Dottern slutförde Ulla-Maria Anderssons sista bok: ”Mamma ville berätta”

Det har gått drygt ett år sedan Sofie Andersson förlorade sin mamma, författaren Ulla-Maria Andersson. Vi träffas på ett gammalt anrikt kafé i Söderhamn och Sofie berättar om sin mammas sista tid i livet.

– Ända in till slutet visade hon sin omsorg. Hon var otroligt mån om att jag och hennes barnbarn skulle ha det bra. Att se andra var verkligen det som kännetecknade mamma allra mest, säger Sofie.

Ulla-Marias barndom var kantad av svek, övergrepp, missbruk och psykisk ohälsa.

I en tidigare intervju har Ulla-Maria berättat att hon var enormt trasig och hon förklarade sitt destruktiva levnadssätt med ett släktled av traumatiserade mammor som inte klarade av att ta hand om sina barn.

– När mamma fick mig trodde hon äntligen att hon skulle få ordning på sitt liv, att jag var den stora lösningen. Till en början kände hon enorm lycka, men abstinensen efter droger växte sig allt starkare och mamma insåg att hon inte skulle klara av att sätta mig före sig själv.

När Sofie var två år placerades hon därför i ett fosterhem. Ulla-Maria ville ge sin dotter det hon själv inte fick.

– Mamma trodde bara att jag skulle vara där en kort tid, medan hon fick ordning på sitt liv, men totalt bodde jag i två olika fosterfamiljer under elva års tid. Vi hade kontakt under de perioder som mamma satt i fängelse eller var drogfri.

Ulla-Maria fick återfall

Sofie berättar att hon saknade sin mamma hela tiden och Ulla-Maria kunde inte glömma att hon hade ett barn som längtade efter henne, som behövde sin mamma och som självklart inte förstod varför hon lämnat henne.

Ulla-Maria har berättat att hon kände en stor skuld och behövde ta högre doser, köra på mycket hårdare, för att dämpa skulden och smärtan. Hon var hela tiden på väg till sin dotter men drogerna gjorde att hon inte klarade det hon innerst inne ville.

– När jag var i femårsåldern hade mamma gått i behandling ett år. Då gjordes ett försök att jag skulle flytta hem till mamma, men hon fick ett rejält återfall. Drogerna var hennes allt. Hon höll på med i stort sett alla droger utom heroin.

Sofie tror själv att hon blev medberoende. Hon minns hur hon hela tiden ville underlätta situationen för sin mamma och hur hon vid ett tillfälle sa till henne i telefon: ”Jag har anpassat mig här. Jag kan vara kvar i den här familjen, det är okej mamma.” Men i själva verket var det inte alls bra där heller, men det är en annan historia menar Sofie.

När Sofie var 13 år hade Ulla-Maria gjort sin grundbehandling, fått eftervård och jobb på ett kvinnohem. Hon hade en egen lägenhet och fått ordning på sin ekonomi. Sofie skulle börja högstadiet och mamma bestämde sig för att det nu var dags för ett nytt försök för Sofie att komma hem.

– Jag glömmer aldrig det där tillfället. Mamma hade köpt en liten kattunge och knutit en röd rosett runt den. Att ha en egen katt hade jag alltid drömt om, säger Sofie och minns tydligt hur den stod där och väntade på henne.

– Jag var väldigt lydig och gjorde allt mamma sa. Jag frågade till exempel snällt om jag fick ta ett glas vatten och skulle jag vara hemma senast klockan sex kom jag kvart i. Jag tänkte att om jag inte sköter mig så kommer hon att lämna mig, berättar Sofie.

Sofie Andersson om återföreningen med sin mamma

Första tiden tillsammans var trevande. Mor och dotter fick lära känna varandra. Det fanns ett slags blyghet mellan dem och Sofie kunde känna hur hennes mamma kompenserade för alla förlorade år.

Ulla-Maria har själv sagt att hon gjorde allt för att ge sin dotter det hon inte fick som barn. Hon ville att Sofie skulle få den där villkorslösa kärleken och känna att hon var den viktigaste personen i hennes liv.

Försoningen har skett i själva återförenandet. Mor och dotter har haft pågående samtal i vardagen och mitt i livet, med varandra och med hjälp av många terapitimmar.

