bråkigare klass och började hänga med en klasskompis, som trissade honom och vice versa, som det började gå snett. De snattade och snart började Stefan röka och i sexan drack han sig full för första gången.

– Sommaren innan högstadiet greps jag av polisen, då hade jag gjort ett inbrott på teatern och snott gitarrer. Det var första gången mina föräldrar fattade vad jag höll på med. De blev totalt chockade.

Stefans missbruk eskalerade

Men Stefan fortsatte högstadiet med fullt fokus på helger och festande. Han minns än idag de där fjärilarna han kände i magen inför fredagen när han skulle få hålla en kvarting i sin hand igen. Han hamnade i fyllecell flertalet gånger och även om hans föräldrar säkert kände en oro, tänkte de nog att sonens festande bara skulle vara en kort fas som hörde tonåren till. Så hade det ju ­varit för hans äldre syskon.

Men Stefans beteende och missbruksproblem eskalerade. Han dömdes för flera fall av misshandel, vissa helt opro­vocerade. Han menar att han bar på en enorm frustration inombords.

– Mina föräldrar visste inte vad de skulle göra. Att jag hamnat snett kunde alla i min omgivning se. Mamma och pappa var båda etablerade egna företagare och de flesta i stan visste vilka vi var. Jag betedde mig illa, kom ofta hem blodig och förbannad. Det måste varit otroligt svårt för dem att känna sig stolta över mig där och då. Folk sa till mig att jag hade grova ­alkoholproblem, men det var något jag avfärdade.

Läs även: Hanna arbetar som fängelsepräst: ”På SIS-hemmet har jag de djupaste samtalen”

Kunde inte sluta dricka

I sin bok varvar Stefan sitt destruktiva liv med kapitel i kursivt om sitt livs kärlek. Han blev kär i Alva under konfirmationen och beskriver sedan en berg- och dalbana mellan lycklig och olycklig kärlek från att han var 15 till 28 år. De blev ett par, förlovade sig och flyttade till London.

– Väl där gick jag ner mig fullständigt. Det var under det året, utomlands med min flickvän, som jag insåg att om jag inte slutar dricka skulle jag förlora alla, inte minst henne. Grejen var att det inte gick att sluta. Jag testade, men klarade det inte, det fanns inte en chans.

Stefan berättar att han ständigt bar på mindervärdeskomplex, både mot sina jämngamla kompisar som hade pluggat vidare och kommit så mycket längre än honom själv, men också mot sin flickvän.

– Hon hade höga betyg på precis alla områden. Hon var vacker, rolig, intelligent och framåt. Jag vet att hon gjorde allt för att jag inte skulle känna som jag gjorde men det var som att jag hela tiden sabbade för mig själv, som om jag inte var värd att få någon så bra, säger Stefan och det syns på hans kroppsspråk och sätt att uttrycka sig att det än idag är svårt att prata om just Alva, att han ser det som ett slags misslyckande.

Tänkte ta sitt liv

Stefan lämnade allt, kläder, ägodelar och flickvännen och tog en taxi till flygplatsen. Väl tillbaka i Stockholm satt han i sin lägenhet och drack. Varje dag i tre månader. Han kände att det inte längre var värt att leva och försökte ta sitt liv med en stor dos tabletter.

– Jag hade skrivit ett avskedsbrev till familjen och till folk i största allmänhet där jag sa att allt var mitt eget fel. Jag kände mig så lugn i detta beslut. Men jag misslyckades. Jag klarade inte ens av att ta mitt liv. Dagen därpå återgick jag till amfetaminet, skaffade en pump och kanyl. Jag insåg ­faran, men älskade känslan och kicken det bar med sig.

Stefan beskriver att från den dagen släppte alla hämningar. I juni år 2001, när Stefan hunnit bli 28 år hamnade han på gatan och blev hemlös.

