Kapten Jan-Tore Thörnroos: “Vi gjorde allt i vår makt”

Att en av de stora färjor som trafikerar Östersjön faktiskt skulle kunna sjunka på en halvtimme var mer än osannolikt. Men det hände ändå. Nu har det gått 25 år sedan Estonia förliste – en händelse som präglat många människors liv. Katastrofen är den största som inträffat på Östersjön i fredstid och förhoppningsvis kommer den inte upprepas.

– Nej, det kommer inte att hända igen. Det har aldrig varit så säkert på sjön som efter Estonia. Vi har större marginaler och bättre utrustning, organisation och sjömanskap, säger Jan-Tore Thörnroos när vi träffar honom ombord på det kryssningsfartyg som han jobbar på i dag.

Han är högste befälhavare och fartygschef för den över 20 000 ton tunga färjan Cinderella. När han är ledig bor han med familjen på Brändö. Det är en ö i Ålands skärgård med ett par hundra invånare. Kontrasten mot hans jobbvardag är stor. Enbart med Cinderella reser närmare en miljon svenska passagerare varje år. Det är även en av anledningarna till att han trivs så bra med sitt jobb.

– Ingen dag är den andra lik, det händer alltid något nytt och man träffar så många olika människor, säger han och tittar ut över Stadsgårdskajen i Stockholm.

Han säger att han har lämnat det som hände 1994 bakom sig, men att han vet att det har satt djupa spår hos många andra.

– Jag vet de som lyssnar på radiotrafiken, som finns inspelad, varje år det datum när förlisningen skedde. Men vi som var ombord på Mariella gjorde allt i vår makt för att rädda så många människor som möjligt.

Det gör att jag kan släppa det, säger han och tillägger:

– Däremot har jag en kollega som jobbade på Mariella och som inte var engagerad i själva räddningsarbetet. Han slutade arbeta på sjön efter det, han klarade inte av att fortsätta. Och det var många som inte alls ville börja jobba på sjön efter att det hade hänt.

Han avbryter sig när det ringer i hans telefon. Det är tekniska chefen för Cinderella. Båten skulle ha avgått för en timme sedan, men i dag får färjan extra service. Allt underhåll måste skötas noga.

– Du vill ha bogkörning igen, säger Jan-Tore till maskinchefen och så startar han de 3 000 hästkrafter starka bogpropellrarna.

Med dem styr man fartyget i sidled, kan man säga. Att få ett så här stort flytetyg att röra sig dit man vill kräver både fungerande tekniska lösningar och fingertoppskänsla.

Alla hjälpte till

Men när vind och vågor ligger på och tar tag i det höga och långa fartyget är det inte enkelt att hålla kursen. Det fick Jan-Tore erfara den där stormiga natten för 25 år sedan när Estonia förliste. Om han ska beskriva höstnatten med ett ord så är det “vidrig”. Det var kolsvart, kallt, regnigt och blåsigt.

Mayday-ropet från Estonia kom 00.22 (svenskt tid) när han låg och sov i sin hytt i färjan Mariella, som gick mellan Helsingfors och Stockholm. På en minut var han uppe på kommandobryggan. Sedan var han kvar där till sent nästa förmiddag.

– Vi visste först inte vad som hade hänt Estonia. Lasten kunde ha förskjutits eller de kunde ha fått en blackout och blivit utan ström. Att båten höll på att sjunka trodde vi inte.

– Vi fick inte kontakt med Estonia eller med den finska sjöräddningen. Men när vi närmade oss hennes position såg jag hur färjan sjönk och det såg ut som det låg en julgransbelysning över havet. Det var livflottarnas och livvästarnas lampor som lyste.

Jan-Tore hade jobbat som kapten i fyra år och var relativt färsk som befälhavare. Något liknande hade han aldrig varit med om och heller inte tränats för.

– Det var bara att improvisera och ta beslut minut för minut, säger han.

Först slog han nödstopp på färjan när han insåg att det låg människor i vattnet. Risken var annars att han körde över dem. Sedan kastade besättningen ut massor med livflottar, sådana som blåses upp automatiskt i vattnet, som de nödställda kunde ta sig upp i.

Men att få ombord flottarna på Mariella var omöjligt. Det var 30 meter upp från havet till däcket, det blåste som mest 30 sekundmeter (stormstyrka) och de högsta vågorna var 14 meter. Lägg därtill regnet, kylan och mörkret.

