Under fotograferingen rör vi oss mellan den japanska trädgården och växthuset. Annica Samuelssons och Fredrik Bjureks trädgård i Habo är spännande, fantasifull och välskött.
– Det är främst Fredrik som får ta åt sig äran för tomten. Han pysslar mest ute, medan jag helst sköter inredningen inomhus, säger Annica.
När vi kommit in slår vi oss ner i vardagsrummet. Fredrik tar med sig 4-årige sonen Ebbot in i köket för lite fika. Det råder så mycket värme och kärlek i hemmet. På många sätt lever familjen det drömliv de fantiserade om då de köpte huset för några år sedan.
Samtidigt blev inget alls som de hade tänkt sig.
LÄS ÄVEN: 12-årige Philip dog av plötsligt hjärtstopp: ”Han ville alltid vara en bra kompis”
Annica och Fredrik hade bara varit tillsammans något år då Annica blev gravid. De köpte huset 2016 och började rusta för familjeliv. Deras lilla Melanie var planerad att komma i juni. Istället föddes hon redan i mars. Annica drabbades av svår havandeskapsförgiftning och HELLP-syndrom, en ovanlig sjukdom som ger multiorgansvikt och påverkar organ som njurarna, hjärtat och levern.
– Från vecka 17 började jag få en massa märkliga symtom. Bland annat drabbades jag av svår huvudvärk och gick upp tio kilo väldigt snabbt. När jag ringde förlossningen sa man att jag var förstföderska och att jag bara skulle ta en Alvedon. Jag fick kämpa för att få hjälp och ringde överallt. Man sa också att jag skulle ta en promenad, men jag kunde ju knappt ta mig upp ur sängen. När jag försökte ta mig ut föll jag ihop på gatan och jag drabbades av enorma kramper.
Annica Samuelsson
Ålder: 42 år.
Familj: Maken Fredrik, sonen Ebbot, 4 år, och änglabarnet Melanie.
Bor: I Habo utanför Jönköping.
Gör: Jobbar som undersköterska och frisör.
Melanie vägde bara 500 gram
Annica beskriver hur allt svartnade och när ambulansen kom låg hennes övertryck på 200. Läkarna insåg att Annica behövde hjälp snabbt och hon kördes till Linköpings lasarett, med en skärrad Fredrik i egen bil bakom ambulansen. Där lades hon i ett mörkt rum.
– Minsta lilla ljus kunde utlösa kramperna. Sedan blev det en kamp mot tiden, säger Annica.
Läkarna ville låta graviditeten fortgå så långt som möjligt. Samtidigt ville de inte riskera Annicas liv.
Annica var nu i vecka 24, men hon var riktigt dålig och efter en vecka i det mörka rummet, som hon kallar ”bunkern i källaren”, var det fara för både hennes och bebisens liv. Man beslutade sig för ett akut kejsarsnitt och eftersom blödningsrisken var så stor sövdes Annica.
– Tolv personer var på plats för att ta hand om mig och bebisen. Fredrik fick stå i ett annat rum och se på allt genom ett litet fönster.
Det första minnet Annica har efter förlossningen är att hon vaknar på intensivvårdsavdelningen med någon över sig som säger: ”Grattis, du har fött en dotter.” Därefter somnade hon igen. Det var ett något dimmigt dygn som följde, men sedan blev Annica allt piggare och ett efter ett symtom försvann för varje dag som gick.
Först efter ett par dagar fick Annica träffa sitt barn för första gången. Hon rullades i sin säng till neonatalavdelningen, där Melanie låg i en kuvös.
– Hon var så liten och vägde bara 500 gram. Jag minns att jag stack in handen och så sa jag: ”Mamma är här nu. Du är en kämpe och jag är också en kämpe. Jag älskar dig och vi ska fixa det här.” Jag visste inte då vilka skador vår dotter hade, men jag visste att vi skulle klara det. Det fanns liksom inget alternativ, säger Annica.
Annica fick inte hålla sin nyfödda dotter på en månad
De följande dagarna vakade Fredrik och Annica över sin dotter dag och natt. Annica blev handlingskraftig, googlade runt bland olika prematurgrupper och sökte all fakta hon kunde.
Men ganska snart förklarade läkarna att parets dotter under förlossningen fått en svår hjärnblödning som skulle leda till någon form av funktionsnedsättning. Ett par veckor senare drabbades hon av CMV-virus, som för extremprematurer innebär fara för livet. Melanie var extremt lungsjuk på grund av tillväxthämning. Läkarna förberedde Annica och Fredrik på att Melanie kanske inte skulle överleva.
