Therese har byggt hemlig koja i skogen: ”Bara mina närmsta känner till den”

En koja mitt i skogen – som knappt någon känner till. Där bor Terese Schlegel med sina fyra barn så gott som varje helg. Familjen har själva byggt kojan, från grund till tak, och återbruk av byggmaterial har varit ledstjärnan.

Många av oss har som barn byggt en koja i skogen. Suttit där med bästa kompisen, ätit lite godis, kanske haft levande ljus och andra myshöjande attribut. En hemlig koja som bara de mest förtrogna fick tillträde till.

Terese Schlegel byggde också koja när hon var barn. Men inget som var i närheten av det hon och barnen nu byggt mitt ute bland ståtliga tallar, mossa och blåbärsris i den västmanländska skogen.

Den hemliga kojan har blivit hennes och barnens eget lilla fritidshus dit de tar sig för att andas in den friska skogsluften och lyssna till vindens ljuva musik. Här bor de på tolv kvadratmeter, sommar som vinter, och lagar mat antingen ute eller på gjutjärnskaminen inomhus.

– Vi är här så gott som varje helg och laddar ny energi, säger Terese som bor ensam med sina fyra barn Stella, Nova, och tvillingarna Billy och Sylvester i ett radhus i Arboga.

Kojan, som ligger några mil utanför Arboga, är hemlig för de flesta.

– Bara mina absolut närmsta känner till den, berättar Terese som är naturmänniska och uppvuxen på en gård utanför Arboga.

Familjens koja ligger mitte inne i skogen, omgiven av höga tallar. Foto: Privat

Kaminen kom först

Kojan kom till efter att Terese i juli 2019 varit med de då 2-åriga tvillingarna och tältat på platsen där den nu ligger.

– Jag satt på kvällen och tittade på solnedgången och det speciella gröna sken som spred sig mellan träden. Det här var en plats där jag ville spendera mer tid och jag såg framför mig en koja där hela familjen kunde vara tillsammans.

Tanke blev till handling och att få lov att bygga på platsen var inga problem eftersom Terese känner markägaren. Det första var inte att bygga grunden, utan att köpa en gjutjärnskamin.

– Jag ville vi skulle kunna vara där på vintern. Jag såg en Blocket-annons på en sådan i Karlstad. Jag for dit och hämtade den, sedan var det bara att börja bygga.

Terese har lagt många timmar på helger och kvällar åt att snickra. Foto: Privat

Hon ville hålla nere kostnaderna så mycket det gick och återanvända byggmaterial i så stor omfattning som möjligt.

Föräldrarnas gård med logar och uthus var rena guldgruvan. Där hittade hon rejäla bjälkar som skulle bli det perfekta bjälklaget som vilar på lecablock. Hon lånade fyrhjulingen av föräldrarna och kopplade en kärra på dragkroken där hon lastade både byggmaterialet och barnen. Sedan bar det av rakt ut i skogen. Kojan ligger tio minuter från närmsta väg om man kör med fyrhjuling in i skogen.

– Första byggdagen i augusti byggde vi grunden och reste två av väggarna. Jag har ingen erfarenhet av att bygga, mer än att jag som barn var med pappa när han snickrade på gården. Pappa hjälpte mig så att stommen till kojan blev rak. Det enda jag bestämt var att kojan skulle vara fyra gånger tre meter så att jag kunde få in tre våningssängar på ena kortsidan.

Ville ha mycket ljus

Terese ville ha en koja med mycket ljus så att hon inifrån kunde se och njuta av den vackra naturen utanför. Att köpa fönster med ljusinsläpp hela ­vägen från golvet och en bra bit upp skulle bli dyrt. Så det blev till att leta på Blocket.

I Lindesberg fanns det hon sökte hos ett äldre par. Hon berättade vad hon skulle ha fönstren till och nämnde samtidigt att hon behövde hitta en dörr som matchade. En sådan hade paret och hon fick den gratis – mot att hon skickade bilder när kojan var klar.

