Robert Gustafsson: ”Till sist orkade jag inte kämpa längre, jag var beredd att dö”

Trots att han utsetts till Sveriges roligaste man flera gånger har Robert Gustafsson haft svårt att njuta av sina framgångar. Nu, när han närmar sig 60-årsstrecket, har han äntligen skruvat ner arbetstempot något. Men pensionera sig kommer han aldrig att göra.

Det är svårt att inte bygga upp vissa förväntningar före intervjun. För om du säger Robert Gustafsson har säkert varenda svensk en egen bild av mannen som inte bara utsetts till Sveriges roligaste man, utan till och med världens roligaste man. Visserligen i en svensk omröstning, så man anar en viss partiskhet, men ändå. Hur rolig kan en människa egentligen vara?

Robert Gustafsson

Ålder: Fyller 58 i december.
Bor: I villa i Stockholms­förorten Hägersten.
Familj: Hustrun Lotta, sönerna Valentin, 31, och John, 30 år.
Gör: Skådespelare och komiker.
Aktuell: Spelar huvudrollen i Tootsie på Oscarsteatern i Stockholm.

Dessutom haffar vi honom mitt under repetitionerna inför premiären av musikalen Tootsie på Oscarsteatern i Stockholm, där Robert spelar Dustin Hoffmans gamla paradroll i filmen med samma namn.

Jag tänker mig att han kanske till och med störtar in i kvinnokläder och talar i hög falsett. Inget kunde vara mer felaktigt.

För in kommer en lagom medelålders man, 58 år, i vad som han själv uppger vara sina kanske bästa år, han äter lugnt sin medhavda middag och trots att det både kokar i huvudet och pyser i öronen inför premiären om en vecka, så flackar han inte med blicken, talar lugnt med alldeles normal röst och ger sig tid att svara på frågor både om sin dödsångest och det tråkiga faktum att dagens kockar inte använder vitpeppar i maten.

– Jag älskar husmanskost. Favoriterna är stekt strömming med en ansjovis mellan filéerna, med pressad potatis, pressgurka, lingonsylt, och köttbullar. Men det måste vara både vitpeppar och kryddpeppar i. Det är en mindre katastrof att kockar inte använder vitpeppar länge.

Men låt oss börja från början.

Robert var en populär deltagare i Gäster med gester under många år. Foto: TT

Robert Gustafsson var ivrig att få jobba

I år är det 30 år sedan Roberts stora genombrott och det tycks som karriären rullat på i ett snudd på galet tempo ända sedan dess.

Det var just där åren som barnen kunde se honom i Björnes magasin, de yngre i I Manegen med Glenn Killing, de medelålders i Direkt från Berns och de äldre i Gäster med gester.

Minns du vad du drömde om då?

Han ser nästan förvånad ut vid frågan.

– Vad jag drömde om? Jag minns att jag var väldigt ivrig och nyfiken – och spelsugen.

Svaret är inte så oväntat. För om det är något som Robert Gustafsson har varit dålig på genom åren så är det att titta bakåt. ”Uppåt, framåt” skulle kunna vara hans motto och det är kanske först nu, vid snart 60 år, som han börjat ge sig tid att reflektera.

– Ja, det är faktiskt väldigt skönt att börja sakta ner lite grand, säger han. I hela mitt liv har jag försökt att hinna med så mycket som möjligt, så ibland har jag glömt att ta in det som sker i nuet.

Dödsångest efter broderns död

Att han ständigt haft läget inställt på full fart framåt, beror framför allt på en sak.

– Det är dödsångesten, säger Robert Gustafsson rakt upp och ner. Att ta för sig av livet medan du har chansen.

– Och det har definitivt med min brors död att göra.

Robert Gustafssons tre år äldre bror Kristian föddes med ett hjärtfel och under hela uppväxten blev det ombytta roller. Lillebror Robert var den som fick se till att storebror Kristian inte utsatte sig för onödiga risker.

– Vi visste ju att han var skör och levde på lånad tid. Det var något jag var medveten om redan som barn, även om jag inte riktigt förstod vad det innebar.

Att bli rolig blev då Roberts försök att hitta en egen plats i omvärlden, en metod för att få egen uppmärksamhet.

– Det var liksom ett sätt för mig att säga: ”Hej, här är jag.” En sorts bekräftelsegrej, helt enkelt. Förmodligen så kommer också mitt enorma kontrollbehov från det. Jag var så rädd för att göra andra besvikna och för att misslyckas, att jag inte tordes lämna något åt slumpen.

En mycket ung Robert Gustafsson tillsammans med Jörgen Lantz i Björnes magasin. Foto: TT

Gjorde scendebut som 9-åring

När Robert skrev sina memoarer Från vaggan till deadline 2010, blev han till och med själv lätt chockad över allt han hade gjort.