– Melanie var jättedålig och alldeles blå eftersom hon inte kunde syresätta sig. Vi fick veta att hon nog inte skulle överleva natten. Men vi förstod ganska snabbt att Melanie var en riktig krigare. Vår dotter var ett av de sjukaste barnen som vårdades i Sverige, men trots detta klarade hon de där kritiska dygnen.
Det dröjde en hel månad innan Annica fick hålla sin dotter i famnen och hon beskriver känslan som underbar.
– Jag älskade när man kunde få någon sorts ögonkontakt med henne och kunde se den där glöden som fanns i hennes ögon. Men den där gnistan varade bara korta stunder, för man såg att hon led. Trycket från respiratorn påverkade hennes tarmar och hon hade så ont, så ont.
LÄS ÄVEN: Angelika hjälper familjer som har det svårt: ”Många skäms för att be om hjälp”
Annica berättar att hon nog emellanåt stängde av sina känslor för att själv överleva den enorma ångest det innebär att se sitt barn lida så mycket. När Melanie hade
det som tuffast och läget var som mest kritiskt kunde hon somna.
– Jag tror inte att min kropp pallade, helt enkelt. Jag somnade bara ifrån allt, förklarar Annica.
Tillvaron på sjukhuset blev en sorts vardag. Familjen fick ett eget rum som de prydde med bilder, och Fredrik, som är en fantastisk kreatör, ritade teckningar på rummets whiteboardtavla.
Melanie svävade ständigt mellan liv och död
Det hann bli dags att flytta in i huset, men istället för att själva flytta in fick släkt och vänner bära kartonger och inreda Annicas och Fredriks hus.
– Det kändes såklart jättemärkligt, men också så otroligt fint. De spelade in en film då de alla var samlade här i huset och skickade den till oss. Det var väldigt gripande och vi är så tacksamma till alla som stöttade oss under denna tid.
– Våra föräldrar kom regelbundet till sjukhuset med matlådor. Men ofta stod de där orörda. Vi hade ingen aptit och all vaken tid ville vi bara vara intill Melanie. Man satte sig själv helt och hållet åt sidan, berättar Annica.
Annica och Fredrik prövades i sin relation med besked, och även om de båda mådde dåligt psykiskt växte de samtidigt samman.
– Vi förenades på ett sätt som många par aldrig gör under ett helt liv tillsammans.
Dagar blev veckor och veckor blev till månader. Annica och Fredrik pendlade mellan hopp och förtvivlan. Ett steg fram, två tillbaka. Melanie drabbades av blodförgiftning och lunginflammation gång på gång.
Vid ett tillfälle befann sig paret för en gångs skull ute på en promenad, något som personalen uppmanade dem till att göra för att de inte skulle bli galna av oro och ångest.
– Vi hann knappt komma ut förrän de ringde oss och sa att Melanies situation åter var kritisk. Melanie hade råkat dra ut respiratorslangen ur näsan och när den skulle sättas på plats hamnade den i matstrupen istället för luftstrupen. Hon drabbades av syrebrist i hela åtta minuter. I ett helt dygn skakade hon och hennes ögon flimrade. Ännu en gång svävade hon på en tunn tråd mellan liv och död, berättar Annica.
Tog beslutet att låta sin dotter somna in
På de röntgenplåtar som gjordes efter syreuppehållet hade de svarta fälten i Melanies huvud brett ut sig alltmer. Och för att inte samma sak skulle hända igen beslöt man sig för att man skulle göra en trakeotomi, så att slangen med syre går in genom halsen istället för näsan. Detta skulle ske i Uppsala, så Melanie fick flyga ambulanshelikopter dit.
– Både Fredrik och jag storgrät när hon åkte. Vi kom sedan efter och förhoppningen var att allt skulle underlätta för vår dotter efter operationen. Men dessvärre misslyckades man, säger Annica.
Hon beskriver hur hennes dotter var alldeles blå i ansiktet och hur hon själv låg gråtande på golvet och bara skrek ”Gör något!” rakt ut. Först när Melanie fick tillbaka tuben i näsan återfick hon syret.
LÄS ÄVEN: Pia fick aldrig träffa sin trillingsyster: ”Sorgen kom 40 år senare”
Annica hoppades såklart att Melanie skulle slippa fler ingrepp, men när man trodde att dotterns kropp skulle få vila kom nästa bakslag.
