Hanna arbetar som fängelsepräst: ”På SIS-hemmet har jag de djupaste samtalen”

På anstalten Hall i Södertälje sitter just nu Sveriges grövsta brottslingar i säkerhetsklass 1. Som fängelsepräst kommer Hanna Backman hit två dagar i veckan och en dag varannan vecka besöker hon SIS-hemmet i Tysslinge. Annars jobbar hon sedan fyra år tillbaka som präst i Alla Helgons kyrka. Hanna tvekar inte en sekund på frågan om hon trivs bäst med att hålla i dop, begravningar och gudstjänster i kyrkan eller att sitta och samtala med de interna på Hall.

– Jag föredrar att jobba uppsökande, vara en präst för dem som kanske inte från början visste att de ville träffa en präst.

Kyrkan tappar medlemmar och det är inte längre lika vanligt att gå regelbundet till kyrkan. Hanna tror det handlar om konkurrensen med allt ­annat.

– Vi lever så snabba liv och det är så mycket som förväntas av oss människor. Kyrkan får inte alltid plats. Jag har själv familj och är fullt medveten om hur mycket tid till exempel barnens fritidsintressen tar.

Djupa samtal på SIS-hemmet

På frågan om hon känner sig orolig över att färre går i kyrkan svarar Hanna att hon upplever större oro för människorna utanför de institutioner hon jobbar i än de som sitter där inne.

– När det gått så långt verkar man vara öppen på ett helt annat sätt. Jag var på SIS igår och kände att det finns ingenstans jag har så djupa religiösa samtal som där. De här unga killarna vill prata om sin tillvaro, läsa bibeln och inte sällan frågar de om jag vill be med dem. De frågar också hur de ska be. Det där är frågor som jag aldrig får ­annars, säger Hanna.

Läs även: Från yrkeskriminell till pastor – Tommy blev frälst i fängelset

Tack vare alla fina samtal ser Hanna mycket hopp i dessa ungdomar som gått över alla mänskliga gränser.

– Det är som att de kommit till världens ände och nu är öppna för ett nytt liv. Medan vi som bara lever på kan glömma vad som är viktigt.

Längtar efter meningsfulla liv

I Södertälje finns alltså ett av Sveriges två SIS-hem, som man skulle kunna säga är som ett fängelse, men för unga kriminella. Från år 2026 kommer en ny lag och då kommer dessa ungdomar från 15 år som begår brott hamna med andra vuxna förövare på Hall. Tidigare var åldersgränsen här 18 år.

Hanna berättar att några av dem hon träffar i fängelset har hon haft så många djupa samtal med att det ibland känns som att hon känner dem bättre än många hon umgås med utanför murarna. De unga killarna är enligt Hanna mjukare i kanterna än de äldre.

– Men det finns en enorm dubbelhet. När jag möter dem en och en ser jag väldigt fina personer med stor kapacitet och som har en längtan efter meningsfulla liv. De är personer som kan ta sin tro på allvar. Samtidigt finns det många frestelser och mycket som drar i dem. Så det är en dubbelhet.

Alla har gott och ont i sig

Hanna menar att hela bibeln egentligen är full av människor som är dubbla. Kung David som skickade sin granne till fronten för att dö. Paulus som först förföljde kristna, men som sedan blev deras starka ledare.

– Jag ser dubbelheten hos många i bibeln och hos oss alla, säger Hanna och konstaterar att ingen människa är rakt igenom ond, men kanske inte heller helt och hållet god. Att vi så lätt sätter in varandra i olika fack, som onda eller goda utifrån någon enstaka gärning.

– Jag tror att vi alla har ­något gott inom oss, men vi kanske behöver hjälpas åt att väcka det hos varandra och hålla vårt eget mörker stången.

Läs även: Sjömanskyrkan i Göteborg firar 150 år: Här får sjömän värme, fika och lite tröst

Hannas syfte med samtalen på fängelset är lite olika beroende var de olika personerna befinner sig i sitt inre. Mycket handlar just om att de inte längre kan se något gott hos sig själva. Hennes uppgift är att föröka hjälpa dem att hitta det, sin väg.

– Jag tänker att alla har gåvor och jag vill hjälpa dem att hitta dem så att de får möjlighet att göra något värdefullt av livet. Alla har ett värde.

Även de som tagit någons liv?
– Ja, även om man har förstört sitt liv genom att ta livet av någon så tror jag på att man kan omvandlas. Alla måste få en andra chans i livet. För vad är alternativet? Att man kommer ut ur fängelset och gör samma sak igen? Så kan vi ju inte ha det. Oftast är de män jag möter personer som kräver väldigt mycket av livet, något som jag kan känna igen mig i. Jag vill inte heller ha ett tråkigt liv. Men man kan ha ett meningsfullt och händelserikt liv och samtidigt följa lagen.

Viktigaste egenskapen som präst

Hanna menar att allt man varit med om kan bearbetas och det är aldrig kört för någon.

– De flesta jag träffar vill hjälpa andra på något sätt.

På frågan om hon tror på det när det kommer till unga killar som skjuter varandra, så svarar Hanna tveklöst ja.

