• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Petra Mede: ”När det var som värst tänkte jag att jag inte ville leva”

    Let's dance är framme vid final och under våren har vi kunnat följa hur programledaren Petra Medes gravidmage har vuxit. Hon är fortfarande hemlighetsfull kring sin andra graviditet men desto mer öppen kring hur svårt det var att tvingas lämna dansens värld – och att till slut orka bli del av den på nytt.

    Petra Mede: ”När det var som värst tänkte jag att jag inte ville leva”

    När Petra Mede och jag träffades för intervjun lyckades hon dölja en begynnande gravidmage, men när populära Let´s dance skulle starta, kunde Petra inte längre dölja glädjen och berättade i TV4:s Nyhetsmorgon att hon väntar sitt andra barn.

    Tittarna har under lördagarna kunnat följa Petras växande mage och födseln är beräknad till självaste midsommarafton.

    Det mesta vill hon hålla privat men hon valde ändå att berätta i Nyhetsmorgon att det inte finns en pappa med i bilden.

    – Det här är en resa jag gör på egen hand. Jag känner mig väldigt privilegierad men tar en dag i taget, säger hon.

    När vi ringer upp för att gratulera är hon fortfarande lite hemlighetsfull men lycklig.

    – Det känns fantastiskt att få bli mamma igen. Jag känner mig väldigt glad och lycklig, säger hon.

    Hösten 2020 insjuknade Petra i covid-19 och blev tvungen att hoppa av sin roll som Katja i Bonusfamiljen.

    – Det var så otroligt ledsamt men det fanns inget vi kunde göra för inspelningarna satte igång dagen efter att jag hade blivit sjuk. Det är det absolut roligaste skådisuppdrag jag har haft, säger Petra.

    Petra gillar inte att prata sjukdomar eller död så vi går inte närmare in på detaljer kring hennes sjukdomsperiod men hon konstaterar att är man sjuk har man endast en önskan i livet.

    – Då ville man inget annat än att bli frisk. Jag blev inlagd och fick syrgas. Samtidigt vet jag att det finns de som hade det så otroligt mycket värre än jag, säger hon.

    Men nu är Petra tillbaka där hon hör hemma – i rampljuset. Vid sidan av sina tv-uppdrag har hon under pandemin hunnit skriva ännu en bok.

    – Att vara igång så här igen, ja då är jag i mitt rätta element. Bokskrivandet är ju min nyaste uttrycksform och jag måste erkänna att det är enormt tillfredsställande att skriva, menar Petra.

    Medan första delen i hennes självbiografi Skam och högmod i Sävedalen utspelade sig då Petra var mellan 5 och 12 år gammal gör hennes andra bok Svindlande stunder i Blackeberg ett nedslag i hennes liv som tonåring.

    Petra med nyfödda Adeline för nio år sedan. På midsom-marafton får dottern ett litet syskon!
    Foto: TT

    Ville bli berömd

    Redan tidigt hade Petra en tydlig målbild för sitt liv. Hon skulle bli stor, känd och berömd. Lill-Babs gånger hundra. Hur hon skulle komma dit var inte så viktigt men dit skulle hon.

    – Jag älskade att klä ut mig och de första åren drömde jag om att bli en prinsessa som bodde i ett slott men när jag blev lite äldre såg jag mig själv skrida fram i metropoler som New York eller Paris. Det var inte så viktigt vad jag sysslade med, bilden av vad jag jobbade med var rätt abstrakt, men tydligt var att jag liksom skulle skrida eller flyta fram genom vackra salonger och offentliga sammanhang iklädd en rosa morgonrock, säger hon.

    Men när Petra från 12 års ålder började träna balett tre timmar om dagen insåg hon att dansen kanske var vägen till kändisskapet.

    I sin bok tar Petra med läsaren genom en tonårstid fylld av perfektion och kontroll i baletten som är hela hennes liv. Petra berättar på sitt dråpliga sätt om de få killarna som fanns i balettsalen, inte minst Niklas med den största suspensoar och mest vältränade kropp hon sett.

    – Ja, hjälp där stod jag helt oskuldsfull och såg honom med den där jättestora. Jag var sååå kär! Man är ju typ naken som balettdansare och man blir lätt fixerad vid hur kropparna ser ut. Han blev min allra första vuxenkärlek men det tog ett tag för mig att inse att de flesta manliga dansarna faktiskt inte var intresserade av tjejer, säger Petra.