– Hennes tarmar hade tagit enorm skada vid det här laget och man behövde göra ännu en operation. Men nu kände både läkarna och vi samma sak: Hur mycket lidande kan en så liten kropp klara av?
Man samlades för ett etiskt möte där man beslutade att det bästa för Melanie vore att få somna in. Hon hade nu hunnit bli 8 månader gammal och under hela denna period pumpade Annica ut bröstmjölk och Melanie lyckades gå upp från 500 gram till 6,5 kilo.
– Personalen sa att de aldrig sett någon som var så envis och för det fick jag en stjärna i taket på neonatalavdelningen, berättar Annica.
Sista dygnet låg Melanie mellan sina föräldrar i en sjukhussäng. Tillsammans hade de gjort henne i ordning. Även mor- och farföräldrar var på plats. Så sakteliga sänkte man tillförseln av syre från respiratorn.
Annica blev gravid på nytt
– Precis innan hon dog gav hon oss den klaraste av blickar. Hon tittade oss djupt i ögonen och det kändes som att hon på något vis tackade oss. Hon var en sådan otrolig kämpe, säger Annica och rösten brister.
Tiden efter beskriver Annica som en enda dimma, ett mörker och en enorm tomhet. De åkte hem till huset de aldrig bott i, tomhänta. Familjelyckan var bara en illusion.
– Det tog tid för oss att förstå vad vi hade varit med om och vi fick samtalsstöd från både kurator och präst.
Fredrik kunde gå tillbaka till jobbet ganska snart, men för Annica tog det längre tid. Hon var sjukskriven i ett halvår och därefter blev hon gravid på nytt.
– Trots att vi visste att det var 50 procents risk att jag skulle drabbas av havandeskapsförgiftning även med nästkommande barn ville vi så gärna försöka igen.
Annica gick på ultraljud varannan vecka och man planerade ett kejsarsnitt i vecka 38. Fram till dess gick hon på yoga, akupunktur och tog hjälp av en homeopat. Hon gjorde allt som stod i hennes makt för att hon inte skulle hamna i samma brutala situation igen.
– Jag blev inte sjuk och jag fick bli mamma ännu en gång. Denna gång hörde vi skrik och det kändes som ett fantastiskt friskhetstecken. Vår lille Ebbot, vårt regnbågsbarn, som nu är 4 år. Han är vår största lycka i livet, säger Annica.
Drabbades av aggressiv bröstcancer
Men Ebbot hann inte ens fylla 2 år förrän familjen möttes av nästa trauma. Annica upptäckte en hård knöl i sitt ena bröst. Det skulle visa sig vara en extremt snabbspridande och aggressiv cancer. Dagen efter att hon fått sin diagnos började behandlingen i form av operation och cellgifter.
– Det var som att både mitt och Ebbots liv togs ifrån mig. Varje dag åkte jag in för nya doser av cellgifter och jag befann mig i en ny sjukhusbubbla. Jag var rejält dålig och blev inlagd till och från. Man satte mig i klimakteriet och jag fick veta att jag aldrig mer skulle kunna få barn, berättar hon.
Läkarna lyckades få bukt med cancern, men Annica vet att det finns en ökad risk att få tillbaka just denna typ.
I december år 2020 var alla behandlingar klara, men med en olycka kommer ofta flera och som om det inte vore nog drabbades Annica av diskbråck i sin nacke, vilket ledde till att hon måste stelopereras.
LÄS ÄVEN: 8-åriga Frida räddade sin mamma med HLR – hade lärt sig av barnprogram
– Jag hade så mycket ont och kunde inte röra händerna alls. Idag mår jag bättre, men min kropp och min hjärna har tagit en hel del stryk av allt vi gått igenom. Jag är inte den jag tidigare var och försöker hela tiden hitta mitt nya jag, säger Annica.
– Ebbot är vår lilla skatt och som familj älskar vi att vara ute i naturen. Vi gör små utflykter till skogen och tar det ganska lugnt, leker, gosar och myser.
När Annica fick sin cancerdiagnos friade hon till Fredrik.
– Vi hade klarat så mycket och jag visste att vi skulle klara detta med, men jag kände att vi behövde göra det tillsammans. I vår gifter vi oss, säger Annica och ler stort.
Kärleken mellan henne och Fredrik och från alla nära och kära runt omkring har varit livsnödvändig.
