• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Christina höll på att mista livet två gånger: "Jag hann tänka: Nu dör vi"

    Din hjärna är död, sa doktorn till Christina som drabbats av en allvarlig virusinfektion. Hon hade svårt att fungera, men efter några år kände Christina hopp igen. Då råkade hon ut för en våldsam bilolycka ...

    Christina höll på att mista livet två gånger: "Jag hann tänka: Nu dör vi"
    Christina läker och hämtar ny energi i den vackra naturen.

    Christina Åkerberg är föreläsaren som brukar knocka publiken med sin historia. Hon är en magisk människa som med humor, energi och en enorm livsvilja efter två näradödenupplevelser kämpat sig tillbaka för att göra det hon allra helst vill – möta sin publik, göra skillnad och bidra till en värld där alla duger som de är.

    Djupt inne i den skånska skogen, bland granar och björkar, lever hon med hunden Maja. Christina bjuder in i den före detta sommarstugan, där hon numera bor året om. Här har hon ljuva minnen från en barndom med mormor och morfar, kusiner, mamma, pappa och syskon. En Bullerbyidyll där hon nu fått möjlighet att hämta kraft och vila i naturens varliga famn.

    Vi ska prata om hennes resa tillbaka till livet. En fantastisk resa. För hon är en överlevare, med livskraften som ledstjärna.

    För fem år sedan drabbades Christina av ett elakt virus som satte sig på hjärnan. Det kom som från ingenstans, en septemberdag 2016, när hon varit på teaterpremiär med sin dotter Sara. Läkarna misstänkte stroke och beredskapen var hög.

    Men det visade sig vara virusceller som attackerat hjärnan och medicinen hon fick slog ut njurarna. Christina var väldigt sjuk. Hon miste talförmågan och neurologens dom var hård: Din hjärna är död. Det visade sig sedan att hennes kognitiva förmågor var patologiskt dåliga.

    Har en stark livskraft

    En hård kamp mot Försäkringskassan och mot myndigheter för att få alla att förstå hur dålig hon var fick Christina att känna att livet var slut. Hon var redo att ta farväl av sina barn. Men hur gör man det när man inte ens kan prata?

    – Jag var med ett ben över på andra sidan, säger hon. Men det var inte dags. Det var som att jag kände att min uppgift här på jorden, den var inte klar.

    – Sedan jag var barn har jag haft en otrolig livskraft. Jag fick ett budskap när jag som 4-åring lekte ensam i mitt rum och ett ljus plötsligt lyste på mig som en spotlight. Jag kände: Jag är solen! Den livskraften har jag burit med mig genom livet. Idag ser jag det som mitt uppdrag som föreläsare att sprida denna livskraft, för den finns hos oss alla.

    Att hon är ett levande bevis på detta inser man när hon berättar om tiden efter fyra veckor på sjukhuset. Eftersom läkarna inte kunde hitta någon förklaring till viruset skickades Christina hem till sitt ödsliga och ensamma hus i skogen. Nu skulle hon klara av att ta hand om sig själv.

    – Jag hade post it-lappar överallt som hjälpte mig att komma ihåg. Och svara på alla mina frågor: Har det varit jul? När är det påsk? Har jag duschat? Hur gör man en sås? Hur kokar jag kaffe? Har jag varit på morgonpromenad med Maja?

    – När jag skulle klä mig var jag helt ställd. I vilken ordning skulle kläderna på? Det kunde ta en timme innan allt var på plats.

    Christina Åkerberg under en föreläsning.

    Christina är en uppskattad föreläsare.
    Foto: Privat

    Syntes inte på utsidan

    Samtidigt var Christina, utåt, en glad och pigg kvinna som verkade vara frisk. Som ville försöka leva som vanligt. Som till och med började jobba med föreläsningar. Även om det ställde saker på sin spets.

    – När jag skulle åka tåg till en föreläsning och det i högtalaren på stationen ropades ut att det blivit en spårändring var det total förvirring i min hjärna. Jag stod handfallen och bara grät. Hur gör man? Då ville jag skrika rakt ut: "Ursäkta mig, jag har en hjärnskada!"

    Det är svårt att få förståelse när din sjukdom inte syns på utsidan. Christina fick lära sig att allt jobb på vägen mot ett värdigt liv måste hon göra själv.

    – Det tog en halv dag att tömma diskmaskinen och hitta rätt plats till porslin och glas. Men om jag mediterade en kvart varannan timme fick hjärnan vila. Efter det kunde jag klara en stund till. Allt handlade om att leva i nuet, inte se framåt.