Läs även: Kevins pappa, Patrik Skog, har överlevt flera svåra trauman: ”Jag tror inte på att fly från saker”

Tidigare hade Stefan varit emot det, men för att döva sin ångest behövde han något ­extra och tog amfetamin i spruta. Dessa stunder blev en ljuspunkt, något som gav ­honom ett hopp tillbaka och som fick Stefan att vilja fortsätta leva.

– Det tog ett bra tag innan jag lärde mig hur allt gick till. Innan jag lärde mig ritualen. Ritualen kring att ta amfetamin med sprutor är nästan lika viktig som själva knarket i sig. Den blir en central del av beroendet. Att göra rätt och sköta det snyggt blev en närmast högtidlig procedur, något som jag satte en ära och stolthet i och som självklart bidrog till att försköna den hemska omständigheten att jag nu hade blivit sprutnarkoman.

Sov i trappuppgångar

Han hängde i en stenpark intill centralbron i Stockholm och sov i olika trappuppgångar eller under broar. Pengar fick han genom att kränga cyklar och parfymer, musikinstrument och datorer som han stulit från olika lägenheter, men framför allt från olika affärer, som till exempel NK. Hur mycket han än sålde gick pengarna alltid åt, främst till knark och cigaretter men också spelande och porrklubbar. Det ena beroendet avlöste det andra, ett kort tag blev Jack-Vegas-maskiner och spelande ett substitut för knarket.

– Jag knarkade ungefär åtta till tio gånger om dagen. Varje dag. Det innebär lika många sprutor, med nålar, kanyler och pumpar som skulle vara oanvända, kliniskt rena. Flera hundra rena sprutor i månaden, av rätt modell, var inte något man kunde hitta var som helst. Största rädslan för en sprutnarkoman är att drabbas av stafylokocker. Det kan vara direkt livsfarligt om man inte får antibiotika. Akut blodförgiftning fick jag minst en gång om året. Man vet ­ganska snabbt om det är dålig amfetamin man får i sig, då drabbas man av värk i alla ­leder och blir jättesjuk ganska direkt efter injektionen.

Satt inne ett tiotal gånger

Det Stefan främst minns från tiden på gatan är kölden. Han beskriver i boken sitt allra bästa sovställe, en port i Gamla stan i Stockholm, precis vid Stortorget, där man enkelt kunde ta sig in med ett kort i låset bara:

”Nere i källaren fanns ett rejält, gammaldags värme­element som täckte nästan halva väggen. Där brukade jag ställa mig, nästan lägga mig dubbelvikt över det, med ­magen och bröstkorgen tryckta mot de heta elementplattorna och känna hur värmen långsamt strålade in genom mina celler, hur känseln stickande sakta kom tillbaka. Det var ren njutning. Det elementet räddade mig många gånger under iskalla vinterdagar och ruggigt regniga höstnätter”.

Men förutom kylan var smutsen något han behövde tampas med.

– Ibland dröjde det tre veckor mellan duscharna. Och den ingrodda smutsen i den hårda huden tog evigheter att skrubba bort, säger Stefan och minns hur gott det doftade av tvål och deodorant varje gång han åkte in i fängelse för olika brott.

Läs även: Familjehemmet blev Williams räddning: ”Utan Paula och Patrik hade jag inte kommit så här långt”

Stefan säger att det allra värsta när man inte har någonstans att bo är under de perioder man är sjuk. Det är fruktansvärt att ligga och huttra under en bro när man har influensa eller blir kräksjuk.

– Jag hade också enorm tandvärk, det var en plåga att inte kunna gå till tandläkaren och jag har haft en hel del problem med mina tänder och tappat många av dem under alla dessa år.

Under sina tio år på gatan satt Stefan inne ett tiotal gånger, hans längsta straff ­varade i 2 år och 2 månader.

– Då satt jag inne för grov misshandel, stöld och narkotikabrott.

