Johan Ulveson har många rädslor: “För mig är det inte självklart att känna mig trygg”

Under en pressträff på Grand Hotel i Stockholm träffar jag Johan Ulveson som nyligen gjorde rollen som Skalle-Per i Netflix påkostade satsning Ronja Rövardotter. Johan berättar att han läste en hel del Astrid Lindgren som liten och var helt besatt av hennes tv-serier, inte minst Saltkråkan.

– Jag minns inte att mamma eller pappa läste för mig. Däremot läste jag mycket själv. Och sedan dess har jag läst Astrids berättelser för mina barn. Pippi Långstrump var väldigt stor för dem, speciellt för min son, säger Johan.

Kanske betydde det därför extra mycket när Johan fick rollen i Ronja Rövardotter.

– Jag läste Ronja när jag var liten. Det är en enkel, men universell historia som är lätt att ta till sig, säger Johan.

När det blev klart att Johan skulle vara med, innan själva arbetet började, tänkte han på de förväntningar som finns på hur Skalle-Per ska vara, men så fort han fick sitt manus och började jobba med rollen försvann den där känslan och oron över vad folk ska tycka.

Johan beskriver Ronjas värld som en bubbla och så är det visserligen i alla filmvärldar, men just den här medeltida borgen, har enligt Johan varit lättare än andra projekt att försvinna in i.

– Det är faktiskt en riktigt behaglig flykt från det vanliga livet att gestalta de här karaktärerna. Det är sällan så tydligt att man går in i en annan värld som det var denna gång. Kanske för att det är en sagans värld, en fantasivärld.

Skalle-Per är den mest empatiska och förstående i rövargänget. På frågan om Johan har några likheter med sin gamla tandlösa rollfigur, säger han att för skådespelare är en del av rollen alltid en själv.

– Det går inte att komma ifrån att man som skådespelare använder sig själv, både sitt psyke och sin fysik. Rollen filtreras genom mig, så självklart har Skalle-Per egenskaper som jag har. Men han har också egenskaper som jag inte har, men som jag får genom scenerna och manuset.

Johan Ulveson om att spela Skalle-Per

Största utmaningen i att inta sin karaktär, är enligt Johan, precis som i alla roller, att försöka hitta den rätta tonträffen.

– Precis som i musiken vill man hitta det som låter rent. Vad är det som bär? Och i det här fallet handlar det det att hitta rätt form, ett slags påhittad medeltid där man ändå pratar med det vanliga talspråk som vi har idag.

Att växa upp, vad föräldrar gör mot barn och vad barn gör mot föräldrar – det finns enligt Johan många dimensioner i berättelsen om Ronja, men framför allt handlar det om att frigöra sig och att växa upp.

– Samtidigt som det är ett äventyr finns det ett slags budskap i Ronja, om att våga ge sig ut i skogen eller livet och att komma över sina ­rädslor.

Johan säger att han själv haft många rädslor genom livet.

– Jag är ofta lite rädd för saker. Det kan vara för allt möjligt och för mig är det inte självklart att känna mig trygg. Det är inte så att jag har ängslighet som ett särskilt utmärkande drag, men jag är inte främmande för att vara rädd för saker. Samtidigt är jag ju väldigt lugn. Människan är ju komplex på det sättet, säger Johan.

Aktuell i Svenska revyn

Johan är nu också aktuell med Liv och död Strömquist på Dramaten och även om han älskar mixen av teater, film och TV så menar han att det är just där, på teaterscenen, som allt en gång började.

– Jag tycker det är fysiskt jobbigare och ganska tufft att kväll efter kväll stå på scen. Tv känns lyxigare och är lättare att orka med. Samtidigt är scenteatern mitt grundjobb, mitt ”hemma”. Det andra ser jag mer som små utflykter.

Johan förstår att han är lyckligt lottad som har flera år inplanerade med jobb framför sig. Han tycker att det är en skam att vissa av hans kollegor sitter jobblösa, medan vissa skådespelare, som kanske inte besitter samma talang, får en massa roller.

