Jill Johnson: ”Jag valde mig själv och blev en bättre person”

Vid 51 års ålder säger folkkära artisten Jill Johnson att hon är på en bra plats i livet, även om de senaste åren har bjudit på en del utmaningar.

Under våren ger sig Jill Johnson ut på klubbturné med stopp på tio olika platser i Sverige.

– Att spela på klubb är som att gå under radarn och spela för de som älskar musik, närheten och gunget. Det är svårslaget och jag älskar det, säger hon.

Det var efter bandets kritikerrosade spelningar i somras som de bjöds in som husband i tv-programmet På spåret. Där gjorde Jill, och trion Göran Eriksson, Patrik Hjerling och Janne Robertsson, succé och hade över två miljoner tittare.

– Tillsammans har vi arrangerat helt nyskriven musik och efter succén i somras fick vi mersmak. Alla kände en nytändning, säger Jill.

Jills främsta längtan och ambition är att få beröra andra uppifrån scen. Hon tror att om man inte vågar vara personlig med den publik man har framför sig blir det svårt att nå deras hjärtan.

Under sin storslagna show Simply the best visade Jill verkligen upp sitt inre. Hon tog upp allt från frigörelsen och kärleken till sina döttrar till sorgen i en skilsmässa.

− Någon gång i livet går alla igenom sorg. Om det inte är en skilsmässa så kanske det är något annat likvärdigt som man kan identifiera sig med. Det är i detta som gemenskapen hittas och det som är hela kärnan i mitt kall som artist och musiker, säger Jill.

Jill Johnson

Ålder: 51 år.
Familj: Sambon Mattias, döttrarna Havanna och Bonnie samt bonusbarnen Filippa och Otto.
Bor: I Ängelholm.
Gör: Artist.

Vill dra ner på tempot

Just nu befinner sig Jill på en fin plats i livet.

– Jag känner mig mer närvarande än någonsin och en stor tacksamhet över att få ha en fullt frisk och fungerande kropp.

Tidigare i livet har Jill jobbat så mycket att annat lätt blivit sekundärt. Hon påpekar att det är så mycket positivt som kommer med åldern.

− Förutom känslan av närvaro upplever jag mig mer trygg i mig själv nuförtiden, säger Jill och beskriver det som en ljuvlig känsla.

Samtidigt känner hon en otrygghet över rådande världsläge, att lämna den här världen till sina döttrar.

– Ibland känns det som att världen är full av idioter, som spelar med människors liv, säger hon.

Jill har aldrig gruvat sig för att åldras, utan mer sett på åldrandets faktum med tacksamhet. Hon säger att hon levt sitt liv i snabb takt och fått kickar av att vara effektiv.

− Men i samband med pandemin skedde en förändring som väckte en längtan efter att dra ner på tempot och faktiskt leva livet. Insikten kom genom mognad och reflektion, men också tack vare min nya kärlek.

Jill har alltid velat jobba med musik. Men hon har också en dröm om att en gång jobba med äldrevård. Foto: Frida Funemyr

Jill Johnson om sin skilsmässa

Jill säger att mötet med Mattias satte allt i ett nytt ljus och hon fick se saker och ting från ett helt annat perspektiv.

− En helt ny människa kom in i mitt liv och såg på mig på ett helt nytt sätt. Det är så lätt att man trampar in sig på de enklaste vägarna, men helt plötsligt fick jag följa nya stigar och tittas på genom en annan lupp och från en annan persons erfarenhet, säger Jill.

Efter 18 år som gift med pappan till deras gemensamma barn ansökte Jill om skilsmässa. Jill förklarar att hon tycker man ska gå de där extra tusen varven i en relation för att få det att funka, vilket hon också gjorde.

− Jag gjorde så klart ett val när jag lämnade min man och splittrade min familj. I det kommer det alltid finnas en form av sorg, säger Jill.

Hon menar att det samtidigt var något hon kände sig tvungen till att göra.

– Med tanke på var jag befinner mig idag, där jag fått träffa kärleken mitt i livet, kan jag omöjligt se tillbaka på skilsmässan som ett misslyckande. Jag valde mig själv och blev en bättre person både för mig själv och för min omgivning.

I en relation tror Jill de viktigaste bitarna är sårbarhet och att lyssna in. Hon berättar att Mattias så fint satte ord på detta när han sa att ”en sund relation handlar om att höra den andra ropa”.

– Jag tänker att det är just detta som kärlek handlar om, att lyssna och vara omfamnande.

Jill säger att det vore en ynnest att få gifta sig igen. Foto: Frida Funemyr

Tillbaka i Ängelholm

En stor lyx i vardagen tycker Jill är att gå i terapi, vilket hon från och till har gjort i flera år. Att nu även få vara tillsammans med en psykolog innebär enligt Jill väldigt spännande samtal. Även om hon inte, likt Mattias, är utbildad känner hon sig ändå ”bekant med många saker” inom psykologin.

