Jill Johnson har fått nog: ”Jag är beredd att riskera mitt yrke”

Som programledare för Tolvslaget på Skansen firade Jill Johnson förra året nyår tillsammans med en dryg miljon tv-tittare. Även i år kommer hon att spendera nyårsafton på en scen på den nöjestäta Djurgårdsslätten i Stockholm.

Närmaste granne med Skansen är teaterpalatset Cirkus där Jill två timmar och 45 minuter före tolvslaget har premiär för sin nya storslagna show Simply the best. Att förlägga föreställningspremiären till nyårsafton var hennes egen idé.

– Ja, det var jag som fick storhetsvansinne, medger hon med ett skratt när vi ses på Cirkus några veckor före premiären.

– Eftersom jag vill göra en show med ”extra allt” sa jag till producenterna: ”Om vi ska göra det här fullt ut, ska vi då inte börja och avsluta spelperioden på nyårsafton så att det blir ett helt års firande?” Det känns jättekul att min önskan hörsammades.

Bland det fåtal gäster som hon själv har bjudit in till premiären finns musikern Anders Berglund och hans hustru Christel som är nära vänner till Jill. Och så kommer förstås fästmannen Mattias och föräldrarna Ulla och Tommy.

– Min pappa fyller 80 år på nyårsafton. På något sätt kommer vi att fira honom efter föreställningen men det blir nog ganska stillsamt. Jag är ingen festprisse som gillar att slå klackarna i taket. Då varvar jag hellre ner med lite lugn jazzmusik och något gott i glaset och reflekterar över kvällen som har varit. Det är otroligt mycket adrenalin som ska ur kroppen efter en sådan här premiär.

Firar jul tillsammans med fästmannen Mattias

Julfirandet kommer att gå i samma stillsamma anda. Med en annorlunda jul för fyra år sedan kom insikten om att utanpåverket inte har så stor betydelse utan att det är känslan inuti som är det viktiga.

– Det var min första jul utan mina döttrar. Jag förväntade mig att jag skulle gråta och vara väldigt olycklig över att inte få fira den med barnen. Två dagar före julafton hade jag en spelning i Karlstad. När den var slut körde min kille Mattias mig hela vägen upp till sin hemstad Östersund. Det vackra snölandskapet som vi åkte igenom var som taget ur en Disneyfilm, i bilen hade vi en ljusslinga i kulörta färger och själv satt jag och drack varm choklad med rom.

Väl framme inhandlades den sista julskinkan som fanns att uppbringa i hela Östersund men det var också det enda julbestyret denna helg som gick i kravlöshetens tecken.

– Det var bara jag, Mattias och en julskinka. Vilken underbar jul det var! Trots att jag självklart saknade mina barn blev det en av de bästa jularna jag upplevt. Om jag hade kunnat skulle jag göra en repris av den det här året. Troligtvis blir det en jul på tu man hand med Mattias i Jämtland även i år. Så nära inpå nyår vill jag inte träffa folk eftersom jag är rädd för att bli sjuk inför premiären. Jag måste göra allt som står i min makt för att hålla mig frisk.

Jill gjorde scendebut som 9-åring i Ängelholm

Idén att sätta upp en jubileumsshow fick Jill redan för några år sedan när hon gjorde den hyllade storbandsföreställningen That´s life, som vid sidan av programserien Jills veranda är det roligaste hon har företagit sig i sitt musikliv.

Vilken ålder man ska sätta på hennes artistkarriär beror på vilken måttstock man tillämpar, säger Jill. Oberoende av hur man räknar så sträcker den sig över mer än tre decennier. Jill gjorde scendebut 9 år gammal i Ängelholms hembygdspark och sjöng i mikrofon för första gången, 14 år gammal började hon turnera med countrybandet Tombola band och tjänade sina första egna pengar på musiken.

Tio år senare vann hon Melodifestivalen och fick sitt stora genombrott som artist. Men att det i vinter har gått exakt 25 år sedan Melodifestivalsvinsten gjorde Jill känd för en bredare publik anser hon vara ganska oväsentligt i sammanhanget.

– Jag kan tycka att det har gått inflation i jubileer inom artistbranschen. Det viktiga är att jag har fått göra så otroligt många roliga saker. Nyligen räknade jag till exempel ut att jag har haft över hundra duettpartner. Det finns mycket att fira men jag känner att jag har gjort det alldeles för lite. Jag har bara jobbat, jobbat och åter jobbat.

