Överlevaren Sara Hedrenius söker sanningen om Estonia: ”Det går att få mer klarhet”

Vi har stämt möte vid Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm. I minnesmärkets ljusa granit finns namninskriptionerna på 815 av de 852 passagerare som följde med Estonia ner i djupet när fartyget förliste den 28 september 1994.

Sara Hedrenius har varit här många gånger tidigare. Som en av katastrofens 137 överlevare känner hon ett ansvar gentemot dem som inte hade samma tur som hon själv den där stormiga natten på Östersjön då vågor på upp till åtta meter slukade det mesta som kom i deras väg.

Jag undrar om Saras nyutkomna bok om katastrofen är ett konkret uttryck för ansvarskänslan som hon har burit med sig sedan dess.

– Ja, även om det nästan låter lite pretentiöst så känns det faktiskt så. Jag såg ju alla dessa människor dö när båten sjönk. Därför känns det viktigt att försöka bidra med det jag kan, svarar hon.

Vi går vidare till det marinarkeologiska museet Vrak som ligger ett stenkast från monumentet. Inne i utställningslokalen hänger ett porträtt av Sara. Som Estoniaöverlevare går hon till historien vare sig hon vill eller inte.

Sara Hedrenius har skrivit bok om Estoniakatastrofen

Innan vi slår oss ner i kaféet tar hon ett foto på några exemplar av sin nya bok … det ser illa ut som finns till försäljning i museibutiken. I boken gör Sara en djupdykning i de tre stora utredningar av katastrofen som har gjorts. Bland annat undersöker hon skälen till att det 28 år efter förlisningen fortfarande inte finns något entydigt svar på varför Estonia sjönk.

En annan brännande fråga som hon tar upp är hur det kommer sig att fartyget och de omkomna förblivit kvar på havsbotten. Såväl den avgående statsministern Carl Bildt som hans efterträdare Ingvar Carlsson gjorde tidigt utfästelser om att mycket stora ansträngningar skulle göras för att hämta hem de omkomna.

Men den 15 december 1994 kungjorde den dåvarande regeringen ett beslut som gick stick i stäv med det man tidigare sagt. Man hade då kommit fram till att Estonia skulle ligga kvar i havet och att haveriplatsen skulle betraktas som en gravplats. Sara ser beslutet som ett stort svek mot de omkomna och deras anhöriga.

---

LÄS ÄVEN: Annas mamma dog ombord på Estonia – 10 år senare omkom hennes pappa i tsunamin i Thailand

---

– Från början ville jag inte lägga mig i frågan eftersom jag tyckte att det skulle vara en dialog mellan beslutsfattarna och de anhöriga men det blev ju aldrig någon sådan dialog. Istället användes de anhöriga som slagträ i debatten där de som var för respektive emot en bärgning ställdes mot varandra, vilket kändes så ovärdigt.

– Att som anhörig ställas inför frågan om hurvida man vill ha hem sina döda närstående är helt absurt. Vid alla andra katastrofer är det en självklarhet att man ska omhänderta så många av de omkomna som möjligt.

Även Sara och många av de andra överlevande kände sig svikna av beslutsfattarna.

Överlevarna kände inte igen händelseförloppet

När Sverige, Finland och Estland skulle lägga fram en gemensam slutrapport kring haveriet valde man att inte intervjua en enda av dem som överlevt. Argumentet för det var att de var traumatiserade, utsatta för stark stress som påverkade deras uppfattningsförmåga och dessutom saknade kunskap om fartyget.

När rapporten presenterades reagerade många av de överlevande på att de inte kände igen sig i det beskrivna förloppet, 28 av dem, däribland Sara, skrev ett brev till Mona Sahlin, som var ansvarig minister för Estoniafrågor, där de påtalade avvikelserna och bad om att få bli hörda i utredningen.

– När vi inte ens fick svar på brevet tyckte jag att det kändes hopplöst att få rätsida på vad som hänt. Jag kände att jag var tvungen att lämna frågan bakom mig för att ta hand om mig själv och lägga mina krafter på sådant som jag kunde påverka.

Estoniadokumentären väckte nytt engagemang

Livet gick vidare. Sara träffade sin blivande man Johan som hon skulle komma att få två barn med, studerade psykologi och psykotraumatologi och började jobba med kris- och katastrofhantering.