Började studera i fängelset

Så träffar Stefan en kvinna på häktet i Österåker, Anita Grünewald, ett möte som i mångt och mycket förändrade hans tankesätt.

Anita frågade Stefan vad han skulle göra om det inte fanns några hinder.

– Jag svarade att jag helst av allt velat studera på högskola. I samma stund som jag sa den meningen knöt jag omedvetet an till de komplex jag bar på. Anita undrade varför jag inte studerade när jag ändå bara satt inne på anstalten. Och vet du vad, under detta straff tog jag ett mattebetyg. Det där samtalet var otroligt viktigt för mig och jag kände mig så stolt.

Stefan berättar hur han ­under kommande fängelse­vistelserna fortsatte studera och snart hade han klarat av att läsa in sina gymnasiebetyg. Och vid ett tillfälle fick Stefan även chansen att skriva högskoleprovet. Stefan reflekterar kring att kriminalvården ändå inte är så tokig, tänk att han fick den där möjligheten där inne.

Räddade livet på strokedrabbad

Men om samtalet med Grünewald var av stor vikt var det ett annat möte som var helt avgörande för resten av Stefans liv.

– Mellan fängelsevistelserna var jag alltid tillbaka till ­gatan. Just den här natten var jag på väg att göra inbrott på ett företag
på Östermalm. Det var mörkt och jag såg plötsligt att en dörr till en parkerad bil stod på glänt. Försiktigt gick jag fram och såg någon halvligga där. Jag frågade hur det stod till och den gamla ­damen i bilen mådde allt ­annat än bra. Hon började bland annat kräkas och ögonen liksom rullande. Jag frågade om hon hade någon jag kunde ringa, men det hade hon inte. Så jag fick låna hennes telefon och slog 112.

Att Stefan plötsligt fick vara en hjälpande hand åt ­någon annan var ett helt nytt beteende i hans annars egoistiska personlighet.

– Jag kände mig uppfylld av hjälterollen.

Polisen dök snart upp på platsen, en av dem hade gripit Stefan vid ett tidigare tillfälle. Men nu var tonen en annan. Poliserna skakade hand med Stefan, tog hans tillfälliga nummer och åkte med damen till sjukhuset.

Det blev inget inbrott den natten och polisens bemötande visade Stefan att han fick vara del av något större, att han var betydelsefull.

Tre månader senare ringde damen och berättade för Stefan hur han hade räddat livet på henne.

– Hon sa att hon hade fått en stroke den där natten och hade jag kommit några minuter senare hade hon nog inte levt idag.

Damen, som heter Heidi, bjöd hem Stefan till sin våning på Östermalm. De båda drack te tillsammans.

– När Heidi frågade mig vad jag jobbade med, svarade jag att jag studerar. Jag kunde inte säga sanningen, att jag var en hemlös sprutnarkoman. Heidi ville ge mig en belöning, men jag sa nej. Hon insisterade och när jag kom tillbaka erkände jag alltihop. Hon satt tyst en lång stund, lutade sig fram och sa: ”Det där kommer du över.” Jag fick en belöning och köpte en klocka. Den här har jag haft på min arm sedan dess, säger Stefan och håller upp sin arm med klockan riktad mot mig.

Kom in på juristlinjen

Heidi och Stefan fortsatte att ses ett par gånger, men när Stefan blev i allt sämre skick började han tacka nej till ­Heidis tebjudningar. Han skämdes för sin situation.

– Hon såg på mig med en blick utan misstänksamhet, förakt eller rädsla. Hon såg på mig som en hjälte. Så hade ingen mött mig på väldigt länge. Om mötet med Grünewald stod för en yttre vändpunkt blev den med Heidi ­avgörande för min inre resa. Båda dessa kvinnor har betytt massor för mig.

Efter sitt sista fängelsestraff skickades Stefan till ett behandlingshem.

Han gick igenom tolvstegsprogrammet och det var först under den perioden som han förstod att han hade en beroendesjukdom.

