Pernilla fick trillingar som 45-åring: “Det var en chock, men jag kände att jag skulle klara det”

Pernilla hade passerat 40 och hade åtskilliga gånger fått frågan: “När ska du träffa någon och skaffa barn.”

Lite undvikande hade hon svarat att hon var fullt upptagen med sin karriär inom Sandvikkoncernen. Där hade hon genom åren avancerat till olika chefsroller, allt medan hennes jämngamla vänner gjorde det hon inte gjorde – skaffade barn.

I själva verket var det där med karriären och barnfritt inte helt sant.

– Jag har alltid älskat barn och velat ha familj. Men den rätte hade inte behagat dyka upp, skrattar Pernilla Lundin.

Hon har nu hunnit bli 52 år gammal och idag är hon trillingmamma till Angcelo, Dagny och Florence som fyllde 7 år den 7 januari i år och nu börjar skolan. De föddes med andra ord samma år som Pernilla skulle fylla 46 år.

– Helt fantastiskt, säger Pernilla och maken Viktor nickar instämmande och lyckligt över att familjen gick från två till fem på några minuter.

Paret bor i en vacker grosshandlarvilla intill havet strax utanför Gävle, där det utöver en bedårande havsutsikt också finns gott om plats för hela familjen.

– Barnen kommer att få eget rum men hittills har de faktiskt föredragit att sova tillsammans. Det säger en del om hur tajta de här trillingarna är, säger Pernilla och Viktor som haft några hektiska småbarnsår där allt som ska köpas och göras multiplicerats med tre.

Stor åldersskillnad

Pernilla och Viktor träffades i Gävles nöjesvimmel på alla hjärtans dag 2010.

Båda blev förvånade när de fick höra den andras ålder och insåg att det skilde nästan 19 år mellan dem.

– Jag var nog mest förvånad eftersom jag upplevde dig som väldigt mogen, säger Pernilla.

– Jag tänkte inte så mycket på åldersskillnaden eftersom det var så nytt och jag visste inte hur länge det skulle hålla, säger Viktor som nu är 34 år gammal.

Men snart insåg båda att det var den rätta som dykt upp i deras liv.

– Visst blev det kommentarer om åldersskillnaden. Värst var väl när någon undrade om jag var din mamma. Men det berörde mig inte. Det var väl mest pinsamt för den som sa det, säger Pernilla.

I Borgvik strax utanför Gävle hade de kompisar som de brukade hälsa på och det var när de var på middag där som de fick span på den gamla genuina grosshandlarvillan från 1800-talet. Där skulle de gärna vilja bo.

Turen spelade dem i händerna, för bara ett par år efter att de träffats var den till salu och då slog de till.

Det var ett gigantiskt renoveringsprojekt som de lagt vantarna på. Och samtidigt hade de bestämt sig för att skaffa barn.

– Det var väl inte den bästa kombinationen men med tanke på att jag var 42 år gick det inte att vänta. Om jag överhuvudtaget skulle kunna bli gravid, säger Pernilla.

Några sådana farhågor hade inte Viktor.

– Nej, jag trodde absolut att det skulle gå vägen, säger han och den optimismen smittade av sig på Pernilla.

Hon tog hjälp av hormon­tabletter för att öka på möjligheterna och sommaren 2014 började hon må illa. Graviditetstestet bekräftade det hon trott.

– Men vi vågade inte ta ut för mycket i förskott.

Besöket på mödravårdskliniken och ultraljudet bekräftade graviditeten. Och att det dessutom var tvillingar.

Chockat tittade Pernilla och Viktor på varandra. Sedan började de skratta.

– Eftersom vi inte skulle skaffa fler barn var det bara positivt att få två på en gång, säger Pernilla.

Tre välskapta små

Fyra veckor senare var de på besök på specialistmödravården och märkte att läkaren verkade en aning skärrad när han tittade på ultraljudsskärmen. En äldre och lite mer erfaren läkare tillkallades och slog fast: “Det är trillingar!”