Hon skrev två böcker om krishantering och var precis i färd med att författa en tredje om återhämtning efter svåra händelser då den uppmärksammade dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt 2020 återuppväckte hennes engagemang i orsaksfrågan kring haveriet.

I dokumentären uppmärksammades upptäckten av ett aldrig tidigare dokumenterat hål i Estonias skrov som utmanade Haverikommissionens slutsats att det var de underdimensionerade fästena och låsen till fartygets 64 ton tunga bogvisir som var orsaken till förlisningen.

Triggad av den nya informationen började Sara fördjupa sig i ämnet. Det hon fann var en lång härva av märkligheter, motstridiga uppgifter och outredda omständigheter kring katastrofen. Till den sistnämnda kategorin hör en observation som Sara gjorde strax innan fartyget skulle avgå från hamnen i Tallinn.

– När jag stod på däck såg jag gröna militärfordon, eskorterade av motorcyklar, som i hög fart körde mot Estonia. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att man fraktade militära fordon på ett passagerarfartyg.

– Direkt efter förlisningen tänkte jag inte så mycket på saken eftersom det bara var en detalj bland många andra men tio år senare såg jag en tv-intervju med en pensionerad tulltjänsteman som berättade att han hade fått i uppdrag av sin närmaste chef att släppa igenom vissa fordon utan kontroll. Jag tycker det borde vara en självklarhet att utesluta att militärtransporten inte hade något samband med förlisningen.

Tog sig snabbt upp på däck

Sara gick upp på däck för att hon ville vinka av sin pappa som hon hade besökt. Vid den tiden jobbade han i Estland. Ett par år senare flyttade han dit permanent.

Bara några timmar innan vi träffas har Sara landat på svensk mark efter att ha deltagit i en minnesstund för sin pappa i Estland. Hon menar att det till viss del var hans förtjänst att hon överlevde katastrofen. Gång på gång hade pappan predikat för henne hur viktigt det var att komma ut snabbt ifall det började brinna eller uppstod någon annan nödsituation där hon befann sig.

När Sara vaknade upp av en smäll så stark att glas krossades i fartygskafeterian där hon övernattade på en soffa var hennes första instinkt därför att så snabbt som möjligt ta sig upp på däck.

– De som satt kvar inne och väntade på mer information hade mycket, mycket sämre chanser att ta sig ut eftersom fartyget snabbt fylldes med vatten, säger hon.

Men det var också en lång rad andra faktorer som gjorde att Sara tillhörde de ynka fem procent av de kvinnliga passagerarna som klarade livhanken. Inte minst en stor portion tur. Och så hennes ungdom förstås.

Statistiken talar sitt tydliga språk. De flesta räddade befann sig precis som Sara i åldersspannet 20–24 år. I den åldersgrupp hon numera tillhör överlevde inte ens en tredjedel så många. Men det är inte den enda anledningen till att Sara inte tror att hon hade klarat sig om katastrofen hade inträffat idag.

– Jag vet att jag hade stannat kvar inne i båten och hjälpt till mer. Framför allt hade jag försökt få andra att röra sig därifrån.

Även om det i många avseenden var djungelns lag som rådde var samarbete mer eller mindre en förutsättning för överlevnad. Ute på däck träffade Sara på den kostymklädde gentlemannen Kent Härstedt som artigt tog i hand och föreslog att de skulle hjälpas åt för att överleva.

---

LÄS ÄVEN: Kapten Jan-Tore Thörnroos nåddes av Estonias nödrop: ”Vi gjorde allt i vår makt”

---

När fartyget kantrade och lade sig på sidan hade Sara med Kents assistans precis kommit över relingen. Gemensamt bestämde de sig att gå mot aktern som alltmer började sjunka. Innan de hade hunnit göra upp en fortsatt plan blev båda nedspolade i havet av en stor våg.

Saras ena fot fastnade i något. Under vattenytan fick hon panik vid tanken på att föräldrarna skulle behöva gå på hennes begravning. Men som genom ett under släppte greppet om foten och Sara flöt upp till ytan igen.

“Skillnaden mellan den som levde och den som dog var hårfin”

Tillsammans med Kent tog hon sig upp på en flotte som de så småningom förstod var uppochnervänd och därför inte gav något skydd mot vinden och vågorna. De följande nattimmarna handlade allt om att försöka hålla sig kvar på den kringdrivande flotten och uthärda kylan och ovissheten. Detta samtidigt som Sara bevittnade hur tio av de femton medpassagerarna på flotten antingen drunknade eller frös ihjäl.

