Elsa, 97, om flykten från Röda armén: ”På morgonen såg jag vilken katastrof som omgav oss”

Elsa Thörnqvist är min mamma. Jag och mina två bröder föddes på 1950-talet och växte upp i det fredliga Sverige. Jag blev journalist och funderade ofta på att skriva om hennes historia. Kanske är det kriget i Ukraina och hotet från Ryssland som gjort att det nu blivit av.

Vi sitter vid hennes köksbord i den trerumslägenhet hon bott ensam i sedan vår pappa gick bort 2013. I fönstret står flera vaser med färgglada tulpaner. Diskbänken är alltid skinande blank. Hon klarar det mesta själv, har lite hjälp av hemtjänst med tvätt och städning. Alla förundras över hur frisk hon är och skarp i tanken, trots sina nyligen fyllda 97 år.

Läs även: Tusentals finska mödrar skickade sina barn till Sverige: ”Jag ger er mitt barn”

Nu är hon beredd att berätta sin historia.

– Jag var fem år när Hitler kom till makten. Jag minns när Gestapo lyste med strålkastare mot vårt hus och ropade upp min pappas namn och förde bort honom på en lastbil. Han och hans syskon hade i hemlighet varit aktiva motståndare till den nya regimen och sattes i arbetsläger. Det gällde att hålla tyst om politiken, annars hade man genast en pistol nacken, brukade han säga.

Elsas pappa, min morfar, var utbildad snickare och hans ­yrkeskunnande behövdes för olika byggen. Efter några ­månader fick han till allas lättnad komma hem igen.

1936 föddes den andra dottern Hannelore och min morfar byggde ett hus åt familjen i utkanten av staden Königsberg, som idag är det ryska Kaliningrad. Det var en bra tid.

Königsberg bombades 1944

Men när kriget bröt ut i september 1939 förändrades allt. I Königsberg gick flyglarmet ofta och alla fick skynda sig ner i skyddsrummen. Mörkläggningen tyckte Elsa var skrämmande.

Ransonerna av livsmedel var knappa, man köade för förnödenheter och bytte kläder mot skor och mat, flyglarmen ökade i antal. Familjen hade flyttat till en annan stad i närheten när Königsberg blev bombat av brittiska plan 1944. Elsa åkte tillbaka till sin hemstad för att se vad som hade hänt.

– Det var en fruktansvärd stank av brandrök och av lik. Tiotusentals civila hade dödats av bombraiderna och ­stadens centrum var helt utbränt. Men mina släktingar och vänner hade överlevt.

Läs även: Helenas farmor överlevde Förintelsen: ”Jag har lovat att berätta hennes historia så länge jag kan”

Sedan den tyska krigslyckan vänt marscherade sovje­tiska trupper västerut och nådde den tyska gränsen vid Ostpreussen hösten 1944. Ryktena gick om ryssarnas plundringar, våldtäkter och mass­akrer. Runt om i byarna skyndade sig oroliga invånare att packa sitt bohag i vagnar som i kolonner gav sig iväg mot väst, med Röda arméns soldater i hälarna.

– Min pappa blev inkallad till tyska armén i slutet av 1944. Snart slutade hans brev att komma.

Bombplanen flög på allt lägre höjd och artilleriet närmade sig. Sovjetiska trupper höll på att omringa staden. Elsa och hennes familj uppmanades av alla att fly. Men vart skulle de ta vägen? Det fanns en kusin i Hamburg som kanske skulle kunna hjälpa dem.

Följde strömmen av flyktingar

Det året fyllde Elsa 17 år. Allt var kaos.

– Min mamma grät och var hysterisk av oro och rädsla. De där dagarna blev jag vuxen, berättar Elsa.

De packade ner dokument och fotografier och lastade lillasystern på en kälke, inlindad i filtar. Hon hade feber. Med så mycket kläder på sig som möjligt och med varsin väska i handen gav de sig iväg en kall natt.

De följde strömmen av flyktingar, kälken blev tung att dra. Det var 20 minusgrader och en kristallklar vinternatt. På en bondgård fick de värma sig.

– Där brast det för mig. Jag vrålade rakt ut, det var som ett primalskrik. Jag som skulle vara den starka och stötta min mamma, säger Elsa.

I gryningen fortsatte de att gå västerut på landsvägen som kantades av alléer. I dikena sökte de skydd mot beskjutningen från lågflygande sovjetiska stridsflygplan.

Läs även: Mare återförenades med sina föräldrar som 14-åring: ”Ville inte vara till besvär”

– Först då, på morgonen, såg jag vilken katastrof som omgav oss. Överallt låg stelfrusna lik, överallt fanns förtvivlade människor, vilsna kreatur, rädsla. Det var fruktansvärt.