− Belöningen i personlig utveckling är tryggheten. För när man lär känna sina svagheter, och kan förhålla sig till dem, skapar det en harmoni − även om de sidorna kan vara dåliga. Och då, vilket är en ganska ny insikt för mig, är det ganska lätt att älska en människa fullt ut, även om det finns sidor man inte tycker om.

Jill var 22 år när hon träffade sin ex-man. Hon hade inga planer på att flytta från sin hemstad Ängelholm, men kärleken fick henne att lämna den. Hon trodde då aldrig att hon skulle vara ifrån Ängelholm i 26 år. Nyligen flyttade Jill och Mattias ihop i en villa i Ängelholm och hon tycker det är skönt att vara tillbaka.

På frågan om det kan tänkas bli giftermål framöver svarar hon ”absolut”.

– Jag ser jag fram emot att samla alla våra vänner från Jämtland till Skåne. Det skulle kännas som en ynnest att få gifta sig igen.

Jill bor tillsammans med psykologen Mattias Elg i sin hemstad Ängelholm. Foto: TT

Spelat in låt med dottern Havanna

Jills äldsta dotter Havanna har just gått ut sista året på innebandy-gymnasium. Hon tror inte att någon av döttrarna kommer att välja samma bana som sin mamma. När Havanna var i 16-årsåldern kände Jill att hennes dotter plötsligt hade en egen plan, en egen agenda som hon inte alltid räknade in sin mamma i.

− Detta är ju inget konstigt alls och högst naturligt. Men förändringen kom så plötsligt och jag var långt ifrån redo. Självklart känner jag en enorm glädje över att Havanna är trygg, kan stå på egna ben och vill ut i världen. Det är varje förälders skyldighet och dröm att våra barn ska bli självständiga, för en dag finns vi ju inte där.

– Men jag känner kanske även en sorg över att hon plötsligt är stor. Det är en paradoxal värld, en lycka och en sorg, när våra underbara små barn helt plötsligt springer ifrån oss. Det är klart att jag måste släppa taget om henne och dela med mig till världen, för hon är otrolig, men hon är fortfarande min! Den konflikten ligger kvar, man vill inte bli av med barnen, de är det bästa man har.

Jills dotter Havanna har blivit 19 år och är mitt inne i sin frigörelseprocess. (Bild från Instagram)

Tillsammans med Havanna har Jill sjungit in låten Dear Havanna som handlar om just barnens frigörelseprocess.

− Visst tycker båda tjejerna om musik, men de har inte den där passionen som jag hade. Jag gick runt och sjöng konstant och var bara 5 år när jag började i kör, säger Jill.

I den åldern tänkte hon inte på att ha sången som ett yrke. Den ”bara fanns där”. På frågan om ett liv utan musik, svarar Jill att det är otänkbart.

– Under en period i livet, då jag ännu inte kunde försörja mig på musiken, jobbade jag på arresten i Ängelholm. Men musiken har alltid varit nummer ett för mig. Fast det finns ett annat jobb, som jag kunnat drömma om emellanåt, och det är att öppna ett äldreboende.

Jill säger att det hade känts både roligt och givande att ta hand om de äldre i vårt samhälle.

– De har så mycket intressant att berätta och sedan tycker jag att vi behandlar våra äldre som om vi själva inte kommer bli gamla. Barn och äldre integreras inte längre. Men jag tror att det skulle ge alla så mycket utbyte och glädje om vi gjorde det.

Efter en två timmar lång show, hur varvar du då ner?
− Direkt efter en spelning, när det mesta av adrenalinet släpper, blir jag ofta lätt illamående. Tar jag då ett glas vin eller en kopp med varmt te så kan jag ibland neutralisera det. Väl på hotellet tar jag en dusch och somnar ganska direkt. Förr hade jag jättesvårt att varva ner och var tvungen att ge mig ut och springa 45 minuter, trots att klockan var halv tolv på natten. Annars var det omöjligt att somna. Och då ska jag säga att jag är känd för att vara en sovguru – jag kan verkligen lägga mig när som helst och var som helst och somna på ett kick.

Vad gör dig rädd?
– Världsläget. Det känns overkligt att vara svensk och tänka krig, men jag upplever att det kryper allt närmare och det skrämmer mig verk­ligen. Jag är även rädd för ensamhet. Att vara ensam kan vara ljuvligt, men att känna sig ensam är en läskig tanke.

Vad gör dig lycklig?
– Kärlek, mat, vänner, mina barn och min man.

Scroll to Top