Nicholas gav sig själv 304 dagar att fortsätta leva – hästterapin blev hans räddning

Det är 2014 och Nicholas Heimdal Dreyer har inte sovit på fem eller sex dygn. Den 24-årige krigsveteranen vet att om han somnar kommer han vakna hopkrupen och svettig av ångest. Minnena av det han sett och upplevt som soldat i Afghanistan flimrar som en skräckfilm för hans inre öga.

Den här vårdagen har han precis kommit hem från en stresshanteringskurs, men han tycker inte att det hjälper. Han orkar inte längre. Trots att det fortfarande ligger snö på marken i Hedmark, där han bor, vandrar han ut i skogen endast iklädd T-shirt och träningsbyxor. Den 192 centimeter långe och vältränade mannen har redan sett ut en plats – en enorm tall.

Samtidigt som han funderar på att avsluta sitt liv för andra gången slår det honom att någon måste ta hand om Bulljo, hans kloke staffordshire bullterrier. Hunden som brukar ligga bredvid honom i sängen med den blöta nosen mot hans hals och som på morgonen trycker tassen mot Nicholas bröst och med en vädjande blick säger: ”Ska vi gå en promenad?”

Kärleken till Bulljo får honom att återvända till det kollektiv som han bor i för att där ringa sin mamma och be henne ta hand om hans kära hund. Hon vet att hennes son lider av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, en störning som kan drabba personer som varit inblandade i eller har varit med om livshotande eller traumatiska händelser. Hon frågar om de kan träffas.

De äter middag tillsammans och pratar länge. Han berättar öppet att det är omöjligt att sova, att han inte kan hålla fast vid en flickvän, att livet har blivit för smärtsamt.

Hon lovar att slåss vid hans sida men ingår även en överenskommelse med honom, en sorts självmordspakt: att han håller ut ännu en jul. Efter det har han hennes ”tillåtelse” att släppa taget – om han fortfarande vill det.

Nicholas väljer ett datum, den 25 januari. Han vill inte förstöra jul och nyår för familjen, och hans lillebror måste få fira sin födelsedag i mitten av januari utan sorg.

Så började nedräkningen. Nicholas gav sig själv 304 dagar att fortsätta leva.

Det går att få hjälp

Nu har det gått över 2 000 dagar sedan den dagen och historien om Nicholas har blivit en roman med titeln 304 dager, skriven av den välrenommerade författaren Simon Stranger.

– Det var jag som frågade honom, säger Nicholas.

De träffades under Strangers besök på Elverums gymnasium 2019. Krigsveteranen Nicholas gick då en vuxenutbildning på skolan. Romanen är en nedräkning av de 304 dagar han lovade sin mamma.

– Den bygger bara delvis på min berättelse, eftersom jag ville skydda min och andras integritet. Men den ger en korrekt bild av hur det är att leva med PTSD. Mitt viktigaste budskap är: Du kan få hjälp!

Han hade fått diagnosen PTSD det året han stod vid tallen. Det hade gått drygt två år sedan han kom hem från kriget, där han upplevde den incident som utlöste traumat.

– I slutet av tjänstgöringen upplevde vi ett väldigt dramatiskt bakhåll. Min kropp kapitulerade och sa: Nu ska du dö. Det gav mig panikångest och dödsskräck.

Nicholas bad truppchefen att hälsa alla hans nära och kära där hemma, men han lyckades fortsätta kampen.

– Jag var säker på att min sista stund var kommen. Skotten haglade runt oss. De var så nära att jag fick en hörselskada på ena örat.

Nicholas var bara 21 år när han anlände till Afghanistan, där han kom att stanna i totalt sex månader. Det var tillräckligt länge för att förändra honom för alltid. Enligt NRK är det fler soldater som tagit livet av sig på uppdrag i Afghanistan än som har dödats i tjänsten. I USA visar statistik från 2018 att 8 000 amerikanska veteraner begår självmord årligen. Det är 22 personer varje dag.

Ändå kände sig Nicholas ensam med skammen över att vara traumatiserad.

– Vi måste prata mer om det, säger han och understryker allvaret med en stadig blick.

– Nu hoppas jag att min berättelse kan hjälpa andra. Det var därför jag blev soldat, för att hjälpa. Den viljan väcktes hos mig redan som barn. Jag var 11 år och bodde i Lofoten när jag via tv-skärmen såg flygplan nummer två krascha in i ett av tvillingtornen i New York. I det ögonblicket bestämde jag mig för att bli soldat.

Vändpunkt med häst

Hemma hos Nicholas och hans sambo Mari Aaen i Furnes står ett högt vitrinskåp som är fyllt med medaljer och utmärkelser som han fått under soldattjänstgöringen. Han hade mycket att ge och trivdes med yrket. Problemet var att kriget aldrig släppte taget om honom.