Sofie berättar att hennes mamma gjorde allt för att försöka göra saker annorlunda och reparera det som hade gått sönder.

– Vi har aldrig suttit ner där mamma sagt förlåt direkt till mig. Däremot har jag varit med på en massa AA-möten, konvent och hennes olika föreläsningar där hon stått och högt berättat hur hon lämnade sitt barn och hur ont det gjorde. Försoningen har hela tiden funnits där. Jag har alltid haft en förståelse för jag vet att ingen förälder lämnar bort sitt barn frivilligt.

Sofie fick långt senare veta att Ulla-Maria gjorde en abort efter henne.

– Anledningen var för att hon inte ville att jag skulle se det barnet få allt det där som jag inte fick.

Ulla-Maria Andersson tog sig ur missbruket

När hennes dotter Johanna var två år, sa Sofie till sin mamma att hon aldrig skulle kunna lämna bort sin dotter.

– Mamma blev jätteledsen när jag sa så och jag minns att hon sa att som det var då skulle hon inte heller kunna lämna bort sitt barn. Som frisk och nykter kunde hon inte alls förstå sitt agerande.

Barnbarnen Johanna och Emma blev Ulla-Marias andra chans i livet. Ulla-Maria har sagt att Sofie hade all anledning att inte låta sina döttrar träffa sin mormor och hon var väldigt tacksam för att hon fick chansen. Ulla-Maria var med på sina barnbarns alla olika Luciatåg, avslutningar, biobesök och skogsutflykter.

– Det var en självklarhet för mig att låta dem få lära känna henne och mina döttrar fick en alldeles speciell relation med sin mormor. De stod henne jättenära, säger Sofie.

Hon har aldrig känt någon ilska eller bitterhet över sin mammas svek.

– Jag har aldrig haft bitterheten i mig. Det jag främst kände under uppväxten var mest en saknad efter min mamma. Vi har beroendegener i båda släktled och mamma är den första som lyckades bryta mönstret. Hon vände sitt liv och blev därigenom släktens första närvarande mormor och gav mig också chansen att få vara en närvarande mamma, utan droger.

På frågan hur mammans svek har påverkat Sofie, svarar hon att det har varit kämpigt med tilliten.

– Jag har alltid tänkt att jag ska bli lämnad, inte minst i olika kärleksrelationer. Nu har jag varit tillsammans med min sambo i snart nio år, men jag kan fortfarande drabbas av mörka tankar och ibland får jag känslan av att jag vill testa honom. Kommer han verkligen att stanna kvar?

– Jag har även svårt med att bli sviken. När jag känner mig sviken av vänner eller människor omkring mig, är det svårt för mig att lita på dem igen. Det sitter där som en törn.

– Att bli övergiven är tufft. Mamma valde bort mig och det gjorde även min pappa, direkt efter födseln. Kanske var det en av anledningen till att jag själv ville skaffa barn så tidigt, säger Sofie.

Hon var bara 21 år när hon fick Johanna. Knappt två år senare kom Emma. Hon resonerade att hennes egna barn aldrig skulle kunna lämna henne, i alla fall inte de 18 första åren. Det kändes viktigt att ha en egen familj.

– Att bli mamma är det bästa jag gjort och vi tre står varandra väldigt nära, säger Sofie.

Cancertumör i lungan

I oktober 2021 fick Ulla-Maria plötsligt väldigt ont i bröstet, feber och hög sänka. Det visade sig bero på en allvarlig infektion innanför bröstbenet och när man röntgade gjordes ett ”bifynd”.

Man hittade en misstänkt cancertumör i höger lunga.

I första skedet var prognosen god. Man gjorde undersökningar och tog prover och det verkade som man hittat tumören i så pass god tid att Ulla-Maria skulle kunna bli botad.

Men i maj hade cancern spridit sig och det hade gått snabbt. Den fanns nu i skelett, lungor och lever. Läkaren sa att med behandling handlade det om från tre månader till max ett år.

– Hon ville verkligen vara hemma och tillsammans med hemtjänst och det palliativa teamet gjorde jag allt jag kunde för att finnas vid mamma sida. Hon ville även dö hemma, men till slut orkade jag inte vara den som ringde tio–tolv gånger om dygnet för att påminna om mediciner och hålla i allt annat praktiskt. Jag ville bara få vara dotter och hålla hennes hand.