– När jag såg det utifrån tänkte jag: Det här är ju en sjuk människa och det måste få konsekvenser för omgivningen. Jag fick sjukdomsinsikt men jag vill ju inte ändra på mitt liv. Jag trivs.

Men han erkänner att han just nu, inför en premiär, kan drömma om något annat. Som en sorts ventil där stressen kan pysa ut.

– Att få jobba på en bensinstation, sådär som de var på 60- och 70-talet. Sälja en tidning, en kexchoklad och 25 liter bensin. Sedan pling, pling i dörren och du kan gå hem …

Men hur länge hade du stått ut?

– Exakt! Kanske två dagar. Max. Sedan vill man ju tillbaka igen. Jag älskar att vara ledig, ensam på landet eller ute i naturen. Träffa vanliga människor, kompisar och grannar men det är ju för att det är en kontrast till mitt vanliga liv.

Robert Gustafsson gjorde scendebut som 9-åring i Skövde, med en parodi på sin gympalärare. Idolerna var givna: alla i Casinorevyn – Carl-Gustaf Lindstedt, Sten-Åke Cederhök och Lars Ekborg.

– Jag ville bli som dem. Att få folk att skratta var det allra heligaste. Fortfarande blir jag aldrig mätt på det.

Robert Gustafsson: ”Jag var rätt dålig som ung”

Han gick scenskolan för att lära sig jobbet grundligt men blev snabbt uppsugen av Vicky von der Lancken som såg hans komiska begåvning.

– Idag kan jag tycka att jag ibland var rätt dålig som ung, valpig och oerfaren. Däremot hade jag en massa energi. Det är yrkets Moment 22 – nu när jag har erfarenhet och kan göra allting bättre, är jag inte lika hungrig längre.

– Men jag är nöjd med att äntligen ha vuxit in i mitt face. Nu kan jag spela kungar och presidenter och …

… 100-åringar, fyller jag i och syftar på en av svensk film största succéer, 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann med Robert i huvudrollen.

Gått in i väggen flera gånger

Det är nästan omöjligt att rada upp Roberts alla film-, teater- och tv-succéer. Rollerna upptar bokstavligen flera sidor på Wikipedia, vilket måste vara något slags inofficiellt rekord.

Men det höga tempot har också gjort att Robert Gustafsson gått in i väggen flera gånger, rasat ihop och vaknat upp utan att riktigt veta var han varit.

Hur gör du för att skydda dig mot att trilla dit igen?

– Jag är väldigt lyhörd på kroppens signaler idag. Om jag blir arg när någon tilltalar mig, eller om jag vill kasta mobilen i golvet när någon ringer … Den sista varningen är när det börjar susa i huvudet.

Det är då Robert börjar göra vad han kallar ”apsaker”. Det betyder en fysisk aktivitet där hjärnan inte behöver tänka. Det kan vara att slå sönder en stol, fälla ett träd eller kratta löv.

– Jag har testat alla tre. Kratta löv är väldigt bra. Det ger tydliga resultat. Helst ska löven vara blöta så att du blir trött och svettig.

– Snart börjar det sticka i hela kroppen men det hjälper. Efter 20 minuter med löven känner jag mig bra igen.

Robert tillsammans med Henrik Schyffert i I manegen med Glenn Killing. Foto: TT

Robert Gustafsson blev svårt sjuk i covid: ”Var beredd att dö”

Robert drabbades också ordentligt av covid och även om han aldrig blev inlagd blev det ett plågsamt förlopp.

– Det otäcka var känslan av att jag till slut gav upp. ”Okej, jag får väl dö då.” Sjukdomen kom och gick, jag blev piggare, fick hög feber igen, mådde bättre, fick näsblod, trodde jag var frisk, fick huvudvärk och jättehög feber. Så där höll det på. Till sist orkade jag inte kämpa längre utan gick och la mig, beredd på att dö. Tio timmar senare vaknade jag och var helt frisk.

Blev det lättare att hantera döden efter det?

– Nej, en sjukdom är något så konkret. Dödsångest är något annat, det är tanken på att en dag tar allting slut. Det kan framkalla panik just nu om jag tänker på det.

Vi lämnar ämnet.

När njuter du av dina framgångar?

– Hå-hå, den kursen går jag varje år men får aldrig något diplom. Jag är skitdålig på det.

– Kanske är det jantelagen. Eller så är jag rädd för att stagnera, att sitta och gotta mig åt framgångarna och sedan inte få ur sig något bra igen. Fortfarande är jag aldrig nöjd med det jag gör.

