Beskedet att Thomas Di Leva släpper sin första skiva med ny musik på tio år har precis kommit när vi träffas över en lunch. Thomas mumsar på en pizza men tar bara en bit. Han förklarar att magen sväller av för mycket vete.
Idag är han sedan länge väl etablerad som artist men i början av hans karriär var det tufft. Hans första skivor blev rejält nersablade.
– Numera bryr jag mig inte så mycket om kritik men på den tiden var det tufft. Jag minns när jag bara hade fyra betalande på mina första spelningar som artist.
Det blev på sätt och vis inte lättare när Thomas slog igenom med sin hit Vem ska jag tro på? 1987.
– På vissa ställen tog det bara fem minuter innan folk började kasta sten på mig. Vi blev tvungna att avbryta konserterna vid flera tillfällen den sommaren. Folk tyckte jag var konstig. Det var inte så högt i tak på den tiden och de tyckte väl att jag klädde mig annorlunda, säger Thomas.
Han kan inte annat än skratta när han ser tillbaka på trakasserierna han utsattes för.
– Då var det hemskt men jag kan inte vara kvar i någon slags offerroll utan har gått vidare nu. Jag brukar säga att det var då, när jag parerade för alla stenar som kom farande, som jag lärde mig att dansa.
Thomas Di Leva
Ålder: 59 år.
Familj: Hustrun Sofie, barnen Telo, 11, och Cosmo, 21.
Bor: I Stockholm.
Gör: Artist.
Aktuell: Med nya albumet The Hybrids, föreställningen Changes samt Diggiloo-turnén sommaren 2023.
Thomas Di Leva firar 40 år som artist
Thomas tror han var ledsen i ett helt år över hur dåligt det gick men sedan ”tog jag tag i mig själv och kämpade på”. Och tur är väl det. Även om Thomas inte fått mycket gratis i sin karriär utan gjort det mesta själv är han en av få som lyckats hålla sig levande och aktuell i flera decennier.
Idag känner han sig glad och tacksam över att han kämpade så hårt och hela tiden gick sin egen väg istället för att lyssna på andra.
– Det har gjort att jag känner mig som en fri person. Jag har min konstnärliga frihet att kunna göra vad jag vill. Istället för att försöka passa in i en mall.
LÄS ÄVEN: Kristian Luuk: ”Jag tror inte riktigt på evig kärlek”
I 40 år har Thomas levt på sin musik. För honom handlar inte musiken om framträdanden, speciella låtar eller kändisskap utan ett slags uttryckssätt där han vill förmedla känslor, teorier och tankar.
– Det är ungefär som att göra en bok eller film tänker jag, en annan sorts berättande. Det är inget fel i att göra hits men det har aldrig funnits i första rummet.
Fick sin första gitarr som 11-åring
Det är svårt att tänka sig när man ser Thomas på scen idag men som barn var han blyg.
– När det kom hem gäster brukade jag springa och gömma mig under ett bord. Musiken fanns alltid där och jag drömde om att bli artist. Men jag var väldigt försynt och satt mest för mig själv och ritade. Teckningarna föreställde mig själv på scen, berättar han.
Stereon stod ofta på i hemmet men munspel var det enda instrument som spelades.
– Det var pappa som spelade. Själv drömde jag om en gitarr. Jag brukade sukta efter en speciell som jag såg i ett skyltfönster. Den kostade 275 kronor och mina föräldrar sa till en början att vi inte hade råd. Jag minns hur jag började gråta vid middagsbordet.
Men hans föräldrar såg sonens längtan och till slut fick han den där gitarren. Han var då 11 år och glädjen var total. Thomas spelade regelbundet och när han började högstadiet startade han olika punkband ihop med några kompisar.
– Vi var ganska driftiga, brukade uppträda på olika ungdomsgårdar och spelade till och med in en skiva. Rädslan för att stå på scen, och den värsta blygseln, växte gradvis bort men det var inte förrän i 20-årsåldern när jag blev professionell artist som scenskräcken försvann helt.
Håller kurser i meditation
Vid sidan av sin långa artistkarriär har Thomas också, ända sedan 11-årsåldern, sysslat en hel del med meditation. Sedan över 20 år tillbaka ger han kurser i meditation och personlig utveckling samt håller föredrag för företag och organisationer.
– På mellanstadiet hade jag en lärare som brukade meditera med hela klassen. Det gjorde mig intresserad och jag klev allt djupare in i den världen. Jag började låna böcker och började praktisera meditation hemma, berättar han.
LÄS ÄVEN: Carola Häggkvist om relationen till sonen: ”Har litat på att sanningen ska segra”
Thomas säger att om man lever turnéliv som han gör så tar det väldigt mycket tid och kraft. Då tycker han att kontrasten med lugnare sysselsättningar är skön och välbehövlig.
– Jag älskar att vara ute i skogen, laga mat, simma och yoga. Du vet, mer vanliga saker. Och allt i livet kan egentligen vara meditation så länge man är närvarande. Visst sitter jag ofta ner i stillhet och mediterar. Men vi bor ju också på ett ställe som ligger vid ett naturreservat där jag kan gå rakt ut i skogen och sitta vid sjön.