– Vi tände våra strålkastare och vinschade ner våra egna livbåtar som de nödställda kunde ta sig upp i. Sedan vevade vi upp livbåtarna för hand. Kockar, intendenter, ja, all besättning som var vaken fick hjälpa till.

Fick säga nej

Under hela räddningsarbetet var det Jan-Tore som höll Mariella på rätt plats i stormen. Sakta, sakta manövrerade han henne fram till de överlevande som sedan kunde krypa över i livbåtarna som låg längs färjans sida. Men efter någon timme orkade människorna i vattnet och i livflottarna inte längre ta sig upp i livbåtarna själva. Då följde besättningsmän från Mariella med livbåtarna ner och drog upp de överlevande så att de kunde vinschas ombord.

– Jag fick säga nej till många i min besättning. De ville skicka ner andra livbåtar som har motorer och försöka köra runt och rädda människor. Men det hade varit alldeles för farligt och då hade deras egna liv riskerats. Det är alltid en avvägning mellan möjlighet och risk.

Snart började andra fartyg och även räddningshelikoptrar med ytbärgare komma till platsen. Helikoptrarna plockade upp människor ur livflottarna och landade med dem på Mariellas helikopterplatta, och på några av de andra fartygen som kommit till undsättning.

– Det var fantastiskt att helikopterpiloterna kunde landa på färjan i den kraftiga sjögången, säger Jan-Tore Thörnroos.

När allt var över hade Mariellas besättning med egen kraft lyft ombord 17 personer – inga andra fartyg lyckades med det. Övriga räddade lyftes upp av helikoptrarnas ytbärgare och transporterades till flera olika fartyg. De allra flesta kom till Mariella som sammanlagt hade 55 överlevande ombord när hon så småningom anlände till Stockholm.

Föll ihop

Karin Svenning var en av dem. Hon var 31 år och åkte med Estonia tillsammans med sitt jobb. De hade ätit middag när färjan började kantra. Hon berättaratt hon bara reste sig från bordet och gick ut på däck. Utan att säga något till någon.

– Jag tror att jag överlevde tack vare att jag var vaken och nykter. Jag har simmarbakgrund och lyckades ta mig upp i en livflotte.

Hon hoppade inte i vattnet uppifrån däcket på Estonia, utan rutschade istället ner i havet när aktern på båten sjönk.

– I början hade jag mina tvivel att jag skulle överleva men sedan bestämde jag mig för att jag skulle ta mig hem igen, säger hon som nu hunnit fylla 56 år.

Karin var bland de första som togs ombord på Jan-Tores färja Mariella. Hon klättrade över från sin flotte till en av livbåtarna som sedan hissades upp till färjans däck. Hon berättar att hon under tiden i vattnet inte kände så mycket, inte ens kylan. Hon kopplade bort allt sådant. De överlevande togs sedan till den provisoriska sjukstugan ombord, i konferensrummet.

– Det var först då som jag började känna något. Jag bara föll ihop och det tog några timmar innan jag kvicknade till, säger hon.

Farten dödade

När förmiddagen kom den 28 september fanns det inte fler att rädda, och Jan-Tore styrde mot Stockholm. Där väntade en presskonferens där han fick svara på många frågor. Sedan bar det av tillbaka till Helsingfors där han gick på planenlig ledighet. Dagen därpå var han hemma på Åland och bjuden på 50-årskalas.

– Frågorna från alla jag träffade var många. Alla undrade hur den stora färjan kunde sjunka på en halvtimme. Senare förstod vi att den fått ett jättehål i bogen. Färjans bogvisir höll inte för den fart de höll i det väder som var. Det var farten som dödade. I dag har våra färjor tre dörrar i bogen.

Någon vecka senare var Jan-Tore på ett avlastande samtal i Mariehamn för att prata igenom det som hade hänt, sedan jobbade han på som vanligt. Några planer på att sluta arbeta på sjön har han aldrig haft.

För Karin Svenning var det svårare att släppa tankarna på katastrofen.

– Det är klart att jag påverkades. De första åren var jag rädd, man blir medveten om att stora olyckor kan hända. Jag fick hjälp av en psykolog, säger hon.

Ett år senare for hon ändå med Mariella till Helsingfors tillsammans med andra överlevande på en resa som en kvällstidning arrangerade. Hon fick möta Jan-Tore Thörnroos och prata med honom.

– Min tacksamhet är stor, säger hon.