– Det är inte så att jag kan välja och vraka bland rollerna, men jag ska inte sticka under stol med att jag har gott om jobb. Det är en lyx.

I höst går Johan åter tillbaka till sitt ”hemma”. Då står han på Scalateatern tillsammans med Vanna Rosenberg och Henrik Dorsin i Svenska revyn som handlar om svenska myter och svensk kultur.

Det är en revy med den blygsamma ambitionen att samla det svenska folket, få dem att gå man ur huse för att försäkra sig om en biljett, sätta sina svenska skrattmuskler i arbete, för att slutligen, när föreställningen är över, resa sig som en person och kräva att detta blir en självklar del av den svenska revykanon.

– Det kommer bjudas på väldigt mycket humor. Jag älskar att få andra att skratta, men jag lockas också av att få gestalta människor och att berätta en historia för någon annan, säger Johan.

Hans passion för jobbet är lika stor nu som när han en gång slog igenom. Ja, kanske till och med ännu större. Idag upplever han att han kan fokusera mer på själva arbetet och släppa sin fåfänga och tänka mindre på vad alla ­andra ska tycka.

Slog igenom med Lorry

Även om Johan alltid upplevt sig som en blyg person så var han under skolåren gärna klassens clown.

– Jag var den som gärna larvade mig och sa dumma grejer för att få klasskompisarna att skratta.

Blygheten, som framför allt gör sig påmind när Johan träffar nya människor, upplever han blir värre med åldern.

– Min blyghet har alltid funnits i min personlighet, men jag har väl lyckats klara mig genom att hela tiden fåna mig och göra mig till. Som en roll jag gått in i. Jag vet faktiskt inte varför min blyghet har blivit värre och det kan tyckas märkligt med tanke på att jag i mitt yrke ständigt träffar nya människor. Det är som en ständigt pågående KBT-övning, säger Johan och skrattar.

Johan sökte sig tidigt åt det kulturella hållet, men han ­säger att det kunde lika gärna blivit musik, eftersom han spelade gitarr, eller skrivande av något slag, som han hade sysslat med.

– Jag kom först in på en ABF-kurs och så småningom på Scenskolan och, ja, sedan har slump, tur och lite skicklighet fört mig vidare inom teatern. Jag sögs in i teatervärlden och kom aldrig ur den. Den svalde mig med hull och hår och därför har jag senare aldrig funderat på att göra ­något annat.

Sitt ordentliga genombrott fick han tillsammans med Sveriges mest legendariska humorgäng, Lorry, som ju fick hela Sverige att skratta.

– Så klart att Lorry hade en stor betydelse för oss alla. Det var ju så vi blev kända för en stor publik. Det var helt klart avgörande, men i samma veva gjorde jag även en roll i Revisorn på Boulevardteatern på Södermalm, som också blev mycket uppmärksammad, säger Johan.

Sedan dess har man kunnat se honom i serier som Segermyhr, Älska mig och nu senast Jana — märkta för livet.

Den 30 maj fyllde Johan 70 år. Han känner sig tudelad inför att bli äldre och berättar att han egentligen inte tycker om att bli hyllad.

– Det är något med uppmärksamheten som gör mig obekväm. Samtidigt skulle jag ju må dåligt om folk glömmer bort att fira mig. Det där med bekräftelse kan vara jättehärligt och jag lär väl ha ett behov av det, men samtidigt blir jag alltid lite generad.

Johan har inga planer på pension

Johan konstaterar att livet går så fort.

– Det känns konstigt. 70 är som en tröskel på ett läskigt sätt. Jag har ju aldrig gått i pension utan bara låtit mitt liv pågå som vanligt. Kanske har jag flytt eller undvikit att identifiera mig med det faktum att jag nu är en gammal pensionär. Men jag fattar att den dagen kommer då man måste inse att nu är det slut. För mig är det är en läskig tanke eftersom jag inte direkt har några andra intressen vid sidan av mitt yrke.

