• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Anders Ekborg: "Det var fel att mamma inte berättade"

    Som son till legendaren Lars Ekborg var Anders bara säker på en sak: Han skulle aldrig bli skådespelare. Men har man talang så har man och skådespeleriet har hjälpt Anders Ekborg övervinna sin blyghet. Nu, vid 61 års ålder, är han återigen aktuell som Freddie i musikalen Chess.

    Anders Ekborg: "Det var fel att mamma inte berättade"

    När man ser honom äga scengolvet, med sin starka karismatiska röst, är det omöjligt att förstå att det är en väldig blyg man som står där framme. Anders Ekborg har fått jobba med sin nästan maniska blyghet i hela sitt liv och den kan fortfarande besvära honom.

    – Ja, det värsta jag vet är att mingla på cocktailpartyn. Jag är så otroligt dålig på att kallprata, kommer inte på något vettigt att säga överhuvudtaget, säger han.

    – Jag är dessutom ansiktsblind, vilket inte är så bra i min bransch. Jag känner inte alltid igen dem man ska dunka i ryggen ...

    Vi träffas på hans hemmaplan i Nacka utanför Stockholm. Ett stenkast från kaféet ligger familjens fina villa från 1920-talet, belägen i en nästan hemlig liten idyll vid vattnet.

    Här har han tillbringat många pandemitimmar, när alla hans konserter och föreställningar lades på is i mars 2020. Men Anders gillar att snickra och har lärt sig att bli mer än händig. Han har rivit innerväggar, slagit upp altandörrar och bytt ut fönster. Husets ovanvåning har han ritat och byggt själv tillsammans med snickare och här finns fullt av finesser, bland annat en mathiss i en lucka i golvet.

    – Äsch så märkvärdigt är det ju inte. Jag jobbade som hantverkare innan jag blev skådis. Dessutom är det rätt skönt att jobba med händerna, säger han.

    Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Tommy Körberg och Josefin Nilsson i Chess, 2002

    En kvartett stjärnor i Chess 2002: Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Tommy Körberg och Josefin Nilsson.
    Foto: TT

    Pappa en legend

    Men låt oss börja från början. Att Anders förr eller senare skulle hamna på scenen, trodde kanske alla – utom han själv. Pappa Lars Ekborg var en legend och en ikon i branschen och äldste sonen Dan hade redan börjat fylla hans stora skor. Kvar hemma fanns fem år yngre Anders, som visserligen hade en fin röst men helst inte ville märkas.

    – Jag har ett riktigt skräckminne från skolan. Jag var väl 12 år och vi åkte runt med vår kör och uppträdde under lucia. Plötsligt fick jag en total blackout när jag skulle sjunga Staffansvisan. Det var fruktansvärt. Jag kom inte ihåg ett ord. Jag stod längst fram och led varje sekund. "Det här är inget för mig", tänkte jag.

    Anders tror också att pappans stora kändisskap har påverkat honom.

    – Ja, jag blev nog lite skadad av att bli så uttittad. Pappa stannade och pratade med alla. Det kunde ta en timme att gå till tunnelbanan.

    Hemma i lägenheten i Gamla stan var det också högljutt och ofta full fart.

    – Alla de där stora, bullriga skådisarna skrämde mig. Jag gömde mig under sängen och låg där och skakade …

    Lars dog 1969, bara 43 år gammal.

    – Det var nästan som en statsbegravning. Det fanns bara en tv-kanal då och pappa var ju så känd att det inte går att förstå idag. Vi gick ut och så var det täta led på båda sidorna hela vägen fram till kyrkan, vi bodde på Köpmangatan tvärs över Stortorget.

    Dagen då cancern tog hans pappa för gott glömmer Anders inte. Mamma Lola kallade upp honom och Dan i sovrummet. Med sina pojkar tätt intill sig sa Lola: "Pappa gick bort i natt."

    – Jag var 9 år och hade aldrig hört uttrycket, så jag undrade vart han hade gått. Jag förstod inte att pappa aldrig mer skulle komma tillbaka. Men brorsan förstod ju. Det var en jättekonstig situation. Jag hade ingen aning om att pappa var så sjuk och skulle dö. Mamma hade bestämt att inte säga något, vilket jag tycker var fel.

    Minnena av pappa är inte särskilt många.

    – För mig var pappa egentligen som en främling hemma, han var nästan alltid och jobbade. Jag kunde sakna honom jättemycket och de gånger vi gjorde något tillsammans var jag i sjunde himlen.

    Anders Ekborg lagar mat i sitt kök.

    Matlagning är ett stort intresse för Anders. Och han lagar alltid utan kokbok.

    Viktiga vändpunkter

    Livet förändrades på flera vis efter pappans bortgång. Dan och äldsta systern Maud hade egna liv och det var bara Anders som följde med mamma Lola till Kungsängen, norr om Stockholm.

    – Jag flyttade hemifrån när jag var 17 år. Drog till Skåne och arbetade i en blomsteraffär.

    Sedan blev det Portugal. Anders styvfar hade kontakter i växthusbranschen och han fick jobb som alltiallo och hackade ogräs i 40-gradig värme.

    – Det var där jag lärde mig jobba och att inte gnälla i onödan. Men jag mötte också många fantastiska människor som lärde mig ödmjukhet och tacksamhet.

    Hemma i Sverige kallade Försvarsmakten och Anders var tvungen att återvända hem för att göra lumpen. Storebror Dan var tillsammans med skådespelaren Suzanne Reuter och båda två peppade Anders att söka till scenskolan. Avgörandet kom med en statistroll i en film.

    – Jag var med i en arg folkmassa och fick en särskild replik att skrika. Trots att jag hade min blyghet, kunde jag bli av med den i den situationen och skrika mest av alla. Efteråt var jag som i ett rus: "Oj, vad var det som hände?"

    Det blev scenskolan i Göteborg och ännu en vändpunkt. Där mötte han diplomgitarristen Bengt Magnusson som inte trodde sina öron när Anders tog ton. Här fanns en röst av guld med ett omfång på närmare tre oktaver.

    "Vad håller du på med", utropade Bengt. "Du måste ju börja sjunga!! Det är det bästa jag har hört!"

    Anders blev anställd på Göteborgs stadsteater och Dramaten, länge övertygad om att hans framtid var som en mer lågmäld skådespelare. Men så kom då Kristina från Duvemåla 1995. Rollen som Karl Oskar blev ett fantastiskt genombrott och Anders fick jublande recensioner.

    – Björn och Benny hade en audition för musikalen och det ändrade mitt liv totalt. Jag spelade den i fem år. Jag kan känna en oerhörd stolthet i detta och i vårt arbete som kom därefter, med Chess på svenska, säger han.

    Viktigt vara modig

    Idag föredrar han att jobba med musikteater, framför "vanlig" talteater.

    – Det är egentligen mycket läskigare med musikteater. Det är mer mätbart. "Sjunger han bra eller dåligt?" Det är som att kasta sig ut i fallskärm varje gång. Teater, ja, det är mer som att gå av ett tåg i långsam takt, säger Anders.

    – På scen handlar det alltid om mod och att våga göra det äkta. Det är som en rening varje gång, en fantastisk känsla av att man har övervunnit sina rädslor.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!