Ali och Lillan möttes i förödelsen av tsunamin

Ali och Lillan Celander har skapat ett liv tillsammans som många knappt vågar drömma om. Med rötter både på Sri Lanka och i Sverige har de en fot i varje land. Under sommarhalvåret jobbar de på stadens kyrkogårdar i Göteborg och på vintern driver de eget pensionat i Hikkaduwa, Sri Lanka.

– Jag älskar Sri Lanka och Ali är ibland nästan mer svensk än jag. Vi lever ett fint liv tillsammans där vi delar allt, säger Lillan.

Lillan och Ali tycker de har byggt upp ett perfekt liv tillsammans. Halva året bor de i Sri Lanka och driver pensionat tillsammans.

Men att det skulle bli just de två var långt ifrån givet. När de först träffades hade ingen av dem en tanke på att de skulle kunna bli ett par.

– Nej, jag var mest kompis med Lillans mamma, säger Ali.

Ali kom till Sverige och Göteborg från krigets Sri Lanka i början av 1990-talet. När han så småningom öppnade en lankesisk restaurang i Majorna blev Lillans mamma, Marianne, en av stamgästerna. Hon hade köpt ett hus i Hikkaduwa och lärt sig tycka om den kryddstarka maten.

Vid den tiden bodde Lillan på Rhodos och var mest bara ett namn som ibland dök upp i Alis och Mariannes samtal. Och när Lillan flyttade tillbaka till Sverige, utbränd och lite folkskygg efter tio års hårt arbete med att öppna och driva lyxiga restauranger på Rhodos, var Ali redan med sambo.

Enorma hjälpbehov
Men så hände det som skulle komma att förändra deras liv. På annandagen 2004 drog tsunamin in över stora kustområden i Sydasien. I Hikkaduwa dog över 4 500 människor när vågen sköljde en och en halv kilometer in på land. På hela Sri Lanka gick så många som 25 000 människoliv till spillo. När Ali fick höra om förödelsen kände han direkt att han ville göra något för sitt folk.

– När jag såg bilderna kändes det inte rätt att vara hemma i trygga Sverige.

Den fruktansvärda tsunamin 2004 orsakade stor förödelse i hela södra Asien.

När Ali ringde till Marianne för att berätta vad som hänt bestämde de att de skulle resa tillsammans för att försöka hjälpa de drabbade. Utan att tveka beslutade sig även Lillan för att följa med. Under några intensiva dagar samlade de in allt de kunde via vänner och bekanta i Sverige. Pengar, kläder, dropp och mediciner.

När de i början av januari var klara att åka hade de 800 kilo packning med sig ut till Landvetter.

– Men vi hade en bekant på SAS som hjälpte oss att skeppa iväg allt utan kostnad, säger Lillan.

På Sri Lanka rådde kaos. Hela byggnader låg i drivor och det luktade död och förruttnelse överallt. Det fanns mängder av hemlösa människor, vuxna och barn, som förlorat allt.

– Behovet av mat var enormt. När vi kom till Sri Lanka den 10 januari var det många som knappt hade ätit sedan tsunamin. Vi fick skyffla ut linser och ris som vi köpt för de insamlade pengarna. Första dagen var det 2 000 personer som kom till templet där vi delade ut maten, berättar Lillan.

Hjälpbehovet var stort, de personliga tragedierna många. Det blev intensiva dagar, fyllda av tårar, kramar och värme i gruppen. Och det var då som Marianne allt oftare började skoja om att Ali och Lillan borde bli ett par.

– Mamma höll på och tjatade om att vi skulle passa så bra ihop. Men jag ville inte vara ihop med någon, allra minst med Ali. Han var inte alls min typ, minns Lillan.

Men i Ali väcktes nyfikenheten på Lillan och han såg henne på ett nytt sätt.

– Jag började se den vackra rumpan, skojar han.

Lillans mamma Marianne sa att Lillan och Ali skulle passa så bra ihop, något varken Lillan eller Ali höll med om. Till en början.

Den första kyssen
Efter ett tag bestämde sig gruppen för att ta en paus och hämta nya krafter.

Särskilt tungt blev det för Ali eftersom han kunde språket och många av människorna de mötte hade behov av att berätta vad de varit med om.

De bestämde sig för att åka upp i bergen och vila. Och det var där Ali och Lillan kysstes första gången.

– Då hade något börjat väckas även i mig. Det var så mycket känslor som gick på djupet under de där dagarna. Vi sov ihop för att tanka trygghet och vi kramades mycket.

Samtidigt var det tabu att ens tänka på kärlek. Ali hade ju en sambo i Göteborg och jag tänkte att allt som hände berodde på att vi befann oss i en annan verklighet.

Ingen av dem nämnde kyssen med ett ord, men spänningen växte. När Ali var tvungen att åka tillbaka till jobbet i Sverige stod de på flygplatsen och kramades och nästan grät över att behöva skiljas åt.

– På flyget hem bestämde jag mig, det här var rätta tjejen. När jag kom hem gjorde jag slut och flyttade hem till en kompis, säger han.

Sen ringde han Lillan och bad henne komma hem.

– Jag blev glad, men samtidigt orolig eftersom jag tänkte att det som hänt mellan oss aldrig skulle bli samma sak hemma i Sverige.

Men Ali stod på sig. Han hade sett att de hade mycket gemensamt och kände sig övertygad om att de skulle få ett bra liv. Inte minst för att hon också delade kärleken till hans hemland.

– Så jag sa: Kom nu bara hem för tusan!

Och Lillan kom. Sedan dess har de knappt varit skilda åt en enda dag och Ali har aldrig ångrat sitt beslut.

Spänningen mellan Lillan och Ali växte och tillslut blev de ett par.

Förverkligade drömmar
2006 gick Ali ner på knä med en diamantring och friade. Lillan blev så paff att hon skrattade rakt ut.

– Jag hade absolut inte tänkt gifta mig. Men det var så romantiskt och jag kände att Ali trots allt är mannen i mitt liv.

När inbördeskriget på Sri Lanka tog slut 2009 kunde de förverkliga nästa dröm. Under tre vintrar byggde de sitt
pensionat från grunden. Varje detalj, varenda spik och krok, har de själva valt ut och betalat med pengar de sparat ihop på att jobba hårt i Sverige.

Nu tar de emot gäster från hela världen i den hemtrevliga miljön.

– Vi har kämpat och jobbat mycket för att bygga upp det vi har, säger Lillan. Nu lever vi ett underbart liv. Ali är min bästa vän, vi gör allt ihop. Det vi har är guld!

Lillan och Ali gör allt ihop. Efter en joggingtur på stranden brukar det bli lite styrketräning.

När Lillan och Ali ska ta sig runt i Hikkaduwa är det Lillan som kör. Ali har nämligen inte körkort.

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 53 2015.