Visst, Johan har ett lantställe ute i skärgården och älskar att vara ute till havs med båten men han menar att det inte räcker.

– Jag får väl hitta på en hobby eller så får jag jobba vidare tills jag trillar av pinn. Så länge minnet funkar så tänker jag att jag kan fortsätta så här. Ett intresse jag hade som yngre var att läsa böcker och varje vecka tänker jag att jag ska ta tag i läsningen och ändra mina vanor, men likväl så sitter jag istället där som en tonåring med telefonen i handen, säger Johan och suckar.

När Johan tvingas se tillbaka på sitt liv känner han sig förskonad. Det värsta han gått igenom är när han för några år sedan drabbades av TBE.

– Det var en riktig smäll. Det började med ett fästingbett som sedan blev TBE och efter ett tag ledde det till en hjärninflammation. Jag låg nedsövd i flera veckor och det var så klart tuffast för min ­familj. Men jag återhämtade mig relativt fort och har insett att jag hade tur som inte har några men från det idag.

Det gör Johan Ulvesons barn

Johan och hans fru Ann-Christin har varit ett par i 34 år. Tillsammans har de två barn som båda på ett eller anat sätt valt att gå i sin pappas kreativa fotspår.

– Max är ju skådespelare och Klara utbildar sig till scenograf i Köpenhamn, vilket känns jättekul, säger Johan och skruvar åter på sig.

Han ogillar att dra in familjen i samtalet och på frågan hur han beskriver sig själv som pappa har han svårt att svara.

– Jag funderade inte så mycket på det när barnen kom. Man fick lösa ­situationen efter hand. Jag var inte så förberedd, men tog nog den där rollen som ganska självklar, även om Anki fick ta mer ansvar än vad jag gjorde.

Johan konstaterar nu själv att det är svårt att prata om sig själv och sitt privatliv så här.

– Det är klart att jag är någon – jag är inte bara en massa roller – men jag kan tycka att jag som person inte känns så intressant. Det är inte heller något som jag reflekterar över. Jag känner inte att alla behöver veta allt om mig. Då, när man ser mig i en roll, tänker man kanske ”jaa, se där är han som hade TBE” och det är något som jag som skådespelare helst vill undvika.

Längtar du efter barnbarn?
– Nej, det gör jag inte. Jag förstår att det kan vara underbart och välkomnar om det skulle bli så, men jag går inte runt och längtar eller tänker på det.

Vad ger dig livsglädje?
– Det är mycket. Det finns många människor i min närhet som gör mig glad och jag tycker om när jag får umgås med dem. Jag älskar livets goda – god mat och god dryck. Jag blir lycklig av min fru och mina barn. Somrarna i skärgården betyder också jättemycket för mig. Istället för att resa utomlands så har detta blivit vår plats där vi semestrar och landar på. Det har blivit vårt andra hem där jag kan vila.

Blir du lätt stressad?
– Min fru säger att jag trivs när jag är stressad. Själv upplever jag inte det, men kanske är det så att jag blir rastlös och stressad när jag inte har så mycket att göra.

Kan det också vara skönt att komma ifrån stan, om du hela tiden blir igenkänd på stan?
– Nja, jag tycker inte att jag har så stora problem med det. Det är inte på den nivån att kändisskapet hindrar mig i mitt liv. Men visst kan det kännas skönt att vara lite för sig själv ibland.

Tror du på någon högre makt?
– Nej, det gör jag nog inte. Det känns riskfyllt att svara på en sådan fråga. För tänk om den högre makten hör att jag inte tror på den, då kanske den straffar mig. Straffad av en Gud man inte tror på, haha! Man får det sämsta av allt – det känns sorgligt på ­något sätt …

– Däremot kan jag känna att det finns något som förenar mänskligheten. Vi har ju något som gör att vi kan förstå varandra och det är ju på ett sätt gudomligt. Så nej, jag tror inte på en Gud, en högre makt eller någon skum energi utan det storartade och gudomliga i mänskligheten.