Jill om att fylla 50: “En jäkla ynnest”

Tidpunkten för firandet är noga vald. Det kan väl knappast finnas något lämpligare tillfälle att göra en tillbakablick på karriären än nu när hon ska till att fylla 50. Många har tudelade känslor inför att passera 50-årsstrecket men Jill inväntar födelsedagen i maj med odelad tacksamhet.

– Hur klyschigt det än kan låta tycker jag att det är en jäkla ynnest att få fylla 50. Jag tar inte livet för givet. I detta nu har jag två väninnor som drabbats av bröstcancer – en som det inte kommer att sluta bra för och en annan som kämpar allt vad hon kan för att bli frisk. Med tanke på det känner jag mig oerhört lyckligt lottad.

– Jag är ingen tjej som håller på och åldersnojar. Det enda som jag tycker är jobbigt med att befinna mig i den här åldern är att kroppen inte vill samma saker som jag längre. Framför allt har förklimakteriet varit tufft. Annars känns det fantastiskt att bli äldre.

Brukade inte tycka om att vara ensam

Förra gången vi träffades var Jills 40-årsdag i antågande. Sedan dess har det hunnit rinna oändligt mycket vatten under broarna, både yrkesmässigt och privat. Jag undrar vad hon själv anser är den största skillnaden mellan den Jill jag mötte då och den tio år äldre kvinnan som sitter framför mig idag. Efter lite begrundande kommer svaret:

– Jag tycker om mig själv mer än vad jag gjorde då. Min relation med mig själv är mycket starkare idag. För tio år sedan tyckte jag inte om att vara ensam. Nu kan jag verkligen njuta av ”självsamheten” som jag kallar den. Då menar jag inte att jag inte vill vara med min familj men när självsamheten infaller är den härlig och efterlängtad. En annan skillnad är att jag idag kan se tillbaka på vissa jobbiga saker med ett skratt istället för med magont. Tryggheten hos mig är överlag större.

Jill Johnson om den stressiga vardagen: “Till slut orkade jag inte”

I början av 2020 satte en viss pandemi stopp för Jills yrkesmässiga framfart. Den långa pausen från turnélivet gav utrymme för mycket reflektion. Även om Jill är tacksam över att hjulen har börjat rulla igen vill hon inte återgå till samma arbetsvardag som tidigare då flera olika projekt ofta löpte parallellt med varandra.

– Jag har ett betydligt större lugn än före pandemin. Idag är jag beredd att riskera mitt yrke för att få göra det jag verkligen vill. Jag kan inte längre finna någon glädje i att åta mig jobb bara för att få vara kvar i branschen. Istället vill jag uteslutande ägna mig åt det som jag gör bäst.

– Det luftiga föreställningsschemat på Cirkus kom som en skänk från ovan för mig. Nu får jag mycket tid på hemmaplan med min yngsta dotter och hinner dessutom vila upp mig ordentligt mellan föreställningssjoken.

Fram tills hon kom upp i 40-årsåldern fanns det inga gränser för vad Jill kunde klara av och orka med. Det var åtminstone vad hon trodde då. ”Det där fixar jag” och ”det är inga problem” var på den tiden standardfraser i hennes vokabulär. Men med åren kom ett uppvaknande. Jill förstod att det där självuppoffrande personlighetsdraget som hon alltid hade sett som sin styrka i själva verket var hennes svaghet.

– Till slut orkade jag helt enkelt inte fortsätta på samma sätt. Jag som alltid varit ett glatt energiknippe kom på att jag inte var glad längre. Med hjälp av terapi insåg jag att mitt beteende inte var friskt och att jag behövde bryta det. Det finns otroligt många superkvinnor därute som borde följa mitt exempel och börja sätta sig själva först.

Flyttade tillbaka till Ängelhom

I många år längtade Jill intensivt efter att återvända till Ängelholm där hon har sina rötter. Flera gånger var hon på väg att flytta tillbaka men varje gång var det något som ställde sig i vägen för hennes planer.

– Eftersom mina döttrars pappa bor i Borås höll jag mig kvar där efter skilsmässan. Under mina ledigheter pendlade jag under flera år mellan Borås, Östersund och Ängelholm. Till slut frågade min pojkvän: ”När tycker du att du förtjänar att bo där du vill bo?” Det tog skruv hos mig.

