Brev som skickades mellan finska mödrar och svenska fosterfamiljer under krigsåren 1939–1945 ligger till grund för den nyutkomna boken De finska krigsbarnen – ett nordiskt familjedrama, skriven av forskaren och författaren Ann Nehlin.
De tusentals breven som Ann Nehlin fått tillgång till ger en unik inblick i de finska familjernas öden och i de finska mödrarnas vånda över att fatta beslutet att skicka sina barn långt hemifrån i en farlig och osäker tid. I ett brev står det:
”När tåget rullade iväg såg jag hennes lilla ansikte. Hon tittade på mig nästan som hon var förvånad. Vad tänkte hon då? Jag är världens sämsta mor.”
De finska krigsbarnens historia är också en berättelse om Sveriges neutralitetspolitik under andra världskriget. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland i vad som i Sverige kom att kallas finska vinterkriget.
Läs även: Wolfi var krigsbarn från Berlin – träffade sin blivande fru första dagen i Sverige
Många svenskar ville hjälpa finländarna
Sverige ville inte tumma på neutraliteten och nekade därför Finland militärt stöd. I gengäld satsade Sverige på omfattande humanitära insatser. Ur detta föddes idén att ge finska barn en fristad i Sverige medan kriget pågick i Finland.
Att härbärgera ett finskt krigsbarn fick stort gehör bland svenskarna. Många svenska familjer ville dra sitt strå till stacken och hjälpa finländarna. Att ta emot ett krigsbarn var också något som uppmuntrades från politiskt håll och från svenska myndigheter.
Läs även: Carl-Axels mamma var simmaren Sally Bauer: ”Hon bangade inte för något”
Men för de finska mödrarna var det ett svårt beslut att fatta. Dessa finska mödrars öden är hjärtskärande. Det går knappast att föreställa sig den smärta och vanmakt de måste ha känt när de inte såg någon annan utväg än att skicka sina barn till ett främmande land.
För dessa kvinnor och mammor blev livet en kamp på liv och död. När makar och äldre söner kallades in till krigstjänstgöring axlade kvinnorna rollen som familjeförsörjare.
Två barn till Sverige
En av dessa mödrar var en kvinna som i boken har fått namnet Sirpa. Materialet är tillståndsbelagt, vilket innebär att alla namn är fingerade och allt som kan spåras till enskilda personer har skrivits om.
Sirpa var en av hundratusentals karelare som flydde under finska vinterkriget. På hösten 1941 återvände hon med tre av sina barn. De två yngsta, fyra och sex år, hade hon då skickat till Sverige.
Läs även: Ingrid och Svetlana blev brevvänner på 80-talet: ”Idag är vi som systrar”
Familjens hus i Karelen hade klarat sig under kriget och Sirpa hoppades att kunna börja om på nytt medan hennes make och äldste son kämpade vid fronten. I breven till Sverige var hon hoppfull. Men trots en stark vilja och envishet gick det inte som hon hade hoppats. Omständigheterna blev allt svårare och oron för hur kriget skulle utvecklas växte sig starkare. I breven uttryckte hon saknad och längtan efter sina två barn och hon längtade efter dagen då familjen skulle återförenas.
Men Sirpa var inte beredd att duka under för ”den förbannade ryssen” som hon skrev några år in i kriget. Inte heller när hon nåddes av budet att hennes man hade stupat i kriget, och att hennes äldste son tillfångatagits och har förts till ett sovjetiskt fångläger, gav hon upp. Men det framgår tydligt hur märkt hon var av livets hårda framfart.
Breven fick abrupt slut
I ett brev i juni 1943 skrev hon till de svenska fosterföräldrarna och bad dem berätta för barnen att deras far hade dött. Det var en förtvivlad kvinnas ord.
”Det är som gud har glömt hela mänskligheten. Vad ska det bli av oss stackars människor.”
Hon skrev också: ”Denna mörka avgrund där ondskan härjar och helt har slukat godheten.”
Det sista brevet skickade Sirpa i augusti 1943. Sedan är det tyst från henne. I boken står det att brevkorrespondensen mellan finska mödrar och de svenska fosterfamiljer ofta fick ett abrupt slut.
Läs även: Kerstin kände att något inte stämde i familjen: ”Plötsligt hade jag 11 halvsyskon”
Hur det sedan gick för Sirpa och hennes familj finns det ingen information om. Man kan tänka sig att hon lämnade Karelen igen i samband med ett ryskt anfall på sensommaren 1944. Huruvida hon någonsin återförenades med sina barn har det inte gått att få klarhet i.
Tiotusentals finska mödrar delade Sirpas öde. De delade samma oro över när nästa sovjetiska anfall skulle äga rum. Om huset stod kvar när de kom hem och om barnen skulle vara vid liv då. Och så oron för att de hemmavarande barnen skulle svälta då det var brist på nästan allt.
En kvinna skrev:
”Här är livet ett enda avstående av allt.”
