Per-Åkes halmkronor håller gammalt hantverk vid liv – se hans vackra skapelser här

Av halmstrån, urblåsta äggskal, ulltussar och små stuvbitar av folkdräktstyg skapar Per-Åke Backman stora, vackra halmkronor, gjorda för att hängas på hedersplatsen i ett rum: ovanför ett bord eller i ett fönster där de omedelbart drar blickarna till sig.

Att slöjda halmkronor är ett hantverk som många inte längre har så mycket kunskap om. Det hade inte Per-Åke heller när han gick upp på vinden i sin farmors stuga för 30 år sedan och hittade en halmkrona hon hade fått i present när hon gifte sig. Han mindes då också att hans farmor hade tillverkat liknande halmkronor och blev nyfiken på att göra en själv. Men nu levde inte farmor längre, så det fanns ingen han kunde fråga. Per-Åke fick helt enkelt prova sig fram. När halmkronan var klar lämnade han in den till en tävling som Hemslöjden i Falun hade utlyst – och kom på andraplats.

– Det var en otrolig start och gjorde förstås att jag blev sporrad att fortsätta.

Trots att han då var 29 år gammal sågs han som något av ett underbarn eftersom alla andra som slöjdade halmkronor tillhörde hans farmors generation.

– Min farmor, som hette Knis Mia Aronsdotter, föddes i Tibble by i Leksand 1904, i skarven till det gamla bondesamhället. Hon kunde allt om ull- och linhantering och traditionella textila tekniker, som tvåändsstickning, vävning och fyrflätning. Det hade hon fått lära sig av sin mormor Knis Brita och hon försökte nu att i sin tur lära mig. Då var jag tyvärr för ung, berättar Per-Åke.

Men eftersom han kommer från en konsthantverkssläkt i Dalarna var det ändå lite som att hitta hem när han fick halmen i händerna.

Det krävs inte någon stor maskinpark för att göra en halmkrona. Det räcker att ha en sax, en nål och en pincett samt god belysning. Däremot måste man ha gott om tid, och tillverkningen tar stor plats. Per-Åke har halm lite överallt hemma i huset som en gång var hans farmors. Han gör aldrig flera likadana halmkronor utan hittar hellre på något nytt och experimenterar med annorlunda material, som papperssugrör och kaviartuber.

– En vän till mig, Manne Dahlstedt, är konstnär och jobbar med kaviartuber. De har en guldfärgad insida och går att rulla ihop till tunna rör som liknar halmstrån av guld, så jag fick idén att använda det i en halmkrona. Men ­sedan återvänder jag alltid till råghalmen, mitt älskade material.

Han har även experimenterat med storleken och gått upp i skala.

– Jag har utgått från en av mina klassiska grundformer men har sedan tagit strå för strå och förlängt dessa med det dubbla, och fenomenet blir att halmkronan inte enbart blir stor utan snarare gigantisk.

Krävs tålamod

Men även om många av Per-Åkes halmkronor är stora och praktfulla krävs det egentligen mer skicklighet och framför allt tålamod att göra de mindre men mer komplicerade halmkronorna, förklarar han.

– Det handlar om millimeterprecision, för om du missar en millimeter blir kronan skev. Så det är mycket matematik.

Det är just alla timmar han lägger ner på att skapa halmkronan som gör att den får ett värde. För egentligen är den helt gjord av skräp och inte ens av något som skulle kunna kallas återbruk. Det enda halmen skulle kunna användas till är strö under djuren i ladugården och äggskalen skulle hamna i komposten.

– På senare år har hönsäggen i mina halmkronor fått beläggning av bladguld, för vad händer om du lägger guld på något som inte värderas? Blir det värdefullt? frågar han.

En halmkrona är också så skör att den knappt tål att transporteras. Men det är ­också en del av tjusningen.

– Är du för hårdhänt under arbetet går den sönder. Du måste anpassa dig till materialet och kan inte stressa. Så om man ska vara lönsam varje ­minut finns det bättre saker att jobba med.

Att halmkronor är så förgängliga gör också att det inte finns så många gamla bevarade, trots att själva hantverket antagligen tillhör ett av våra äldsta. Men på Leksands kulturhus finns en halmkrona som är daterad 1851. Att den överlevt beror på att den är tillverkad på ett lite mer robust sätt, med ett flätat ”tak” och ulltussar i hörnen som kan ha fungerat som skydd.

Just att dekorera med ull och små lappar av tyg är typiskt svenskt, och i Nås socken i Dalarna används även bitar av tapet.

– En halmkrona är något som aldrig står still. Minsta vindpust sätter fart på den.

Det finns gammal folktro kring halmkronor som gör att de kan kännas lite extra magiska. De fanns redan innan Sverige blev kristet och ansågs då ha krafter som kunde påverka den viktiga spannmålsodlingen.

– Man talar om halmen som ”högtidens material” och ”bondens guld”. Att placera bruden under en halmkrona i samband med bröllop har ansetts vara bra för fertiliteten. Stråna från den sista kärven – som också användes vid kronbygget – kunde gynna nästa års skörd när den åter plöjdes ner på åkern och återbördade ”kornanden” till jorden. Det är en sed hämtad från den uråldriga så kallade äringskulten, berättar Per-Åke.

– Senare, i samband med att vi började fira jul, kunde halmkronan hängas upp i stugtaket till åminnelse av Jesus födelse.

Firar med utställning

Hur många halmkronor han har gjort under de 30 år han har hållit på har Per-Åke ingen riktig koll på. Det kan vara omkring 1 000 om han räknar med att han hinner tillverka två i veckan – mer håller inte ryggen för.

Förutom slöjden försörjer han sig också som kultursekreterare på deltid för Leksands kommun.

I sommar firar han de 30 åren som slöjdare med en jubileumsutställning på Halmens hus i Bengtsfors i Dalsland, där halmarbetet under slutet av 1800-talet blev en industri som räddade människor från att svälta ihjäl.

Per-Åke kommer att ställa ut 20 av sina nyare halmkronor och utställningen heter Halmkronan från Lycka – som är namnet på byn där han bor. Men det berättar också att det är hans alldeles egna modell. För när han gjorde sin allra första halmkrona började han i helt fel ände, med de yttersta stråna.

– Senare fick jag lära mig att man sätter ihop två träpinnar i mitten först och flätar halmen inifrån och ut. Så mitt försök att efterlikna farmors halmkronor misslyckades totalt – men blev istället upphov till något nytt