    I sin bok beskriver hon hur flera av killarna "plötsligt försvann". Det pratades om gulsot och cancer men det var inte förrän långt senare som Petra insåg att killarna hade gått bort i aids.

    – Fyra–fem av de killar jag lärde känna blev plötsligt sjukligt smala och bleka. Sedan kunde de en dag vara borta för att aldrig återkomma. Det hyssjades och viskades men vad som verkligen hänt med killarna var outtalat. När jag läste Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar fick jag enorma flashbacks från just den där perioden, berättar Petra.

    En stark vänskap

    Petra har tidigare sagt att hon inte vill prata om det som är tungt eller jobbigt men i boken får man denna gång möta en något mer transparent Petra.

    – Ja, det ligger inte riktigt i min natur, jag klarar inte av när det blir för svart. Men nu kände jag att dansperioden var så länge sedan. Jag är på andra sidan nu och kände att jag ville ta upp mer allvarliga ämnen som kroppskontroll och osunda kroppsideal. Disciplinen för dansare är enorm men den kan lätt få människor att gå över sina gränser.

    Parallellt beskriver Petra relationen till den snart 101-åriga Doris som kommit att bli en av de allra viktigaste personerna i Petras liv.

    – Jag lärde känna henne när hon var 75, så hon har liksom alltid varit en gammal dam för mig. Men samtidigt har åldern varit helt betydelselös i vår relation. Vi bodde grannar i 20 år och har byggt upp en otroligt stark vänskap. Under mina möten med Doris, som idag finns på ett omsorgsboende, upphör tiden. När vi sitter och pratar över en kopp kaffe är vi helt i nuet, säger Petra.

    Doris har berättat för Petra om ateljén hon hade på Grev Turegatan. Hon sydde hattar till både Operan, Dramaten och de fina damerna. Hon har berättat om de årliga resorna till Paris där hon gick på visningar för att leta efter tyger. Och om den indiske älskaren som alltid väntade henne där.

    – Doris kan hoppa fram och tillbaka i tid och mellan berättelser men jag låter henne prata på. Ibland händer det att vi båda slumrar till en stund, säger Petra. Hon berättar att hon har så mycket hon vill lära sig av sin vän, som att inte vara det minsta avundsjuk på andra eller att vara självständig.

    – Doris har många egenskaper jag vill ha men sedan kan hon också vara väldigt stolt, oberäknelig och inte det minsta konflikträdd heller, säger Petra.

    Idag är Petra lycklig över att åter få befinna sig i dansens värld.

    Sjukskriven länge

    Petras dansdröm fick som känt ett abrupt slut då hon skadade sin rygg illa. Petra säger att den tiden som följde var den tyngsta i hennes liv men nu är hon snart redo att berätta om även denna period.

    – Man brukar säga att humor är tragedi plus tid. Jag tror att min tredje bok skulle kunna handla om denna smärtsamma fas utan att bli för mörk. Det är ofta det mest absurda och mörka som kan bli det mest dråpliga, säger Petra.

    Sedan Petra var 20 har hon lidit av segmentell rörelsesmärta. Hon blev sjukskriven under långa perioder i tio års tid och tillvaron var väldigt mörk. Hennes läkare föreslog att hon skulle sjukpensioneras. Men det kom inte på fråga och främst tack vare sina föräldrar och en hel del envishet orkade hon kämpa på.

    – När det var som värst och smärtan bara gav mig panik tänkte jag att jag inte ville leva, berättar Petra.

    Stundtals kan hon känna sig trött på att prata om sin "berömda rygg" i media om och om igen. Samtidigt ser hon det som sin plikt.

    – Som offentlig person tänker jag att jag vill förmedla att bara för att man ser en lyckad person i tv-rutan behöver inte allt vara så lyckat för det. Jag har stor erfarenhet av hur tufft det kan vara att hamna mellan stolarna hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och hur man kan bli behandlad på grund av att man bär på smärta.

    Att bli en person som folk tycker synd om hjälper sällan. Men olyckan blev ett uppvaknande för Petra som alltid klarat allt på egen hand.

    – Jag är stolt över att klara min egen ekonomi. Det var länge ingen självklarhet för mig, speciellt som sjukskriven.

    På sätt och vis kan hon nu, när hon står som programledare för ett dansprogram, ändå känna att cirkeln på något sätt är sluten.

