Temperaturen i ässjans inre ligger på tusen grader. Hanna Damsö plockar ut en glödgad hästsko med tången och börjar bearbeta den mjuka metallen på städet. Släggan lyfts och faller taktfast, ljudet av slagen klingar över nejden.
– Skorna kan både varm- och kallriktas. Jag varmriktar oftast för min kropps skull. Det är lättare att banka ut ett varmt järn, berättar Hanna.
Hanna Damsö
Ålder: 27 år.
Bor: I en lägenhet vägg i vägg med stallet på en gård utanför Laholm.
Familj: Mamma, pappa och lillebror i Växjö.
Gör: Arbetar som hovslagare i egen regi.
Djur: Svenska halvblodet Bella, japanska spetsen Lexi och kattungen Hans.
Övriga intressen: ”Några sådana har jag inte tid till!”
I den mobila verkstaden bakom henne står en slipmaskin och en broddhålsborr. Där hänger också hästskor av många modeller och märken uppradade. Varje häst och varje hov är unik.
– Vilken sko man väljer beror på hur hästen ser ut och vad den ska användas till. Underlaget den ska gå på och hur ofta den ska göra det spelar också in.
Ju mer information hästägaren ger, desto lättare är det för henne att göra ett gott arbete.
LÄS ÄVEN: Ana Wahlström om att ta över Skansen: “Inget roligt utan pappa”
Fick egen ponny
Hanna växte upp med sina föräldrar och sin bror i en villa mitt inne i Växjö. Ingen i familjen höll på med hästar förrän Hanna, sju år gammal, började på ridskola. Sen var det klippt.
– När jag var tolv eller tretton fick jag en egen ponny, Sune.
Några år senare var det dags för gymnasieval. Att Hanna skulle satsa på en karriär inom hästvärlden var självklart. Valet föll på Plönningegymnasiet (ett numera nedlagt naturbruksgymnasium) utanför Halmstad och deras hästsportutbildning.
16 år gammal flyttade hon och Sheeba, hennes dåvarande häst, till Halland. Hanna fick på heltid hålla på med det roligaste hon visste och samtidigt lära nytt:
– Vi fick till exempel träna med skolans hästar på Halmstadtravet och ta kör- och montélicens, säger Hanna.
LÄS ÄVEN: Liselotte och Vagn driver gårdsgemenskap: “Varför äga själv när vi kan dela?”
Blev hästskötare och sökte hovslagarutbildning
Det ledde till jobb som hästskötare på travet direkt efter studenten. Just då var Hanna utan egen häst men bara tanken på hur det skulle bli den dag hon skaffade en, att komma hem för att sköta sin egen efter en lång dags arbete med alla passhästar, avskräckte. Hanna valde att prova på ett butiksjobb istället.
– Kundkontakten var nyttig men det är ju ändå så att får jag välja, så väljer jag att jobba med djur.
Hanna funderade och tog till slut beslutet att söka till hovslagarutbildningen.
– Det var en chansning. Jag visste inte alls om jag skulle tycka om yrket men det blev ju himla bra, säger hon.
I tre år drillades Hanna och hennes klasskamrater i hästens anatomi och psyke, företagsekonomi, verktygshantering och ergonomi. När det var dags för examen hade Hanna redan startat sitt företag.
Hovslagaryrket tär på händerna
I dag har hon varit yrkesverksam i två år och ångrar inte sitt yrkesval en sekund.
– Jag skulle inte vilja göra något annat än det här, säger Hanna och tittar ner på sina illa medfarna händer, som för en kort stund vilar i knäet medan hon berättar.
De där händerna vill folk hon träffar gärna kolla in.
– Många tycker att de är fula men idag tycker jag att de är riktigt snygga, skrattar hon.
Kunderna består av en blandad kompott hobbyryttare, avelsstall, ridskolor och stall med tävlingshästar längs med E6:an från Halmstad i norr till Helsingborg i söder. Där pilar hon fram och tillbaka i den välutrustade skåpbilen med tiken Lexi i passagerarsätet.
Få hovslagare håller hela arbetslivet
Max fem helskoningar om dagen planeras in, annars skulle kroppen aldrig hålla. Hovslageriet är nämligen ett tufft jobb med tunga lyft i en kall och dragig arbetsmiljö och en inte försumbar olycksrisk.