Hela hösten 2019 ägnade familjen åt att bygga på kojan, både vardagskvällar och helger.

– Vi lyckades få tag på arbetsbelysning som drevs med batteri så att vi kunde vara där och jobba höstkvällar när det var beckmörkt ute.

Återstående väggar restes, kojan fick tak som täcktes med oljepapp. Takpannor hade blivit för tungt och risken hade varit överhängande att taket rasade in när det lade sig snö ovanpå.

Tvillingarna utrustades med snickarbälte och fick hjälpa till så gott de kunde. Här är det Sylvester som spikar i trädäcket. Foto: Privat

Tereses pappa tyckte att det räckte med vanliga spånskivor som golv.

– Jag ville ha något mer robust och det visade sig att i en av ladorna hemma hos mina föräldrar fanns ett kilsågat golv som någon rivit ut. Plankorna var fem centimeter tjocka och 30 centimeter breda. Det var bara att lasta de 4,5 meter långa golvplankorna i kärran på fyrhjulingen och dra ut till byggplatsen.

Kojan kläddes med fjällpanel och liggande panel, både utvändigt och invändigt.

– Svårast var att spika liggande panel i taket eftersom takhöjden är 2,70 meter. Nova hjälpte till att hålla panelbrädorna medan jag spikade. Sedan satte vi en trästock uppe i nocken för att få in känslan av natur. Stella målade kojan med järnvitriol för att träfasaden på kojan ska se åldrad ut och smälta ihop med skogens färger. Då blir den också svårare att upptäcka.

Tvillingarna fick snickarbälten och roade sig med att bygga ihop spillbitar.

Kaminen ställdes på tegelstenar. Rören som skulle gå till skorstenen var inte lätta att få tag i men det gick till slut.

– Pappa hjälpte mig med att isolera noga och att det var rätt avstånd från rören till träet. Vi gjorde det på ett brandsäkert sätt, poängterar Terese.

Utrymmet i kojan är smart utnyttjat så att alla får bekväma sovplatser. Foto: Privat

Äntligen inflyttning

Den fjärde januari 2020 var kojan klar att bo i och kaminen sattes på prov eftersom det var tio minusgrader ute. Men kojan blev snart varm och myskänsla infann sig.
Sedan dess har kojan försetts med ett altandäck och det har också byggts ett utedass som har komposterbara säckar så att allt bryts ned. Även den målad med järnvitriol, av Nova.

– Nästa projekt är att bygga en badtunna, säger Terese.

Utanför finns ett runt cementrör där familjen lagar mat under den varmare årstiden.

– På vintern använder vi en platta som finns ovanpå kaminen för att koka vatten och laga mat.

Vatten tar Terese med sig hemifrån, liksom mat som hon förvarar i kylboxar så att det håller sig några dagar.

Köksbordet är ett klaffbord som kan göras större och mindre, och en bred bänkskiva i fönstret med sittplatser gör att alla får plats när middagen serveras. När maten dukats av sitter de ofta och spelar spel med levande ljus och fotogenlampa som belysning.

Framför kojan finns numera också ett trädäck med korgstolar där familjen kan mysa fina dagar. Foto: Privat

Sitter de utomhus kan det hända saker.

– För ett tag sedan dök det plötsligt upp en älg och tittade på oss, sedan försvann den igen, berättar Terese.

Själv brukar hon försöka stiga upp tidigt under den ljusare delen av året för att kunna se när naturen vaknar – och kanske upptäcka spännande och farliga djur utanför.

– Här finns både vildsvin, varg och björn. Vildsvinen hör jag om nätterna och det skulle vara spännande att få se en björn eller varg. Jag är inte rädd för djuren, de är nog räddare för mig, skrattar Terese.

Terese Schlegel

Ålder: 38 år.
Familj: Barnen Stella, 14, Nova, 12, tvillingarna Billy och Sylvester, 5 år.
Bor: Radhus i Arboga och i en koja i skogen några mil utanför Arboga.
Gör: Jobbar halvtid som förskollärare och pluggar på universitetet i Västerås.

Scroll to Top