    – Jag älskar att bara få vara i dansens värld. Länge efter olyckan kunde jag inte gå på en enda dansföreställning men numera älskar jag det. Jag har en enorm respekt för dansare som arbetskår. Disciplinen finns liksom nedlagd i deras dna och de är otroligt hårt arbetande människor.

    Let's dances populära programledare David Lindgren och Petra Mede, som inte längre kunde dölja magen.
    Foto: TT

    Avundsjuk ibland

    Att Petra tagit sig dit hon är idag tror hon beror på en kombination av envishet, slumpen och talang. Smärtan är inte Petra, däremot har den förändrat henne som person. Hon har blivit mer stridslysten.

    – När man alltid känner av sin kropp måste man hela tiden arbeta och ta i mer. Jag har fått ta i mycket genom livet. Och om olyckan förändrade något för mig är det just att den gav mig en kraft jag inte tidigare visste att jag hade inom mig.

    Petra beskriver sig själv som en person som lätt och snabbt pendlar mellan olika känslor.

    I sin första bok skildrar hon på ett vackert, rörande och ärligt sätt relationen till dem man älskar mest, familjemedlemmar och bästa vänner.

    Bland annat berättar hon om avundsjukan hon kunde känna mot sin storasyster. Mot hennes stadiga och fina kompisrelationer till skillnad från Petras mer flyktiga. Mot den självbehärskning hon bär men som Petra saknar.

    – Är det inte allmänmänskligt, att man ibland är avundsjuk på sina syskon? Vill man inte alltid ha det man inte har? Jag minns att jag ville vara taskig och elak, samtidigt var hon den jag älskade mest av allt. Så dubbelt. Än idag känner jag stor beundran för min syster. Hon är pragmatisk, lojal och eftertänksam, egenskaper som jag saknar, säger Petra.

    För när Petra ser tillbaka på sitt liv har hon, även om målbilden varit klar, tagit många alltför spontana och snabba beslut. Sagt ja innan hon tänkt efter och kastat sig ut innan hon riktigt tänkt igenom vad hon ger sig in på.

    – Jag är väldigt styrd av mina känslor och rent yrkesmässigt tror jag mest det varit positivt. Men i relationer har det inte varit lika positivt att bara kasta sig ut, hit och dit, utan att tänka efter. Jag har gjort massor av felsteg men det behöver vi kanske inte gå in på här. Men just den här biten har jag fått jobba med, erkänner Petra.

    Numera svarar hon inte på frågor genast utan väntar minst 24 timmar innan hon tar ett beslut. Jag kan inte hålla mig ifrån att nysta i vilket sätt Petras relationer påverkats av att hon är så känslostyrd.

    Drar du om det uppstår allt för jobbiga känslor?
    – Jomen absolut, det finns ett flyktbeteende i mig. Och kanske är jag rätt konflikträdd. Tycker det är smidigare att lämna det som gör ont än att älta och vara i det.

    Vad gör dig lycklig?
    – Min dotter Adeline är förstås mitt allt, mitt nummer ett. Att få barn är till stor del en egoistisk handling men min förhoppning är att hon ska tycka om sitt liv. Hon ger mig mening men med det sagt får jag jobba med att inte kväva henne. Jag menar, det måste ju vara en otrolig börda för en människa att vara någons enda anledning till att vilja leva?

    Hur är du som mamma?
    – Jag tycker att jag är en rolig mamma. Jag är gärna med och leker gärna med min dotter och hennes kompisar. Leker spöktunnel eller spelar spel. Jag är tävlingsinriktad så jag vill gärna vinna över Adelines kompisar, haha! Men det finns många områden jag fallerar på, matlagning till exempel. Häromdagen skulle jag göra kyckling med currysås, vi tyckte båda det blev oätligt. Det finns bara tre rätter jag gör bra: ugnspannkaka, spagetti med köttfärssås och … men nej, det var visst bara två! Men ni kan vara lugna, min exman gör mat från grunden så varannan vecka får vår dotter i sig det hon behöver ändå.

    Petra må vara känslostyrd och spontan och visst kan det få konsekvenser men nog är det just detta vi älskar henne för? Hennes rappa repliker och hennes ironiska jargong. Vägen har varit krokig för Petra men målet hon hade som barn är uppnått. Hon är beundrad av den stora massan och får skrida fram i vackra designade kreationer, om än inte i rosa morgonrock.

    Fast efter vårt samtal, när jag just börjat fotografera, kryper det fram:

    – Vet du, jag har faktiskt köpt mig en rosa morgonrock som jag skrider runt i hemma.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!