– Skillnaden mellan den som levde och den som dog var hårfin. Varje gång någon miste livet förstod jag att det där lika gärna kunde vara jag om tio minuter. Jag tänkte hela tiden att räddningen skulle komma men jag var inte säker på att jag skulle orka hålla mig vid liv till dess. Allt eftersom tiden gick kände jag hur jag blev mer och mer avtrubbad, både kroppsligt och mentalt.

Då ljudet av en helikopter hördes i den tidiga morgontimmen väcktes hoppet men när den efter ett misslyckat räddningsförsök försvann igen började Sara misströsta. En ny helikopter uppenbarade sig en stund senare. Den här gången kunde den efterlängtade uppvinschningen äntligen fullbordas.

Ytbärgarna vinschade upp 104 människor ur vattnet

Även om Sara inte rent känslomässigt kunde ta in proportionerna av det som hände förstod hon där och då att hon skulle få träffa sina föräldrar och lillasyster Hanna igen. När samtalet kommer in på ytbärgarna som med fara för sina egna liv vinschade sig ner till flottarna spricker Saras ansikte upp i ett stort leende.

Under arbetet med boken intervjuade hon ”sin egen” ytbärgare Torbjörn Olsen och två andra som deltog i räddningsinsatsen.

– Jag är helt förundrad över arbetet de gjorde den natten. Det var så många nödställda och så få som hade möjlighet att rädda oss. Dessutom var det stora problem med utrustningen, inte minst vajrar som brast, vilket medförde att ytbärgarna hamnade i väldigt svåra situationer. Trots det lyckades de rädda 104 människor upp i helikoptrarna. Fortfarande känner jag lycka varje gång jag hör ljudet av en helikopter.

Krishantering efter Estonia ledde till tjafs

Vid tiden för katastrofen var den då 20-åriga Sara osäker på vad hon ville ägna framtiden åt. Estonias förlisning kom att staka ut hennes yrkesbana. När tsunamin i Sydostasien tio år senare skördade hundratals svenska dödsoffer tog hon omgående kontakt med Röda korset och erbjöd dem sin hjälp.

– Jag förmedlade hur viktigt det hade varit för mig som överlevare att träffa andra som hade överlevt samma katastrof. Det ledde till att jag fick dra igång ett projekt med stödgrupper där de drabbade erbjöds att träffa andra i samma situation.

– Den stora skillnaden mot krishanteringen efter Estonia var att vi delade in deltagarna i olika mindre grupper, bland annat utifrån om de själva varit på plats i Thailand eller inte och hur många familjemedlemmar de hade förlorat. Efter Estonia hade vi en jättestor överlevandegrupp. Eftersom de som hade mist anhöriga blandades med de som inte hade mist någon uppstod det hierarkier och tjafs kring vilka det var mest synd om. Det var inte bra.

Statens haverikommision inledde nya undersökningar

Sara hoppas att det kommer en dag då man kan dra lärdomar av orsakerna till Estonias haveri, på samma sätt som man lärt sig av krishanteringen och dragit nytta av det i efterföljande katastrofer.

– När människor jämför Estoniakatastrofen med mordet på Olof Palme och säger att vi aldrig kommer att få klarhet i vad som hände blir jag alldeles rasande. Det går visst att få mer klarhet. Man har bara helt enkelt inte gjort ett tillräckligt bra jobb.

Dagen då vi får ett välunderbyggt och slutgiltigt svar på varför Estonia gick till botten kan vara närmare än vad många tror. Med anledning av det nyupptäckta hålet i skrovet inledde Statens haverikommission häromåret nya undersökningar av Estonia. Nästan 27 år efter katastrofen fick Sara och andra överlevande våren 2021 för första gången lämna sina vittnesskildringar om hur de upplevde den där septembernatten 1994.

– Jag var jätteglad över att få göra det. Det är läkande att bli lyssnad på och att få bidra med sina upplysningar. Även om mina observationer inte är avgörande tänker jag att de är viktiga som en del av helheten. Det skulle betyda jättemycket för mig om det gjordes en ordentlig ansträngning att vända på alla stenar för få svar på varför Estonia sjönk. Det tycker jag man är skyldig alla oss som fanns ombord på fartygets sista resa.