Robert har gått i terapi för att prata av sig, men att gå på djupet och utreda varför han blev som han blev har han inte gjort.

– Titta på John Cleese, han gick i terapi och blev urtråkig.

– Men allvarlig talat så har jag nog inte vågat det, fortsätter han. Jag vill inte veta vad som gör mig unik, eller vad som gör att jag lätt kan hitta svärtan i komiska figurer. Jag är rädd att om jag analyserar sönder saker så blir det tomt. Tänk om all laddning försvinner?

Robert och hans Lotta har varit gifta i 34 år. Foto: TT

Aktuell i musikalen Tootsie på Oscarsteatern

Nu är det dags för ännu en premiär där Robert ska bära en hel salongs förväntningar och skratt på sina axlar. I Tootsie spelar han den egoistiske Michael Dorsey som kämpar för att slå igenom som musikalstjärna på Broadway. Michael har talang men saknar hyfs (och självinsikt) vilket ger honom ett välförtjänt dåligt rykte.

Ur desperation föds Michaels kvinnliga alter ego Dorothy Michaels. Och genombrottet är ett faktum.

– Michael är pedantisk, enerverande och en sanningssägare. Ju mer jag pratar om honom, desto mer liknar han mig själv, inser jag.

Men är det fortfarande roligt med en man som klär ut sig i kvinnokläder?

– Nej, det är det ju inte i sig men Michael klär inte ut sig till Dorothy, han spelar Dorothy. Han lägger ner hela sin själ i prestationen vilket påverkar honom som person, säger Robert och fortsätter:

– Hon blir lite moderlig, jag tänker mig Dorothy som Mona Malm i hennes roll i Fanny och Alexander.

Men det finns också en sorts sensmoral som går ut på att alla handlingar får konsekvenser och att man aldrig kan leva i en lögn, menar Robert.

– Och till sist så är den ju också väldigt rolig! Den bygger på en Broadwaypjäs som fick en Tony för bästa manus.

När vi ses är det strax dags för den första publika repetitionen och det är nervöst att möta publiken, medger han. Kommer de att skratta på rätt ställen? Men annars är Robert rätt obrydd om vad andra tänker om honom.

– Nej, jag tycker det är helt onödigt att lägga ner tid på vad andra eventuellt tycker om mig. Skvaller och olika åsikter om mig som person skakar jag bara av mig.

Blir det alldeles för mycket en dag, då sätter Robert Gustafsson på sig motorcykelhjälmen och drar ut på vägarna.

– I hjälmen blir jag helt anonym, ingen kommer åt mig, ingen kan nå mig. Det funkar alltid. Är jag på dåligt humör tar jag en sväng med cykeln och sedan visslar jag och är glad igen.

I Tootsie spelar Robert en arbetslös skådis som tar en kvinnoroll för att få jobb. Foto: Mats Bäcker

Robert Gustafsson tänker inte gå i pension – vill vara behövd

Om drygt ett år fyller Robert Gustafsson 60 år och även om han kan tycka att det är ”för jävligt att åren går” (och dödsångesten ökar) så är det ändå skönt att inte hela tiden bevisa för sig själv och andra vad han kan. Att lägga sig på soffan och pensionera sig är däremot inget alternativ.

– Jag är livrädd för vad som skulle hända då. Jag har sett så många exempel på artister som lägger av och sedan går och dör efter två månader. Jag tror att du måste ha någonting att se fram emot. Det måste finnas en motivation till att fortsätta att leva. Jag vill vara behövd helt enkelt.

Efter lite resonemang kan han ändå gå med på att han trots allt håller på att trappa ner.

– Du kan kalla mig en avtagande arbetsnarkoman.

Robert beskriver sig själv som en avtagande arbetsnarkoman. Foto: Kristian Pohl

Och eftersom vi ändå har pratat en hel del om döden, så måste ändå frågan ställas: Vad händer när vi dör?

– Det där är så svårbegripligt, så jag vill inte ens försöka förstå. Det är för stort för en vanlig människa. Det handlar om tid och rum och om att bli ett med en större energi. Kanske kommer buddhismen svaret närmast.

Men något himmelrike finns inte. Brodern Kristian gick bort 2004 och en återträff blir det inte.

– Att leva i ett himmelrike i all evighet … Jag får panik vid bara tanken. Jag tror inte att det finns hundra procent lyckliga människor.

I sina memoarer funderar han på om att han ägnat så mycket tid åt att spela olika karaktärer att han inte längre vet vem han själv är. Så vem är Robert Gustafsson idag?

– En normal människa lär sig mer och mer om sig själv ju äldre man blir men för mig är det tvärtom. Vad vet jag om personen jag ser i spegeln? Ja, att han gillar fläskkotlett och kall öl.

Scroll to Top