– Bara för att man är soldat och har varit ute i krig så kommer man inte hem och skjuter dem man har i sin ­omgivning, det är som en egen parallellvärld.

Många av de killar Hanna pratar med har vuxit upp i trasiga familjeförhållanden och har flyttat runt mellan flera olika familjehem.

– Sedan finns det de som vill göra något spännande av sina liv, de som vill bli sedda och behövda. De har inte alltid blivit indragna i diverse brott. Ofta bär dessa personer på ganska starka ledaregenskaper och har stor integritet, och ofta är de kicksökande och dras till spännande uppdrag. Men något slags utsatthet finns det hos de flesta, säger Hanna. Hon berättar också att 70 procent av dem som sitter på Hall har en adhd-diagnos.

Som fängelsepräst behöver man kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Förstår man att människor är goda och onda samtidigt blir man sällan besviken på människor.

– Jag tror den viktigaste egenskapen för mig som präst är att se den jag möter som fantastisk men också se deras mörker – och jobba med gränssättning. Jag vill kunna vara avslappnad och glad, men samtidigt markera att det inte går att utnyttja eller manipulera mig, säger Hanna.

Hårdare klimat på anstalten

Endast två gånger har situationen blivit hotfull. Hon känner sig aldrig rädd, men hon kan bli upprörd när interner ber henne göra tjänster åt dem ­utanför muren, att de tror de kan utnyttja henne. Men de flesta har enorm respekt för henne därinne.

– De har en stor lojalitet mot mig och jag kan känna mig både omtyckt och efterlängtad. Kanske för att jag i vissa fall kan vara den enda i deras liv som ser deras potential. Vissa har till och med sagt att de skulle dö för mig.

Bara under de få åren Hanna har jobbat ser hon en tydlig försämring i internernas tillvaro. Till exempel har det blivit dubbelbeläggningar, vilket gjort att det blivit mer distans mellan intagna och personal. Det skapar ett hårdare klimat, mer våld mellan interner och inte lika stor tillit människor emellan. Utrymmena är mindre, det sitter 350 stycken här i jämförelse med 170 som det var för bara några år sedan.

– Då kände jag igen alla och visste vilka de var.

– De flesta måste dela cell, och ibland kan det kännas otryggt, vilket gör att männen inte kan slappna av.

Läs även: Familjehemmet blev Williams räddning: ”Utan Paula och Patrik hade jag inte kommit så här långt”

Hon menar att det ligger ett slags beredskap i luften, och kanske har hennes uppgifter förändrats från att undervisa, samtala och be till att försöka skapa ett slags frid och lugn där inne. Med jämna mellanrum tränar personalen på gisslantagning och då är även Hanna med.

Mycket potential bland intagna

På frågan om många av dem som sitter inne är ångerfyllda menar Hanna att det är sällsynt, just för att miljön därinne är så hård.

– De kan visa sig sårbara med mig, men sen tar de på sig ett hårt skal för att kunna hålla ihop sig själva. Man klarar sig helt enkelt inte i gruppen om man är för mjuk. Man kan sänka garden inför prästen, men sedan tar man på sig skyddsutrustningen igen.

Att bli en bra person och bära sina skulder, sitt egna trasiga liv och de brottsoffers liv man har förstört, kan bli lite för maffigt på egen hand. Dessutom är man redan stämplad den dag man kommer ut.

– Jag tror att ångern kommer lite senare, när man börjar gå sitt liv i rätt riktning.

Hon vill absolut inte förminska alla brottsoffer där ute, men för samhällets skull tror hon att man måste jobba med empatin för de som sitter inne också.

– Det finns så mycket rädsla och rädslan gör att dessa människor aldrig får chansen att komma tillbaka. Vem ska våga ta emot dem när de vill förändra sina liv? De får ingen bostad och inget jobb, men ska ändå bli en ny person. Många släpps vid grinden och därefter börjar en brant uppförsbacke. Egentligen krävs ett helt samhälle som sam­arbetar för att de ska slussas fram på rätt väg.

– Det finns så mycket potential. Jag träffar så många som ännu inte visat sin fulla potential. Men jag tror ju att det hjälper att hålla sig nära Gud, då är man mindre spretig och risken att göra fel blir mindre.

Svårt att släppa jobbet

Vad säger din familj om att du hänger med landets farligaste och grövsta kriminella?
– Min man och jag har varit gifta i 22 år, och han stöttar mig men vill nog helst inte veta allt, säger hon och ler.

Men kan det vara svårt att stänga av jobbet på hemma­plan?
– Ja, absolut. Man får många starka möten och de är svåra att släppa. Det finns en gammal kyrkofader som sa ”Svep din mantel om dig och sov”. När det är många tankar som snurrar så försöker jag göra just det.

Vad är det viktigaste du vill skicka med dina egna barn för att de inte ska hamna fel?
– Integritet och att lita på sin intuition. Man ska inte vara rädd men lita på magkänslan när man känner ­tveksamhet. Men jag försöker säga till mina barn att de inte ska vara rädda i onödan, för det tar så mycket energi att gå runt och vara rädd. Jag tycker inte man ska curla eller skydda barnen för ­mycket, utan snarare stärka dem i att de klarar av saker själva.