Bad varje dag för barnens säkerhet
Isla var en annan finsk mor som sände sina barn till Sverige. Isla bodde och arbetade i en stad, men oron över kriget och oron för att något skulle hända hennes barn delade hon med Sirpa.
När hennes barn skickades till Sverige är oklart, men de första breven från Isla är daterade februari 1942. I breven berättade hon hur oron stegrades när flyglarmen ljöd men att hon var tacksam för att slippa väcka barnen mitt natten och föra dem i säkerhet i skyddsrummet. Och hon var lättad över att kunna gå till arbetet utan att behöva oroa sig för att något skulle hända barnen när hon inte var hemma.
”Jag kysste mina flickors pannor varje morgon innan jag gick och undrade om det var sista gången jag såg dem. Oron låg som en tung sten på mina axlar och gjorde mig nästan svimfärdig ibland. Varje dag bad jag att de skulle vara där på kvällen när jag kom hem.”
Isla skrev mycket om sin oro för framtiden och hur det skulle gå för familjen. Hon skrev också att staden hon bodde i hade förändrats. Den hade förstörts under kriget och med det försvann också livsglädjen bland invånarna. Det var som att staden hade dött fast människorna i den fortfarande levde. Hon var glad att hennes barn slapp uppleva detta.
De lugnaste nätterna var de då dimman låg tät över staden. Då var risken för bombningar mindre och Isla kunde slappna av och sov lugnare. Men det var också när krigets fasor kändes längre bort som ensamheten blev som mest påtaglig. Då kom längtan och oron för barnen i Sverige.
Läs även: Helenas farmor överlevde Förintelsen: ”Jag har lovat att berätta hennes historia så länge jag kan”
Barnen återvänder efter kriget
Islas man Leevi återvände från kriget 1942. Han var hemma på sjukpermission och längtade gränslöst efter sina barn. Därför försökte paret få hem barnen innan Leevi blev tvungen att åter bege sig till fronten.
Vid den tiden hade barnförflyttningskommittén i Finland börjat försöka få hem de finska barn som skulle börja skolan. Islas barn kom med de transporterna och i mars 1943 återvände de.
Isla behöll brevkontakten med de svenska fosterföräldrarna. Av dessa brev att döma förstår man att Isla var själaglad över att äntligen ha fått hem sina barn. Men glädjen var inte ömsesidig.
Kände sig inte trygg i Finland
Den yngsta flickan Leena var nedstämd efter hemkomsten. Isla trodde att det nog skulle ordna sig, men Leena hade svårt att återanpassa sig och kände sig inte trygg i Finland. I ett brev till de svenska fosterföräldrarna skrev Isla att dottern var ”så rädd, så rädd”, att hon alltid sov med kläderna på och att hon ofta uttryckte rädsla för att ”ryssen” skulle komma.
Isla uttryckte självkritik i breven och ifrågasatte sig själv:
”Jag undrar nu om det var på barnen jag tänkte när jag bad att få hem dem.”
Hennes hjärta var nära att brista när hon såg Leenas rädsla och hon oroade sig över den knappa tillgången på näringsrik mat och över att båda döttrarna hade magrat sedan de kom hem.
Leena fick problem med magen och det tog tid att vänja sig vid den enkla kosten. I ett av de sista breven från Isla övervägde hon att sända Leena till Sverige. Men hon var rådvill och ville inte skicka iväg dottern ensam. Där slutar spåren. Vad som hände Isla och hennes döttrar är okänt.
Blivit som främlingar
Att de finska barnen hade svårt att återanpassa sig när de återvände till Finland var inte ovanligt. Många mödrar hoppades att barnen snart skulle vänja sig vid livet i Finland, men många drömmar krossades.
Ibland hade mor och barn blivit som främlingar för varandra. Barnen hade glömt finskan och kunde inte göra sig förstådda. När de återerövrade sitt modersmål kunde de uttrycka sina känslor och missnöje över livet i Finland. De pratade om att de saknade livet i Sverige och förstod inte varför de hade skickats tillbaka till Finland.
För deras mödrar var det ett hårt slag och många reagerade med ilska gentemot de svenska fosterföräldrarna och anklagade dem för att de vänt barnen emot dem. I boken står det om en kvinna som satte ord på känslan som infann sig när hon fick hem sin dotter.
Läs även: Mare återförenades med sina föräldrar som 14-åring: ”Ville inte vara till besvär”
”Hur ska vi kunna älska varandra igen?” frågade hon.
Det fanns också de som var så märkta av kriget att de av praktiska skäl inte hade möjlighet att ta hem sina barn. Att mätta en mun till var omöjligt. Av den anledningen fanns det mödrar som bestämde sig för att låta deras barn stanna i Sverige.
Viljan bland svenska familjer att adoptera sitt fosterbarn var stor. Men det blev inte alltid bra. Det hände att svenska familjer ångrade adoptionen och begärde att den skulle hävas.
En del finska mödrar hade mist sina män i kriget och gift om sig och var osäkra på hur barnen skulle reagera på att få en styvfar och var tveksamma till att hem sina barn av den anledningen. Kanske fanns det inte plats för deras barn i den nya relationen.