De upptäckte en folksamling och skyndade dit. Vid ett övergivet mejeri roffade flyktingar åt sig allt de kunde komma över. Elsa fick tag på en ost, stor som ett vagnshjul. Den spändes fast på kälken och färden fortsatte.

Det var bråttom att komma över floden Weichsel innan bron skulle sprängas. Elsa, hennes mamma och Hannelore hade tur och fick plats på flaket på en lastbil.

Inget skydd i Hamburg

De kom till staden Neustadt där Elsa fick syn på ett stillastående godståg. Hon sprang över spåren och knackade på vagnarna och bad om hjälp. Tåget var överfullt och ingen visste om det skulle gå, men Elsa och familjen fick plats och kunde värma sig vid en kamin i en av vagnarna.

Som tack fördelade de ­osten. Den var välkommen – men salt. Törsten släcktes med snö som fick smälta över kaminen.

– Det var en fruktansvärd stank i vagnen, men den gav oss skydd i ett helt dygn. Vi stod och sov hopträngda bland flyktingar och soldater.
Plötsligt ryckte tåget till, satte sig i rörelse, stannade – och åkte iväg!

Läs även: Wolfi var krigsbarn från Berlin – träffade sin blivande fru första dagen i Sverige

Efter en orolig färd med flyglarm och ständiga stopp lyckades de nå Hamburg. De sprang från bunker till bunker och hittade till slut släktingen som de hoppats skulle kunna hjälpa dem. Men hon var inneboende bland många andra i en enrumslägenhet och kunde inte ta emot dem. Bomberna föll, staden stod i brand, de kunde inte stanna.

De drog sig till minnes att de hade bekanta i Bayern. Adressen hade de inte, men på vinst och förlust telegraferade till major Herman Fleischer, Landshut. Omgående kom svar från hans fru, Tante Heddy: ”Välkomna till oss!”

Blev assistent åt känd artist

Efter ännu en dramatisk tågresa anlände de till den lilla staden Landshut där Tante Heddy tog emot med yviga gester och stora omfamningar. Flykten hade pågått i dryga två veckor, men kriget var inte slut.

– Vi visste inget om min pappas öde. Vi kände oss säkrare i Landshut eftersom det var en lasarettstad men flyglarmen fortsatte. Amerikanerna ryckte närmare. Vad skulle hända med oss? Den tyska propagandan varnade för våldtäkter. Vi gömde oss i källaren och alla försökte skydda mig.

Men plötsligt blev det tyst, krigshandlingarna upphörde. Amerikanerna intog staden, familjen utsattes inte för några övergrepp.

Läs även: Stjärnskådisen blev dubbelagent – avslöjade nazistnätverk i Sverige

I maj 1945 kapitulerade Tyskland, det blev fred.

Tyska soldater kom traskande hemåt och det gjorde även en känd artist som tillhörde familjen där Elsa bodde. Han hette Will Carr och var fotjonglör. Före kriget hade han uppträtt runtom i världen på varietéer och teatrar. Liggande på rygg jonglerade han med bollar, kuber och stänger på fötterna. Nu ville han träna för att kunna återuppta sitt yrke och artistliv och behövde en ung assistent.

Valet föll på Elsa som snabbt lärde sig att assistera honom och de rätta gesterna för att ta emot applåder. Snart kom förfrågningar om engagemang och artistparet började uppträda på klubbar och på teatrar runt om i Tyskland.

Gifte sig med Malmöpåg

Två år efter krigsslutet kom min morfar tillbaka till familjen. Han hade blivit lindrigt sårad av granatsplitter och som krigsfånge hamnat i Dunkerque i Frankrike, där han ­arbetat hos en möbelsnickare. Via Röda Korset hittade han adressen till sina kära i Bayern. Alla hade överlevt kriget.

Elsa och hennes fotjonglör fick ett längre kontrakt i Sverige 1949 och skulle bland ­annat uppträda i Malmö. Och där, i orkesterdiket på Hippodromteatern satt en ung kapellmästare i vit smoking. En Malmöpåg med vackra blå ögon och vågor i håret vid namn Lennarth. Elsa och han blev kära, gifte sig, flyttade till Stockholm och blev mina föräldrar.

Vid köksbordet hemma hos mamma tittar vi på de gamla bilderna i familjealbumen. Ett långt liv, 80 år, har gått sedan den där kristallklara vinternatten då min mamma lämnade sin barndom bakom sig.

– Hur gick dina tankar då? undrar jag.

– Man ville bara rädda livet, man följde sin instinkt. Bort från det onda, framåt. Så som människorna i Ukraina säkert tänker idag, säger min mamma Elsa.