Robin Svedenborn
Ålder: 33 år.
Familj: Sambon Emilie samt döttrarna Bianca och Ellen.
Bor: I Landskrona.
Gör: Jobbar som konsult och driver även ett träningsföretag tillsammans med sin pappa.
Robin Svedenborn låg hemma med influensa.Han minns den brännande känslan i kroppen. Sambon Emilie föreslog att han skulle ta ett bad för att svalka sig.
Det är något av det sista Robin kommer ihåg från dagen innan han fördes till akuten. Att han följande natt hallucinerade, väckte Emilie och började prata om karuseller i sovrummet har han inget minne av.
– Då på natten ringde Emilie 112, berättar Robin. Men de sa att vi skulle stanna hemma, vila och dricka vatten. Ett par timmar senare ringde hon en gång till men de ville fortfarande inte skicka ambulans. På morgonen la jag mig i badkaret igen men denna gång utan att fylla på vatten. Jag hade svårt att andas och kippade efter luft, vilket väckte Emilie.
I vardagsrummet i huset i Landskrona lutar sig Robin tillbaka i soffan och berättar att Emilie, efter att en tredje gång ha ringt 112, försökte få upp honom ur badkaret men att han var okontaktbar.
– Men brandkåren kom ganska snabbt. De var först på plats och kunde ge mig syrgas.
Mentala svårigheter
Det hela utspelade sig i mars 2018. Det som börjat med influensa för hela familjen slutade med att Robin fick en streptokockinfektion och drabbades av sepsis, det som tidigare kallades blodförgiftning. Efter att ha körts i ilfart till akuten var Robin åter vid medvetande och kunde uppge sitt personnummer men inte heller det minns han.
– De la mig i respirator direkt. Det var riskabelt, på liv och död …
Därefter följde veckor då man inte visste hur det skulle gå för Robin men det beslutades snart att han skulle kopplas till en ECMO-maskin som fungerar som en konstgjord lunga och används när inte respiratorvård räcker till.
– Det kändes som om jag befann mig i en dröm, säger Robin dröjande. Jag minns röster och konstiga varelser.
ECMO-behandlingen fick Robin på universitetssjukhuset i Lund. När han tio dagar senare flyttades tillbaka till Helsingborgs lasarett togs han ur respiratorn. Han hallucinerade fortfarande men har vissa minnesbilder.
– Vårdpersonalen ställde frågor: “Vet du var du är – och vet du varför du är här?”
Robin tystnar ett ögonblick.
– Jag hade ingen aning. Jag hade varit hemma på grund av feber sedan vaknat på intensiven. Det är inte lätt att förstå och bearbeta när man inte har några minnen. Jag hade ju bara haft feber och ont i halsen – varför var jag på IVA?
Den första tiden efter uppvaknandet beskriver han som tuff.
– När jag insåg att jag inte kunde röra mig – jag kunde inte ens lyfta armarna – började mina mentala svårigheter. Jag minns ett tillfälle då jag fått en skål med bär men mamma behövde mata mig. Jag kunde inte ens ta ett blåbär. Då storbölade jag. Jag tänkte: “Kommer jag någonsin att komma tillbaka?” Det krävdes fem sköterskor för att sätta mig upp på sängkanten. Det är lätt att ge upp men Emilie pushade mig.
Samtidigt var det svårt för parets äldsta dotter Ellen, som då var 7 år, att se pappa så sjuk.
– En vän som kom på besök höll på att svimma när han såg mig. Familjen kände knappt igen mig, jag var så uppsvullen. Ellen vågade inte gå in till mig på sjukhuset. Det tog lång tid innan hon ville träffa mig. Men vår andra dotter Bianca, som bara var 2 år, skulle direkt ta hand om mig.
Emilie kämpade
Själv kom Robin efter en tid till ett stadium då han främst kände sig glad över att överhuvudtaget vara i livet.
– Jag ringde min chef och mina vänner och sa: “Jag lever!” Det var en jättemärklig känsla. Men mina ben var extremt skadade. Under gränsen för amputation.
I ett försöka att rädda Robins fötter och ben beslutades det att han skulle genomgå en så kallad tryckkammarbehandling.
– Jag hade tur. Jag är med i Sepsisföreningen och har pratat med många andra drabbade som tyvärr inte fått den möjligheten.
Efter ungefär en månad på sjukhus fick Robin komma hem. Men tryckkammarbehandlingen var fortfarande pågående och han hade stora vätskande sår på benen.
– Emilie gjorde ett hästjobb här hemma. Hon la om såren flera gånger om dagen. Som hon kämpade. “Robin ska behålla fötterna”, sa hon.
Det har gått snart fyra år nu och det har tagit tid att bearbeta allt.
– Det var svårt att förstå och ta in hur pass sjuk jag var, säger Robin. Men läkaren som tog emot mig när jag kom till akuten gjorde senare en liknelse som blev den sista pusselbiten. Han förklarade det som att jag varit fem millimeter från att bli påkörd av tåget. När han sa det blev det ett slags avslut. Innan ville jag hela tiden tillbaka till min avdelning på sjukhuset, det kändes som om mitt sammanhang fanns där.
Robin ler lite snett.
– Emilie fick säga till mig: “De jobbar, de har annat att göra än att prata med dig.” Men det sista samtalet med läkaren gjorde att jag kände mig klar med sjukhuset. Samtidigt var det fruktansvärt att inse hur nära det varit. Jag är så tacksam över att det gick så pass bra – och jag har fått bekräftat att tryckkammar-behandlingen räddade mina ben.
Idag har Robin landat i det som hände honom men ungefär ett år efter traumat upplevde han att han började distansera sig från familjen.
Samlade familjen
– Jag kände att livet är kort. Jag ville hinna göra en massa saker. Men familjen fanns inte med i mina planer. Det skapade så klart friktion mellan Emilie och mig. Jag ville bara bort. Emilie ville ha mig tillbaka. Det gick så långt att hon samlade resten av min familj. Då förstod jag. Nu gör jag grejer som gör mig glad men relationen till mina nära är det viktigaste.
Efter en kort paus konstaterar Robin:
– Jag har stora ärr på underbenen och för ett och ett halvt år sedan amputerade jag ena stortån. Men jag är stolt över vad jag gått igenom och var jag hamnat – och jag är extremt tacksam över att jag fick ha händerna kvar. Jag kan krama mina barn, jag kan skriva och hålla i saker.
Robin sitter sedan en tid tillbaka i styrelsen i Sepsisföreningen och föreläser gärna om det han gått igenom.
– Tidigare hade jag egentligen ingen aning om vad sepsis var. För mig känns det viktigt att sprida kunskap och jag känner att jag kan bidra genom att dela med mig av min berättelse. Jag vill också ge tillbaka till sjukvården och har bland annat föreläst för läkarkandidater.
Vad är sepsis?
- Sepsis är en infektion som påverkar hela kroppen.
- Eftersom livsuppehållande organ påverkas är sepsis dödligt och måste behandlas omedelbart.
- Vanliga symtom är feber, frossa, svårighet att andas, förvirring och muskelsvaghet, särskilt om du är äldre.
- Sepsis kallades tidigare blodförgiftning men idag anses termen missvisande eftersom det är infektion i kroppens organ som är farligast.