– Det var en chock, skrattar Pernilla som precis landat i tanken att bli tvillingmamma.

Hon var 45 år och en trillinggraviditet klassades som högrisk. Att fostren skulle överleva var långt ifrån säkert. Men Pernilla var ändå lugn.

– Jag kände att min kropp var stark, att jag skulle klara det. Men vi väntade med att köpa bebisgrejer.

Medan Pernilla gick på täta läkarkontroller renoverade Viktor huset så att det skulle bli klart tills trillingarna kom. Pernilla kämpade mot ständigt illamående och gick upp 28 kilo i vikt.

Bebisarna mådde bra i magen och växte som de skulle. För att inte ta några risker planerades ett kejsarsnitt i vecka 33. Ett sjukvårdsteam på 28 personer fanns på plats. Först ut var Angcelo, som vägde 2 190 gram, sedan Dagny som vägde 1 575 gram och sist “lillasyster” Florence som vägde 1 960 gram.

Det var tre välskapta bebisar och allt var så bra att de snart kunde få lämna BB.

Väl hemma blev det att snabbt inhandla tre barnstolar till bilen, vagn för trillingar och så förstås kläder till tre små människor. Två vanliga spjälsängar byggdes ihop till en så att alla skulle få plats.

– Vi hade tur i den mån att trillingarna var väl synkade så att de både åt, sov och bajsade ungefär samtidigt. Men det var som sagt tre som skulle ha samma uppmärksamhet.

Hjälper varandra

Att Pernilla fick sina trillingar så sent i livet tror hon – med facit i hand – bara var positivt.

– Jag hade hunnit skaffa mig massvis med livserfarenhet vilket gav ett lugn. Det skulle varit jobbigare om detta hänt när jag var 25, säger hon.

Men att vara mamma till trillingar har förstås haft sina utmaningar.

– Fram tills för ett och ett halvt år sedan hade jag nog inte sovit riktigt en enda natt och bristen på sömn har varit jobbig, det måste jag medge.

Ändå har inte övriga livet gått på tomgång, snarare tvärtom. Pernilla och Viktor har tillsammans startat ett konsultföretag inom arkitektur och konstruktion som vuxit till 15 anställda. Och de har hunnit med att gifta sig, det skedde den 4 augusti 2018 i Heliga trefaldighets kyrka i Gävle.

Deras trillingar är ännu så länge väl sammansvetsade – och vill vara tillsammans. När skolan börjar kommer de att gå i samma klass.

– På förskolan ville man dela på dem så att Angcelo gick på en avdelning och tjejerna på en annan. Men det blev aldrig bra, de saknade varandra och fick gå tillbaka till att vara på samma avdelning.

– Här hemma märker vi hur de ställer upp för varandra. Om jag ber någon av dem hjälpa till med något och den inte vill, då rycker genast någon av de andra båda in och säger att de kan göra det istället. Naturligtvis bråkar de också som syskon gör men de är samtidigt väldigt sammansvetsade.

Angcelo är inte bara storebror på pappret med 30 sekunder, han lever sig också in i den rollen som beskyddare av sina jämngamla systrar.

– Tjejerna känner stor trygghet i honom. Angcelo är också mer fysisk av sig i sina lekar, samtidigt snabb i huvudet och agerar ibland som en liten farbror. Tjejerna är mer fantasirika av sig, säger Pernilla.

Alla tre spelar ishockey och där märks att det är tre olika individer.

– Angcelo är oerhört tävlingsinriktad, Dagny är också tävlingsinriktad men inte lika mycket. Däremot är inte ­Florence det minsta tävlingsinriktad.

Pernilla och Viktor är väl medvetna om att det snart kommer en tid med tre lika gamla tonåringar som vill skjutsas hit och dit.

– Jag tar det med ro. De har en farfar som jag tror gärna ställer upp och sedan finns det bra bussförbindelser, skrattar Pernilla.