Travtränaren Maria Törnqvists föräldrar gick bort samma år: ”Jag grät och grät tills tårarna tog slut”

Titt som tätt startar hennes hästar på det stora rikstotospelet V75, med framgång. Maria Törnqvist driver sitt travstall med ett 60-tal hästar på gården ­Däningsholm i Fåglum.

– Jag älskar verkligen det jag gör, även en sådan här dag, säger hon och blickar ut ­genom stalldörrarna.

Ett regn har parkerat över västra Götaland och det är kallt i luften, samtidigt som vinden tilltar. Väder som ­manar till att hålla sig inomhus, men Maria selar ut sina springare med glatt humör.

– Hästarna måste gå sina ­inplanerade träningspass, ­poängterar Maria.

Läs även: Ulla Håkanson satt till häst innan hon kunde gå: ”Enda gångerna jag grät var när de lyfte ner mig igen”

Rymde från förskolan – gick till stallet

I närheten av Hisings Kärra, där Maria växte upp, fanns en ridklubb och hon var inte gammal när hennes mamma Maud tog med henne dit första gången. Hon fick klappa hästarna och rida runt stallet till en kostnad av tio kronor.

Maria var salig över upplevelsen och en liten shetlandsponny vid namn Rasmus vann snabbt hennes hjärta. Längtan efter Rasmus var så stark att hon en dag på förskolan öppnade grinden och pep i väg mot stallet några kilometer bort.

När förskolepersonalen såg att Maria var försvunnen utbröt panik. De ringde till polisen och till Marias mamma som fick ett nervsammanbrott när hon fick höra vad som hänt. Polis kopplades in och det drogs igång en skallgångs­kedja.

Läs även: Nicholas gav sig själv 304 dagar att fortsätta leva – hästterapin blev hans räddning

Dramatiken fick en solig upplösning efter några timmar. En hästskötare på rid­skolan hade hittat Maria i en av boxarna där hon stod och kelade med Rasmus.

Utanför Göteborg höll travtränaren Jörgen Wickman till och när Maria var nio år hängde hon på en lite äldre kompis som brukade hjälpa till där på helgerna.

Där fick hon sitta med bakom en travhäst tillsammans med kusken för första gången och det blev kärlek direkt.

– Det var ett helt annat drag i travhästar än i ridhästar.

Yngsta tränaren som vunnit på V75

Hennes pappa Gunnar hakade på sin dotters intresse och köpte ett par travhästar som Maria fick träna. Hon hade fått börja skolan ett år tidigare än sina jämnåriga kamrater, vilket innebar att valet till gymnasiet gjordes när hon var 14 år.

Det var förstås hästgymnasium som gällde och Wången i Jämtland var det absolut ­bästa. Det låg runt 100 mil ­hemifrån och det var tufft för en ung tonårstjej att flytta så långt iväg.

– Men jag tvekade aldrig, säger hon.

Hennes pappa skjutsade henne dit och det blev ett känslofyllt ­avsked när han skulle lämna av Maria.

Läs även: Kevins pappa, Patrik Skog, har överlevt flera svåra trauman: ”Jag tror inte på att fly från saker”

– Jag hade aldrig sett min pappa gråta förrän den ­dagen. Mina föräldrar gjorde verkligen allt för mig och de gav mig pengar till flygbiljetter så att jag kunde flyga hem så ofta jag ville.

Efter Wången fick hon ­anställning som hästskötare hos en av travbranschens ­giganter, Åke Svanstedt, i Bjertorp på Skaraslätten.

Hon kombinerade hästskötarjobbet med att träna hästarna som hennes pappa ägde, bland annat ett sto som hette Conrads Lena. Den hästen skulle ge henne ett oförglömligt minne.

– Jag var som 21-åring den då yngsta tränaren som någonsin vunnit på V75. Jag var så stolt och glad.

Maria Törnqvists föräldrar drabbades av cancer

Glädjen då skulle bytas till sorg senare samma år. Den tredje november 2009 är en dag som Maria aldrig kommer att glömma.

– Jag satt i en bil inne i Skara när pappa ringde mig. Han hade en sak han måste säga och jag var den första i familjen han skulle berätta det för. Min pappa gick alltid rakt på sak och det gjorde han den här dagen också.

– Han berättade att han ­varit inne på sjukhuset och hade gjort en undersökning. Den visade att han hade tjocktarmscancer. Och den hade spridit sig. Pappa berättade att läkarna sagt att det fanns en chans att överleva och bli frisk, men den var liten. Han sa rakt ut att han troligtvis inte hade så lång tid kvar att leva.

– Jag blev chockad, helt förstörd. Min pappa, som gjort allt för mig, var döende. Det var bara så osannolikt. Jag grät och grät tills tårarna tog slut.