Många barn fick stanna i Sverige
Även om svenska familjer var beredda att adoptera sitt fosterbarn var det långt ifrån självklart att det blev så. Det var svårt att få till stånd adoptioner. I många fall, där den svenska familjen bad att få adoptera sitt finska barn, gick finska staten in och sa nej. Detta oavsett om barnet hade något hem att återvända till i Finland.
Hur det påverkade barnen emotionellt togs det ingen som helst hänsyn till. Man kan säga att barnen betraktades som nationens egendom, inte små människor med känslor.
För dem som avsade sig rätten till sina barn var det ett beslut föranlett av stor vånda oavsett anledningen.
En kvinna i boken har fått namnet Marianne. Hon är en av de många kvinnor som förmodligen aldrig fick återse sitt barn efter att ha bestämt sig för att låta femåriga dottern stanna i Sverige.
Hennes rader till fosterföräldrarna i Sverige är rörande och vittnar om det helvete som hon delade med många finska kvinnor. Hon insåg att dottern inte längre var hennes barn och att det inte var så hon ville att det skulle bli, skrev hon. Hon skrev också att det värkte i hela hennes kropp när hon överlät sitt barn med orden som säkert skrevs av fler finska mödrar. Det gör ont att läsa och man känner hennes sorg i brevets sista rader..
”Hon är ert. Jag ger er mitt barn.”
Författaren Ann Nehlin: Barnen var de verkliga offren
Forskaren Ann Nehlin har studerat brevväxlingen mellan finländska krigsbarns mödrar och svenska fosterfamiljer under andra världskriget. Hon blev gripen av vad breven avslöjade.
– Det kändes som att jag hamnade med de finska mödrarna vid deras köksbord och kände smärtan. Det hade jag inte väntat mig.
Ann Nehlin är historiker och knuten till Mälardalens universitet. År 2013 fick hon, tillsammans med kollegor från Linköpings universitet, pengar för att forska om de finska barnen.
– Under de år jag forskade om det kom jag i kontakt med breven som jag nu använt i boken. Efter det låg de där och skavde. Breven var tillståndsbelagda men så när vårt forskningsprojekt var klart fick jag tillstånd att undersöka breven och ett par år senare påbörjade jag arbetet med boken De finska krigsbarnen – ett nordiskt familjedrama.
Breven blev en enorm tillgång och gav henne en unik inblick i de finska mödrarnas liv och hur de kämpade för att få vardagen att gå ihop i det krigshärjade Finland. Och framförallt fick hon insikt om de tragedier som utspelade sig när familjer splittrades och hon kunde nästan känna våndan som föregick beslutet att sända sitt barn med en adresslapp om halsen till Sverige. Hon förstod också vilka påtryckningar som de finska mödrarna utsattes för.
– Många kände sig pressade att skicka sina barn till Sverige. ”Tänker du inte på ditt barns bästa?” Jag är van att ha en vetenskaplig distans till mitt arbete men i det här arbetet var det svårt att värja sig.
Bryskheten i myndigheternas hantering fick henne också att reagera, liksom den undergivenhet som breven från Finland ofta andades. Det fanns ett slags förväntad tacksamhet som de finska mödrarna kände att de var tvungna att visa gentemot Sverige och som de uttryckte
i breven.
Barnen är offren
Ann Nehlin säger att det inte fanns någon förståelse från samhällets sida för vilka konsekvenserna blev av att skilja familjer åt.
– Det fanns ingen förståelse för hur det påverkar människor. Jag slogs av hur man hanterade barn. Först skickade man iväg dem och sedan skulle de tillbaka. Det måste ha varit svårt för de finska mammorna också när barnen kom hem och var som främlingar för dem.
I Finland fanns det en kritik mot Sverige för att Sverige underlät att skicka militär hjälp till Finland när landets anfölls av Ryssland. Det fanns en besvikelse bland finländarna och en nationell skuldmedvetenhet hos svenskarna. ”Finlands sak är vår” och ”Ett finskt barn i varje hem” blev deviser som fick stor spridning i Sverige och att ta emot ett finskt barn blev också ett sätt överbrygga kritiken.
– Barnen är offren och det har jag velat lyfta. Jag vill berätta om hur storpolitik drabbar den lilla människan som försöker överleva och som drömmer om hopp och trygghet.
Det finns en del studier om hur det gick för de finska krigsbarnen senare i livet. Deras berättelser skiljer sig åt.
– En studie visar att det finns en grupp som det inte gick bra för. I den gruppen fanns missbruksproblematik senare i livet och de upplevde en stark känsla av rotlöshet.
Men alla har inte samma upplevelse. För vissa var transporterna till Sverige en räddning.
– Jag har träffat dem som sagt att de vill berätta den goda berättelsen, att de aldrig hade överlevt om de inte kom till Sverige. Några har berättat att de förstår sina mödrar bättre idag, varför de gjorde som de gjorde.
Men det finns också en stor grupp som inte har velat prata och som man inte vet någonting om.