När Ulla-Maria var som allra sjukast skrev hon det sista på boken Medan tid fanns. På ett ställe skriver hon följande från sjukhussängen:

”Jag har haft en riktigt tuff period nu några veckor. Tror att det blivit tydligt för mig hur mycket av det jag älskar att göra som antingen går mot sitt slut eller faktiskt är över. Men ibland finns det man önskat sig och längtat efter på lagom avstånd. Som när smultronen lyser röda i gräset vid familjens hus. Lycklig för det lilla.”

Sofie fick avsluta boken ”Medan tid fanns”

Ulla-Maria visste hela tiden att hon inte skulle skriva klart boken och frågade Sofie om hon kunde slutföra den. Hon fattade tidigt att hon inte skulle orka och hennes plan var att dottern skulle skriva de sista kapitlen.

– Mamma ville berätta om hur det känns när man vet att man alldeles snart ska dö. Med den här boken ville hon öka medvetenhet, insikt och förståelse kring hur den sista tiden i ens liv kan se ut. Och hon ville gärna att jag skulle skriva om begravningen. Ja, egentligen ville hon själv vara med på den, medan hon levde, för hon tyckte det skulle kännas så fint, säger Sofie och ler stort.

I boken skriver Sofie:

”Trots mammas smärta och mående är hon hela tiden väldigt mån om oss. När hon sätter en Alvedon i halsen frågar hon direkt om Johanna är där. Hon vill inte att hon ska se det. Eller när hon får enorma smärtor, då ber hon Emma hämta vatten. Hennes omtanke för oss är, trots sin situation, så stark.”

När Sofie tänker tillbaka på sin mamma tar de positiva egenskaperna inte slut. Hon var ödmjuk, ärlig och lite busig. Sofie berättar att hon kunde skämta och säga att hon själv var det roligaste sällskapet hon kunde vara med.

– Framför allt var hon omtänksam. Hon satte alltid andra människor före sig själv och hon såg varje person. Vartenda en.

Sofie Andersson skriver bok om pappan

Sofie har också skrivandet i sig men tror inte att hon har samma disciplin som sin mamma. Hon har börjat skriva på en bok om sin pappa. Även han led av missbruk och även om han träffade Sofie då och då, så var alkoholen alltid nummer ett. Han hälsade på henne i fosterfamiljen och var den som tog med henne till stan för att ta hål i öronen.

– En gång tog han med mig till Gröna Lund, men han försvann, sökte upp alkoholen och började dricka. Kvar stod jag ensam, endast åtta år gammal. Till skillnad från mamma har han aldrig sagt att han gjort fel eller visat något som helst ånger. Han gjorde sig själv till ett offer och det var alltid mest synd om honom.

Eventuellt kan det bli fler böcker. Sofie säger att hon har många berättelser inom sig. Men framför allt ser hon nu fram emot att följa sina döttrars resa.

– Efter mammas död funderade jag mycket på vad som händer med mina tjejer när jag dör. Samtidigt är de två – de kommer att ha varandra i sorgen.

Vad saknar du mest med din mamma?
– Möjligheten att bara kunna ringa och prata om vad som helst, till exempel om vad som har varit bra eller dåligt under dagen. Men också att bara få vara nära henne, känna henne intill mig. Hennes hand som varsamt klappade min kind. Mamma kunde verkligen vara i ögonblicket och jag kan sakna hennes närvarande kramar. Och hennes skratt …

Hur är du själv som mamma?
– Jag vill inte vara dömande och jag hoppas, att jag likt mamma, ser andras behov. Mina döttrar ska få göra sina egna val. Jag är väldigt rak och ärlig, de vet att de alltid kan komma till mig. Det är vi mot världen.

Ulla-Maria Anderssons författarskap

• Ulla-Maria Andersson (1956–2023) debuterade som författare 2014 med romanen Du skulle sagt som det var.
• Ytterligare tre romaner gavs ut under hennes livstid: Kära Hinseberg, Du sjöng mig hem och Skamluvan.
• När hon insjuknade i cancer hade hon påbörjat en historisk romanserie. I stället för att fortsätta med den skrev hon Medan tid fanns, som dottern Sofie avslutade.