Hjärndoktorn Anders Hansen: ”Visst har jag drag av narcissism”

Ända sedan barnsben har Anders Hansen ställt sig samma fråga: Vem hade jag blivit om jag vuxit upp i en annan familj, i en annan samhällsklass och i ett annat land? När SVT tillfrågade honom om att göra en uppföljare till succéserien Din hjärna var därför den mänskliga personligheten det givna ämnet.

Slutsatsen av intervjuerna med ledande forskare på området förvånade till och med psykiatriker Hansen. Det visade sig nämligen att arvsanlagen generellt sett är lika avgörande för vilka vi blir personlighetsmässigt som miljön vi växer upp i.

Levande exempel på detta är enäggstvillingarna Tom Patterson och Steve Tazumi som separerades som spädbarn i sitt födelseland Japan och senare adopterades till olika delar av USA. Tom växte upp i en kristen familj på landsbygden i Kansas och Steve i en buddistisk familj i stadsmiljö i New Jersey.

När tvillingarna i 40-årsåldern träffades för första gången visade det sig att de trots de vitt skilda uppväxtförhållandena gjort häpnadsväckande likartade livsval.

– De hade båda varit gym-ägare under samma tid i livet. Men det allra mest bisarra var att båda två hade tävlat i tyngdlyftning på hög nivå. I 20-årsåldern såg Tom en bild på en man som var en kopia av honom själv i en styrketräningstidning. Han förstod inte att det var hans egen tvillingbror på bilden utan avfärdade likheten med att ”alla japanska killar ser likadana ut”, berättar Anders.

Tv-serien Din personlighet

Under inspelningen betade Anders av besök i Storbritannien, Afrika, Kanada och en handfull platser i USA. När jag undrar vilka av alla intervjupersoner som gjort störst intryck hos honom lyfter han just fram tvillingparet Tom och Steve somt tittarna får stifta bekantskap med i det första avsnittet.

– Det var så rörande att se Tom och Steve mötas. Det var inte som att de träffade en kompis eller ens ett syskon utan snarare en del av sig själva. När jag bad dem göra ett personlighetstest kryssade de nästan identiskt på frågorna. Men det mest spännande var att de satt på exakt samma sätt när de gjorde det, trots att de befann sig i olika rum. Det var en ynnest att få vara med och bevittna deras samspel.

I samma avsnitt gjorde Anders ett eget personlighetstest där han besvarade 300 frågor. Innan testresultatet kom förutspådde han att han låg strax under genomsnittet i vänlighet, vilket kanske får vissa av oss att höja på ögonbrynen av förvåning. Ser han inte sig själv som en vänlig person?

– Jo hyfsat, men däremot ser jag mig inte som så mycket vänligare än folk i gemen. Vänlighet är ett drag som vi värderar väldigt högt men man kan inte vara hur vänlig som helst för då blir man överkörd. Om man tackar ja till allting och ger löften som man inte kan infria kommer man att ställa till det för sig.

Nu visade det sig i slutändan att Anders varken låg under eller över genomsnittet i vänlighet utan hamnade inom ramen för medelvärdet. Även när det kom till extroversion, eller utåtvändhet, hade han ett högre värde än vad han förväntat sig.

– Jag tycker själv att jag är en rätt märklig kombination av enstöring och exhibitionist. Ingen som inte är narcissisk eller exhibitionistisk kan tänka sig att ställa upp i tv. Men framför allt tycker jag att hela produktionsprocessen är magiskt kul – allt från att man börjar skissa på en serie tills den är färdigklippt. Visst har jag drag av narcissism och exhibitionism, men kanske inte så mycket, för vid sidan av mina tv-program och lanseringen av mina böcker har jag inget behov av att synas.

Anders Hansen om sin ungdom

Ett personlighetsdrag som Anders gärna skulle vilja ha lite mindre av är neuroticism, eller om man så vill, benägenheten att tro att det lurar faror bakom varje hörn.

Som så många andra av oss har han blivit ängsligare med åren. Några decennier tillbaka i tiden fanns det däremot inte mycket som oroade eller skrämde honom. Den unge Anders Hansen var en risktagare av stora mått. Utan några som helst betänkligheter klättrade han uppför branta berg, dök i djupa vatten och gjorde fallskärmshopp från 4000 meters höjd.

För att inte tala om extremskidåkningen som han i 20-årsåldern ägnade sig åt i de österrikiska alperna.

– Flera gånger åkte jag och mina kompisar skidor på ställen där man slår ihjäl sig om man faller. Att det gick bra var bara ren och skär tur. Ibland var jag rädd men jag gjorde det ändå. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad det var som drev mig. Än idag drömmer jag mardrömmar om det där. Vid de tillfällena skulle jag vilja åka tillbaka i en tidsmaskin och låsa in mig själv, bekänner han.

I grund och botten tror han att äventyrslystnaden bottnade i det mest dominerande av hans personlighetsdrag – öppenhet.

– Jag var jäkligt nyfiken på världen. Det är jag fortfarande. Jag vill hela tiden skaffa mig nya lärdomar och upplevelser. Men med tiden har öppenheten riktats om till mer intellektuella och akademiska områden.

Jobbar på Sophiahemmet i Stockholm

Efter alla lovord och utmärkelser som har östs över honom skulle Anders kunna viga sitt yrkesliv åt att uteslutande föreläsa, skriva böcker och göra tv-program. Men det är inte vad han vill.

Arbetet som psykiatriker är för viktigt för honom för att låta sig utmanövreras av offentliga uppdrag. Numera jobbar han mellan 30 och 40 procent på Sophiahemmet i Stockholm.

– Med tanke på att jag har lagt så stor del av mitt liv på att bli psykiatriker vore det synd att inte göra det längre. Det jag tycker mest om med arbetet är att man får se personer helt utan sin sociala mask. Patienter kommer in till mig och berättar sina djupaste hemligheter efter 30 sekunder. Det finns ett slags ärlighet i jobbet och mötet med andra som jag skulle känna en tomhet utan.

Ansvaret som följer med jobbet har ibland resulterat i sömnlösa nätter med grubblerier över om han fattat rätt beslut i fråga om medicinering eller eventuell psykiatrisk tvångsvård.

– Risken finns ju att människor tar sina liv. Om den oron bara rann av en vore man olämplig för jobbet. Man kan inte ta lättsinnigt på de här sakerna. Samtidigt gäller det att hitta en balans så att det inte tär för mycket på en. De som blir alltför uppslukade av arbetet som psykiatriker slutar oftast med tiden eftersom det blir för jobbigt för dem.

Än så länge har inte Anders behövt uppleva att någon av hans patienter har begått självmord.

– Men det beror bara på att jag har haft tur. Om man jobbar tillräckligt länge kommer man att vara med om det, säger han.

När han tidigare var överläkare på en slutenvårdsavdelning kunde han emellanåt få förebrående kommentarer från patienter i stil med: ”Du låste in mig fastän jag inte hade tänkt ta livet av mig.”

– Då svarade jag alltid: ”Jag är ledsen över det men jag kunde inte läsa dina tankar. Jag förstår att det är fruktansvärt att vara inlåst – det skulle jag också tycka – men vi var tvungna att ta det säkra före det osäkra.” När patienterna fick klart för sig att det var av ren omtanke som vi hade låst in dem var det ingen som var arg efteråt.