Få heltidsarbetande hovslagare håller hela arbetslivet ut. Ska man göra det gäller det att ta väl hand om sig.
– Det gäller att tänka på hur man står och försöka arbeta ”tvåhänt”. Jag har blivit bättre på det men helt liksidig är det svårt att bli, säger Hanna.
Träning och massage hjälper
Sedan är det förstås viktigt att träna regelbundet. Som för de flesta andra kommer det gärna något emellan. Men en sak slarvar hon inte med:
– Att gå på massage! Låter jag det gå mer än tre veckor mellan gångerna blir jag spänd och får ont i hela kroppen.
Det är inte enbart de stora flyktdjuren, som ska hanteras på ett bra vis, utan även hästägarna.
– Det finns många olika typer men de allra flesta är väldigt bra att ha att göra med, säger Hanna diplomatiskt innan hon fortsätter:
– Och en sak har alla gemensamt. De älskar sin häst!
LÄS ÄVEN: Nicholas gav sig själv 304 dagar att fortsätta leva – hästterapin blev hans räddning
Hovslagaryrket lockar kvinnor
- Man behöver ingen formell utbildning för att kalla sig hovslagare.
- Säkrast för hästägare är att anlita en av Jordbruksverket godkänd hovslagare. Det finns nästan 600 sådana i Sverige i dag.
- Vill man sikta på att bli godkänd hovslagare går vägen via en treårig yrkeshögskoleutbildning. Sådana ges på Bys hovslagarskola i Skara, Jensen i Sigtuna samt Yrkeshögskolan i Skellefteå. Även Hästsportens riksanläggningar Flyinge, Strömsholm och Wången erbjuder en treårig hovslagarutbildning. Lerums vuxenutbildning har en tvåårig utbildning, som kan kompletteras med en ettårig tilläggsutbildning.
- En majoritet av dem som utbildar sig till hovslagare i dag är kvinnor. De flesta blir egenföretagare men det finns även en del som anställs, exempelvis vid stora djursjukhus.
Någon gång har det hänt att hon har fått kommentaren om ”en liten tjej” kan klara ett sådant jobb. Andra hästägare kan vara lite rädda för sin hovslagare. Men när Hanna ber dem hålla borta lösspringande hundar, prylar på stallgolvet och andra säkerhetsrisker, gör hon det både för sin egen och hästens skull.
– Många är nästan mer rädda om mig än vad jag är själv och det är jag tacksam för.
Är hon hos en ny kund är det bra om skoningen kan göras där hästen brukar stå uppställd.
– Det är lugnast för den. De är ju vanedjur, säger Hanna.
Så går det till när hästen får nya skor
Det första hon gör är att plocka av de gamla framskorna, rensa bort rester av sulorna, kratsa rent hovarna om hästskötaren inte har gjort jobbet redan, verka (alltså klippa ner hoven och raspa den jämn) och välja vilken sko och storlek som kan passa.
– Sedan lägger jag in framskorna i ässjan och gör samma jobb på bakhovarna medan framskorna hettas upp.
När det är klart riktas framskorna medan bakskorna ligger i ässjan. När alla fyra skorna är riktade är det dags att slå på dem.
Tågordningen är alltid densamma när Hanna skor en häst: vänster fram, vänster bak, höger bak, höger fram. Även det är en trygghetsskapande åtgärd för både människor och djur. Till sist nitas samtliga skor.
Efter drygt en timme per häst brukar allt vara klart. Verktygen lastas in och Hanna tackar för sig. Så hoppar hon in till Lexi i förarhytten och de drar vidare till nästa ställe. Om sex eller sju veckor kommer de tillbaka igen. Så ofta behöver en häst nämligen skos för att inte bli för lång i hovarna och för att minska risken för skador.
Men Hanna, tröttnar du ALDRIG på hästar?
– Hittills har jag inte gjort det. Ibland har jag faktiskt ställt mig den frågan själv men svaret är nej!
Artikeln publicerades först hos Icakuriren
LÄS ÄVEN: Epilepsihundarna larmar om Britta får anfall: ”De har räddat mitt liv flera gånger”