– Trots att jag kom hem kändes det som att jag var i Afghanistan. Nu händer det bara ibland, till exempel när jag pratar om det som hände. Då kan orden plötsligt stocka sig och jag börjar stamma. Jag behöver lugn och ro omkring mig.

När han sover kan bilderna från kriget fortfarande dyka upp – men de har också förändrats.

– Nu dyker mina nära och kära upp bredvid mig i skytte-graven. Mari är ofta med, säger han och ler mot sin flickvän. Det ger mig kraft eftersom jag i drömmen har en specifik person att skydda.

Nicholas har lärt sig att leva med de svåra perioderna.

– Nu vet jag att det kommer ljus igen efter mörkret.

Vändpunkten kom vid ett möte med en häst.

– Efter att jag öppnat mig om diagnosen i en blogg hörde Eva, en bekant till familjen, av sig. Tillsammans med sin amerikanske man skulle hon göra en dokumentär om PTSD och hästterapi. De frågade om jag ville prova.

Nicholas var skeptisk när han åkte för att träffa dem på ett rehabiliteringscenter med hästar i Kongsvinger.

– Plötsligt kände jag en värme sprida sig i kroppen. I två timmar stod vi ”mule mot mule”, som låsta till varandra. Så småningom lugnade min puls ner sig. Allt omkring oss försvann, allt utom hästen och jag. Den natten sov jag som ett barn.

Lämnat kriget bakom sig

Efter att han öppnat sig om diagnosen fick han en flickvän, som kort tid därefter blev gravid. Han hoppades att den nya papparollen skulle vara en anledning att vilja leva, men han förstod att han behövde mer hjälp.

Medan de väntade på att bli föräldrar till den första av två döttrar ringde som tur var Eva igen och föreslog ett nytt hästmöte. Först i Valdres och senare under en resa till USA.

– I USA fick jag se minnesmärket för tvillingtornen och träffa andra veteraner, människor som kände som jag. Resan toppades med ett möte med en annan underbar häst. Då lossnade allt i mig. All undertryckt sorg, ilska, saknad och glädje kom upp till ytan. Jag grät i flera timmar.

Väl hemma kunde han lugnt säga till sin mamma: ”Jag kommer att klara det här.”

– Jag tog ansvar för att bli bättre. Viljan att hjälpa andra blev viktig igen. Med min erfarenhet och de verktyg jag hittat på vägen har jag mycket att ge vidare till andra.

Nicholas är numera kontaktperson för Veteranförbundet Siops kamratnätverk, han går en vidareutbildning och renoverar huset där han och Mari bor. Han är dessutom pappa till en 4-åring och en 5-åring.

– Jag är stolt över mig själv och boken som Simon har skrivit. Att dela min historia har varit läkande. Nu har jag lagt Afghanistan och militärlivet bakom mig.

Djur är viktiga

Hunden Bulljo, som har fyllt 9 år, hoppar upp på stolen bredvid Nicholas och ger honom en rejäl slick i ansiktet. Som för att säga att han också är stolt över sin husse.

– När Nicholas var med i tv-programmet God morgen Norge och berättade om sina upplevelser satt Bulljo och gnällde framför tv-rutan, säger Mari. Den kloke lille vovven vet hur han ska ta hand om sin husse.
Att vara nära djur är viktigt för både Nicholas och Mari.

– När vi träffades via gemensamma vänner så berättade Nicholas att han delade säng med Bulljo. Toppen! tänkte jag. Redan då förstod jag att den där tuffe killen med skägg var full av empati och godhet.

Nu har hon flyttat in hos honom med sina två katter, Truls och Elsa. Mari har också en häst, Rose, som bor på en närliggande gård.

– Varje dag fylls jag av tacksamhet och frid över livet med Mari, våra barn och våra djur, säger Nicholas.

– Mari och jag drömmer i samma riktning. På sikt vill vi jobba med hästar som terapi. Jag har själv upplevt effekten. I mötet med hästarna väcktes mina känslor till liv igen.

Inom ramen för den norska regeringens kulturpolitiska satsning Den kulturelle skolesekken reser Nicholas runt på gymnasier tillsammans med författaren Simon Stranger för att dela berättelsen i boken 304 dager.

– Jag vill informera ungdomarna om konsekvenserna av ett trauma. Du behöver inte vara soldat för att uppleva PTSD och ångest. Orsakerna kan vara många. Till dem som har upplevt ett sådant inre krig vill jag säga: Öppna dig om hur du mår – det finns ljusglimtar i mörkret. Idag är jag väldigt glad över att jag
lever.