Thomas upplever att vi människor är andliga varelser som har mänskliga upplevelser i en fysisk kropp men att själva livet är energi, andlig energi.
– Det är energin som vi delar som har den här mänskliga fysiska upplevelsen, förklarar Thomas.
Träffade hustrun Sofie på en fest 2009
Thomas träffade sin fru Sofie 2009 och hon är mamma till hans yngste son.
– I en modern värld så har vi varit ihop länge. Vi träffades genom gemensamma bekanta på en fest i Gävle. Vi började ses och efter ett tag sa det klick. När man hittat en person som man vet att man också kan ha tråkigt med, då vet man att man hittat rätt, säger Thomas.
Thomas menar att det går upp och ner i en relation och att det är något man måste hantera.
– Det är som en andning. Ibland behöver man andas ut sin energi och låta det bli stiltje i livet en stund. Det handlar också om att hitta punkter där man kan mötas. I dagens samhälle är allt automatiskt, en massa tider som ska passas hit och dit. Allt i vardagen är så klockat och det måste väl ändå vara det allra värsta för romantiken?
– Man måste hitta de där oaserna där man bara kan stänga av allt det schemalagda. Kanske borde man bara stanna hemma med sin älskade och bara ta dagen som den kommer. Då finns verkligen möjligheten att få gnistan tillbaka. Det handlar om att inte hela tiden vara på väg någonstans. Det handlar om närvaro i nuet.
Thomas Di Leva: “Synd om jag skulle dö snart”
Hur vill du beskriva dig själv som pappa?
– Jag tror att jag är lite för snäll. Jag borde nog vara mer sträng. Jag har lite svårt för att säga nej, så ofta är det till mig sönerna kommer när det är saker de vill ha.
Vilken är den största utmaningen?
– För min del har det handlat om att jag alltid varit ute och turnerat. Speciellt jobbigt var det när barnen var små. Då, när de var ett par år gamla och jag var borta ett par veckor i sträck, var det så mycket som hänt i deras utveckling. Jag kände ofta att det var så mycket jag missade då. Det kan kännas lite sorgligt när jag tänker på det.
Men kanske du kompenserat när du väl kommit hem?
– Jo, men grejen är att när jag kommer hem efter sådana där turnéer är jag helt slut. Då tar det några dagar för mig att återhämta mig och då tycker nog familjen att jag är en ganska trist varelse. Men jag vet att de har förståelse för att jag inte är världens roligaste kille när jag haft sex konserter sex kvällar på raken. De är medvetna om att jag då behöver göra inåtvända saker som att bada bastu eller gå i skogen innan jag blir mig själv igen.
LÄS ÄVEN: Robert Gustafsson: ”Till sist orkade jag inte kämpa längre, jag var beredd att dö”
Vad gör dig lycklig?
– Såklart när jag gör saker tillsammans med familjen. Men också när man står där framme på scenen, sjunger sin låt och ser att publiken hänger med i varenda textrad och sjunger med. När jag inser att min musik får betyda så mycket för dem som lyssnar blir jag lycklig. Du vet, man kan fråga sig själv ibland vad ens syfte är här på jorden. Men så kommer jag upp på scenen och då förstår jag plötsligt. Det är en enorm aha-upplevelse.
Du är snart 60, vad känner du inför att åldras?
– Jag bryr mig inte så mycket om att bli äldre men jag tycker det är lite synd om jag skulle dö snart. Jag känner att det är en spännande tid just nu när det kommer till den tekniska utvecklingen på planeten jorden. Jag kom i en tid när allt sattes igång på 70- och 80-talet. Men nu är vi på väg in i en rymdålder. Jag är fascinerad av rymden och känner en sorg över att kanske inte hinna uppleva den.
– Det är många som ser rymden som ganska primitiv, man tror att vissa stjärnor ligger många ljusår bort, men jag tror att rymden är så mycket mer komplicerad än så. Den är som frekvenser. Jag tänker till exempel att man kan nå en viss stjärna som är femtio ljusår bort genom att skifta frekvens, att det finns hål eller portaler i verkligheten eller i ens medvetande som öppnas och stängs som man kan åka i. Rent tekniskt tror jag vi kommer dit snabbare än vi kan tro och då kommer vi alla få en helt annan verklighetsuppfattning.
Vad pratar du om under dina föredrag och kurser i meditation?
– Jag brukar prata om hur man ska öka lycka, kreativitet och kärlek på ett bra sätt gemensamt. Vi föds på jorden och har alla möjligheter men vi behöver göra något slags inre arbete och bli mer upplysta inom oss själva. Så att vi kan förstå varför just jag är här på jorden och vad jag längtar i mitt hjärta efter att få göra. Man gör ofta det man tror andra tycker man ska göra men som kanske inte är det bästa för sitt eget liv. Jag brukar även prata om vikten att bottna i sig själv, känna enhet i det man tänker, säger och gör. Att man inte säger en sak och gör något annat.
LÄS ÄVEN: Farah Abadi: ”Krig gör något med människor som aldrig någonsin kan fixas”