Efter att i över halva sitt liv ha varit bofast i Boråstrakten bosatte sig Jill i somras permanent i huset i Skälderviken som hon köpte 2015. Snart 13-åriga minstingen Bonnie flyttade med. Äldsta dottern Havanna, som nyligen fyllt 18, är däremot kvar i Borås. Bortsett från avståndet till dottern ser Jill bara vinster med flytten. På samma gata bor systern Jonna med sin familj. I Ängelholm finns även föräldrarna och barndomsvännerna.

– Det är ljuvligt att ha dem alla nära och att få lägga huvudet på samma kudde varje kväll. Efter alla år av flängande får jag äntligen sova på en och samma plats när jag inte jobbar. Nu är det andra som får resa till mig istället för tvärtom.

Pojkvännen Mattias flyttade in hos Jill

Efter drygt fem års särboförbehållande valde pojkvännen Mattias att slå ned bopålarna med Jill i Ängelholm. Som om inte den hundra mil långa flytten vore kärleksförklaring nog friade han under en semesterresa till Italien i våras. Men något bröllop ingår inte i planeringen för nästa år.

– Nej, trots att jag egentligen känner mig redo att gifta mig redan nu pratar vi om att vänta till 2024. Jag vill inte trycka in bröllopet mellan alla gig under jubileumsåret. Om jag ska gifta mig en andra gång i livet vill jag hinna njuta ordentligt av det. Både jag och Mattias är lockade att ha ett stort bröllop. Det vore kul att låta våra vänner från olika delar av Sverige mötas på vår bröllopsfest.

Fann nya kärleken efter skilsmässan

Jill höll som bäst på att återhämta sig efter uppbrottet från sina döttrars pappa när Mattias i början av 2017 kontaktade henne via Messenger på mobilen.

– Det var en ren tillfällighet att jag tittade ner i min telefon och läste hans meddelande. Vi började skriva till varandra lite försiktigt, vilket utvecklades till en mejlväxling. Först blev vi vänner och sedan förälskade vi oss i varandra i skrift.

– I början var jag väldigt försiktig. Jag ville vara hel efter skilsmässan innan jag gick in i ett nytt förhållande. Mattias och jag hade haft kontakt i två–tre månader innan vi till slut träffades. Vid det laget hade jag fått upp huvudet ovanför vattenytan men vi tog det ändå jättelugnt och var oerhört respektfulla mot vår omgivning. Det tog ett helt år från det att vi möttes första gången tills våra barn fick träffas.

Jill menar att hon och Mattias har stora personlighetsmässiga olikheter men att det också finns mycket som förenar dem.

– Mattias har ett otroligt intressant jobb som psykolog. Själv har jag gått i terapi ganska mycket. Beteendemönster och människor i allmänhet intresserar mig enormt. Jag och Mattias har spännande samtal och ett stort samförstånd på det området. Därutöver är vi båda väldigt snabba, spontana och resglada. Jag reste mer med Mattias under vårt första år tillsammans än vad jag gjorde på 20 år med min exman.

Mattias, som har ett förflutet som elitskidåkare, har även lyckats locka ut Jill i skidspåren.

– När man träffar någon vars passion är att åka längdskidor finns det två vägar att gå: Antingen att lära sig att åka längdskidor eller så får man sitta hemma medan han är ute och åker. Det sistnämna alternativet passade inte mig utan då tycker jag det är roligare att ge mig på något nytt.

– Jag trodde det skulle vara jättelätt att lära sig åka skidor men det visade sig vara vansinnigt svårt. Jag fick kämpa otroligt hårt men förra året lossnade det plötsligt. Kort därpå åkte jag Nattvasan med Mattias. Längs med vägen stod bekanta utstationerade och gav mig små whiskyhuttar, vilket var kolossalt lyxigt och osportsligt.

Med ett litet leende konstaterar Jill att alla alkoholreferenser under intervjuns gång kan ge intryck av att hon är alkoholist. Det är hon inte. Däremot har hon ett stort intresse för vissa alkoholhaltiga drycker.

En av alla femtioelva saker som Jill har gjort under de senaste åren är att lansera en egen vinserie och, i sällskap av sin blivande make, utbilda sig till sommelier. Med två sommelierer i familjen, vem är det då som väljer vin till middagen?

– Det är alltid Mattias! Han gick ut som kursetta på utbildningen och är så himla bra på det. Dessutom känner jag mig lite uppvaktad när han väljer vilket vin vi ska dricka.