Tio dagar senare skulle hennes mamma in på en undersökning eftersom hon haft ont i ena ljumsken. Ljumskbråck hade varit läkarnas första ­diagnos – som visade sig var felaktig när det togs nya prover. Maud hade skelettcancer och prognoserna var dåliga.

Inga tårar kvar

När hon ringde Maria och berättade höll det på att slå undan benen på henne.

– Två föräldrar som får ­cancerdiagnos med en dryg veckas mellanrum. Det var så surrealistiskt så jag kunde inte ta in det. Jag har bara suddiga minnen av samtalet och ­efteråt fortsatte jag jobba i stallet.

– En arbetskamrat såg att jag inte mådde så bra och jag berättade varför. ”Ska du inte gråta?” frågade min arbetskamrat och menade att det då skulle kännas bättre. Jag minns att jag svarade: ”Jag har inga tårar kvar.” Och så var det.

Under den närmaste tiden blev travet sekundärt, även om hon fortsatte jobba i stallet för att skingra tankarna.

– Min arbetsgivare Åke Svanstedt var oerhört schyst och lät mig få tjänstledigt så ofta jag behövde för att få vara hemma hos mina föräldrar och ta hand om dem. De hade ställt upp för mig under alla år och nu ville jag ställa upp för dem så att de slapp tillbringa för mycket tid på sjukhus. Mamma blev jättesjuk mot slutet och den sista tiden fick hon tillbringa på hospice.

Läs även: Axel, 19, låter inte cp-skadan vara ett hinder: ”Jag kan inte se några svårigheter”

Förlorade föräldrarna samma år

I slutet av april 2010 startade en av Marias passhästar, Select Yankee, i uttagningslopp till att av de största loppen för ­fyraåringar, Kungapokalen.

– Trots att min mamma var för sjuk för att titta på tv så gjorde hon det ändå, bara för att få se loppet. Select Yankee vann och tog sig till final. Min mamma var så glad över det och när jag kom dit sa jag till henne att hästen sprang för att göra henne lycklig.

Några dagar senare, den tredje maj 2010, somnade Maud in, 58 år gammal. Sorgen var tung att bära för Maria och hennes syster Susanne och ännu tyngre för deras pappa.

– Mamma och pappa hade varit gifta i 35 år. Pappa skulle hantera sorgen efter mamma, samtidigt som han kämpade mot sin egen cancer. Den 13 december 2010 orkade han inte längre, utan somnade in medan jag satt jämte sängen på sjukhuset.

Pappa Gunnar blev 65 år.

För andra gången på ett drygt halvår fick Maria begrava en förälder. Själv var hon bara 22 år.

Hästarna hjälpte i sorgen

Föräldrarnas tragiska bortgång satte sin prägel på henne.

– Jag blev ganska hård av mig och kände att det jag gått igenom var det få andra som gjort och då ska man inte gnälla över småbagateller. Men det gav mig också ett annat och ödmjukare perspektiv på livet. Jag lärde mig leva i nuet och vara lycklig över små saker. Bara en sådan sak som att äta en god måltid kan göra mig lycklig.

– Under den värsta sorge­perioden betydde hästarna ännu mer för mig. Bara att ut och gå med en häst fick det att kännas mycket bättre inombords.

Maria drömde om att ha ett eget stall och 2016 tog hon ut den proffslicens som krävs för att få vara professionell travtränare.

Ungefär samtidigt blev gården Däningsholm i Fåglum till salu. Maria slog till och det har hon aldrig ångrat, även om det var tufft i början att få in till­räckligt många hästar i träning för att det skulle gå runt.

Sambo med travkusken Dwight Peters

För ett par år sedan träffade hon kärleken i belgiske travkusken Dwight Peters, 33, som flyttat till Sverige några år tidigare för att tävla. Det hade gått trögt och han var på väg att flytta tillbaka till Belgien när han träffade Maria genom gemensamma bekanta.

Nu bor de på hennes hästgård och arbetar tillsammans med hästarna. Dwight är ­också den som kör hästarna i lopp.

– Livet känns bra, säger hon.

Maria är stolt över de framgångar hon haft under sina drygt sju år som travtränare, med bland annat ett flertal segrar på V75. Men hon siktar högre.

Läs även: Golfproffset Caroline efter amputationen: ”Jag skulle aldrig vilja återvända till livet på två ben”

– Jag vill bli nummer ett bland de kvinnliga travtränarna i Sverige, säger hon.

Hon blir berörd när hon tänker på sina föräldrar som inte fått vara med och uppleva hennes framgångar.

– De hade varit jättestolta över mig, det vet jag. Båda stöt­­tade och pushade mig, ­lärde mig att se lösningar i stället för hinder och det är tack vare dem jag får leva min dröm med hästarna. Jag har fått känslan av att de finns här som mina skyddsänglar.