    – Men det var svårt med rädslan för att göra något riktigt tokigt. Glömma en platta på spisen, glömma att släcka levande ljus, missa att betala räkningar. Och när jag med stor möda lyckats ta mig till affären och få ihop en middag fick det bli köttfärssås hela veckan.

    Christina fick höra att hennes hjärnskada gjorde att hon inte längre var anställningsbar. Hon påmindes ständigt om allt hon inte klarade av, att hon inte längre hade något värde.

    – Då ringde min dotter och berättade att hon skulle åka tillbaka till Afrika, där hon tidigare varit på ett volontäruppdrag. Hon ville att jag skulle följa med, för hon vågade inte lämna mig ensam hemma.

    Hjälpte varandra

    Plötsligt befann sig Christina på ett sjukhus i Uganda. Personalen mötte henne med öppna armar. De var imponerade av hennes kamp för att överleva.

    Christina lärde snart känna 2-årige Filip, en liten och mager pojke, son till en ensamstående, alkoholiserad far. Christina fick frågan om hon kunde ta hand om pojken och ge honom trygghet för att få honom att börja äta.

    – Jag gick och bar på denne lille kille hela tiden och han klängde sig fast vid mig. Jag insåg att jag, som inte längre hade något värde i Sverige, kunde rädda liv här i Uganda. Det blev verkligen en väckarklocka.
    Jag hade en uppgift!

    Under fjärde dygnet kom Christina in på sjukhuset och såg Filip sitta på golvet och äta sitt ris.

    – Då rann tårarna. Jag kände att Filip och jag gett varandra livet tillbaka.

    – Nu är han adopterad av en kanadensisk kvinna. Jag följer henne på Instagram och ser bilder på Filip, som nu har börjat skolan. Han älskar att bada i pool och omge sig med familjens alla husdjur.

    Christina Åkerberg sitter i en fåtölj med sin hund i knät.

    Christina har haft en stark livskraft sedan hon var barn.

    Blev för mycket

    Men ödet hade mer i beredskap. En majdag 2018 var Christina och hennes dotter på väg hem från ett sagobröllop. Christina minns att hon satt i bilen på E22 utanför Lund och tänkte: Nu vänder det. Det sociala livet hade tagit fart igen och hon hade börjat föreläsa på allvar. Allt gick rätt väg.

    Christina svängde ut i omkörningsfil för att passera en bil med båt på släp. Hon tittade i backspegeln och såg en bil komma rakt bakifrån i 220 kilometer i timmen. Den rammade Christinas bil. Det blev inte minsta bromsspår i asfalten.

    – Jag minns att jag hann tänka: Nu dör vi. Vår bil voltade, for iväg 70 meter och ställde sig på högkant. Vid varje volt tittade jag på min dotter. Allt mitt fokus var på henne. Allt var så overkligt.

    Men skyddsänglarna var med dem. Sara fick en whiplashskada och Christinas ena axel hoppade ur led. Även hon fick en whiplashskada samt ett nyckelbensbrott. Men de levde.

    – Rent psykiskt blev detta för mycket för mig. Att åter bli sjukskriven på heltid, utan lön. Jag drabbades av posttraumatisk stress och tänkte för mig själv: Hur mycket ska man klara?

    Även en överlevare med en lysande livskraft måste ibland få tänka: Jag orkar inte mer. Det behöver inte betyda att man är självmordsbenägen. Christina har bestämt att hon ska leva vidare till varje pris.

    – Idag får jag kraft av att dela min historia, speciellt till de unga. Jag älskar att föreläsa på skolor och tala om det som unga sällan får prata om: döden, livet, psykisk ohälsa. Och att det, trots ångest och oro, finns möjligheter.

    Vill dela med sig

    Christina Åkerberg älskar sitt liv idag och lever för att förverkliga sina drömmar. Hon är verksamhetschef på organisationen Ungas möjligheter, som verkar för att ge ungdomar de bästa förutsättningarna för att komma in i vuxenvärlden och arbetslivet.

    Hon ser fram emot att samhället åter öppnar upp så att hon kan föreläsa för vuxna i större omfattning. Och att få jobba med personlig utveckling och vägledning på nätet.

    Christinas far, Jarl Åkerberg, var sjukhuspräst och hennes stora förebild. En klok och godhjärtad man som sa: "Kan du lära ut något till andra, så dela med dig."

    – De orden finns starkt i mig nu. Jag vill dela både det som är glatt och det som är svårt. Far sa också att det är först när du tar döden i hand som du kan känna livet. Det är sant, det vet jag ju nu!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!