Läs även: Lisa letade efter sin hund – fann kärleken: ”Varför ska man vänta om allt känns rätt?”

– Jag insåg att supandet och knarkandet inte var något jag kunde styra över eller lära mig kontrollera, utan att det snarare var ett fysiskt och mentalt beroende som var medicin mot mitt dåliga själsliga mående, min låga självkänsla och mina rädslor för att inte passa in, inte bli bekräftad tillräckligt mycket.

Samtidigt pluggade han på universitetet.

– Jag pluggade allt från filosofi till matte, det var en helt ny värld som öppnades för mig, säger Stefan som ”mest på kul” satte juristlinjen som sitt första val när han hösten år 2013 skickade in sina ansökningar.

När han, som trodde att han inte alls var behörig, fick brevet som inleddes med ”Hej Stefan! Du har blivit antagen till juristprogrammet”, släppte allt och med ­tårar som brände bakom ögonlocken var mamma den han först ringde upp. Hon grät.

Betalade skulderna

Som blivande jurist är det oerhört viktigt att ha ordning på sin privatekonomi, så när Heidi en kväll ringde och erbjöd sig att betala alla Stefans gamla skulder och inkassokrav var det en stor lättnad. Stefan fick även låna till en bostadsrätt, en miljon som han senare betalade tillbaka till Heidi.

Efter fyra och ett halvt år av studier på juristlinjen, efter att ha fått högsta betyg i nästan alla kurser, fick Stefan ta emot sitt ­examensbevis med mamma i publiken. Han jobbar idag hårt och mycket som försvarsadvokat på en framgångsrik advokatfirma, men också som målsägandebiträde med brottsmål, straffrätt.

Stefan har byggt upp en fungerande vardag med ett drömjobb, körkort, blivit skuldfri och skaffat sig en ­lägenhet. Han har dessutom fått bli betydelsefull för många andra människor som befinner sig inom beroendeproblematiken.

– Jag tränar rätt och äter sunt. Numera tar jag hand om mig själv.

Vill sprida hopp

Stefan har försökt gottgöra alla han sårade under sin väg som drogpåverkad, men Alva tog aldrig riktigt emot hans förlåtelse.

– Det finns egentligen bara en pusselbit som saknas i mitt liv just nu, den viktigaste och största. Att hitta någon att dela livet med vore fantastiskt, men jag känner att det kommer. Allt måste få ta sin tid och det tar tid att bli hel igen som människa efter så många år som hemlös sprutnarkoman.

Läs även: Bokbindaren sadlade om – blev kattvakt: ”Det här är det bästa jobbet jag någonsin haft”

Heidi, som idag är 92 år, och Stefan har en regelbunden kontakt.

– Ibland går vi på museum, fikar på stan eller dricker te hemma hos henne. Vi brukar säga till varandra att vi räddat varandras liv. Jag räddade henne från hennes stroke och hon räddade mig från livet på ­gatan. Båda känner stor tacksamhet.

Stefans syfte med boken är att sprida hopp. Han har varit på väg att ångra sig flertalet gånger eftersom han vet att han kommer ”bli angripen från olika håll”. Men när han ser hur många han redan ­inspirerat ­genom att ­berätta öppet om sin resa, inte minst ­genom sina föreläsningar, vet han att han inspirerar andra människor i rätt riktning.

– Flera har ringt och sagt att de har slutat dricka eller knarka och ska ta tag i sina liv eller börja studera efter att ha sett mig på tv eller hört mig i någon podd. Och kan jag hjälpa någon med min bok så är det värt allt. Mitt ­förlag ska ge ut boken på alla anstalter, häkten och LVM-hem (vård enligt ­lagen om vård av missbrukare) och 25 procent av min eventuella vinst går ­direkt till brottsofferfonden. Det handlar varken om att ­tjäna pengar eller få uppmärksamhet, det handlar om att visa att om jag kan så kan andra.