• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Karolina blev förlamad efter en bilkrasch

    Karolina Anner råkade ut för en trafikolycka och skadade ryggmärgen. Efteråt förändrades mycket – nytt hus, ny jobb och en helt ny livssyn. Annat kunde hon fortsätta med, som segling och cykling. Och en del saker blev faktiskt bättre…

    Karolina blev förlamad efter en bilkrasch

    Datumet den 5 november 2005 finns för evigt inristat i Karolina Anners minne. Det var dagen som vände upp och ner på hela hennes liv.

    På morgonen var Karolina sitt gamla vanliga jag – en heltidsbetande trebarnsmor med en sprängfylld agenda och ett rasande snabbt livstempo. Det var inte för inte som kollegorna hade gett henne smeknamnet "Vesslan".

    Några timmar senare pendlade Karolina mellan liv och död. När hon så småningom vaknade upp på en intensivvårdsavdelning var hon så långt ifrån en vessla som man kan komma. Mödosamt var hon tvungen att lära sig så grundläggande saker som att andas för egen maskin, klä på sig och gå på toaletten själv.

    – Allting började med att barnen hade höstlov. Jag skulle skjutsa min ena dotter till Eskilstuna, och mina två andra barn ville följa med. Under hela hösten hade jag dragits med ett virus som jag inte blev av med. Min man såg att jag var trött och erbjöd sig att ta körningen, men jag ville vara duktig och fullfölja det jag hade åtagit mig, förklarar Karolina.

    På hemvägen från Eskilstuna började hennes trötthet göra sig rejält påmind.

    – Jag planerade att åka av vid nästa avfart för att köpa glass och sträcka på benen, men precis när jag hade tänkt den tanken nickade jag till ett par sekunder. Då jag kvicknade till upptäckte jag att bilen var på väg in i vänster vägräcke. Jag gjorde en tvär gir, men fick en sladd som jag inte lyckades parera. Bilen voltade varv efter varv, långt ut i åkern.

    Till slut stannade bilen med Karolina och barnen hängande upp och ner i sina bilbälten. Räddningstjänsten kom snabbt till platsen, och Karolina fick veta att både hennes 15-åriga dotter i framsätet och 5-åriga son i baksätet klarat sig utan minsta skråma.

    – Barnen var det enda som jag hade fokus på både under och efter olyckan. När jag hörde att det hade gått bra för dem blev jag oerhört lättad. Trots att jag förstod att jag själv var allvarligt skadad lade jag ingen energi på att oroa mig för det.

     

    Skuldkänslor
    I helikoptern på väg till Karolinska sjukhusets blev Karolina medvetslös. En dubbelsidig lunginflammation förvärrade läget, och det var osäkert om hon över huvud taget skulle överleva. När faran var över och Karolina kommit till medvetande fick hon sina misstankar bekräftade – hon hade brutit nacken och var förlamad från bröstet och nedåt.

    – Mina anhöriga satt och grät vid min säng, men hur knäppt det än låter kände jag själv bara en oerhörd lättnad. Lyckan över att barnen hade klarat sig oskadda gav mig styrka. Redan där och då visste jag att jag skulle ta mig tillbaka till ett fungerande liv.

    – Jag kommer alltid att ha dåligt samvete över att jag, genom att somna vid ratten, har försatt min familj i den här situationen. Men skuldkänslorna har också varit en drivkraft. När jag startade min rehabilitering var jag supermotiverad från dag ett.

    Det första steget var att lära sig sköta sin hygien och klä på sig själv.

    – Efter att ha varit tvungen att släppa människor nära inpå mig för att få hjälp med det mest intima var jag mån om att lära mig att klara den biten själv. En morgon bestämde jag mig exempelvis för att jag skulle få på mig underkläderna innan min manliga gyminstruktör i vanlig ordning kom in till mig, eftersom jag tyckte det var lite pinsamt att han skulle se mig naken. I säkert en halvtimme låg jag och krånglade innan trosorna satt där de skulle, minns Karolina med ett leende.

    Sex månader efter olyckan var det slutligen dags för Karolina att återvända till familjens hus.

    – Det var nästan en värre chock än när jag vaknade upp och fick veta att jag hade en ryggmärgsskada. Det gamla livet blev så påtagligt när jag kom hem. Det var då som sorgen hann ifatt mig. Jag ville bara få bort långfärdsskridskorna och allt annat som påminde mig om det jag inte längre kunde göra. Det första jag gjorde var att rensa i min garderob. Mina snygga kappor, väskor och skor... inget av det funkade att använda nu när jag satt i rullstol.

    Bild 1286227

    Karolina känner att hon har högre livskvalitet nu än före olyckan.


    Tillbaka i vardagen
    Ett ännu större problem var att familjens älskade hus, med sina många trappor både inomhus och utomhus, var extremt olämpligt för en rullstolsburen person. Eftersom det skulle bli bökigt att handikappanpassa huset valde Karolina och hennes man i stället att köpa en tomt och bygga en enplansvilla. För att klara sig praktiskt tills det nya huset var färdigt tog Karolina hjälp av personliga assistenter.

    – I början såg jag assistenterna som en temporär lösning tills vi kom in i det nya huset, men med tiden började jag tänka i helt andra banor och valde att behålla assistansen. I dag har jag en anställd assistent, Eva. Tack vare att hon finns vid min sida blir jag självständig. Jag behöver inte låta mig bromsas av yttre hinder, utan kan träna på gymmet, ge mig ut i skogen eller sticka iväg på min specialanpassade cykel när jag känner för det.

    – Hushållssysslorna klarar jag av att utföra till ungefär 80 procent, men jag orkar inte hela vägen fram. Med Evas hjälp känns det ändå som att jag har gjort alltihop själv. Om jag inte hade assistans skulle mitt liv vara mycket mer begränsat, konstaterar Karolina.

     

    Njuter av det lilla
    Karolina har tillbringat en stor del av sitt liv på segelbåtar – först tillsammans med sina föräldrar och två systrar, och senare tillsammans med maken Karl-Henrik och deras tre barn.

    – När olyckan skedde trodde jag att jag aldrig mer skulle komma ombord på vår segelbåt. Men min man är en riktig Uppfinnar-Jocke. Han har gjort en massa fantastiska anpassningar ombord på båten, som gör att jag kan vara med ute och segla på somrarna. På det hela taget är han en otroligt positiv och lösningsfokuserad person. Utan honom hade jag inte varit där jag är i dag.

    Även långfärdsskridskoåkningen har visat sig vara något som Karolina kunnat fortsätta med – om än på ett lite annorlunda vis.

    – Jag sitter i en låg, formgjuten stol med medar under. När isarna lägger sig sticker vi ut hela familjen. Vi har också cyklat på Bornholm och längs Göta kanal tillsammans. Att kunna vara med och göra roliga saker ihop med den övriga familjen är jätteviktigt för mig. Det kompenserar alla de tunga bitarna med att vara funktionshindrad.
    Mycket har förändrats sedan den där novemberdagen för snart tio år sedan då Karolina voltade med bilden – inte minst hon själv.

    – Trots att olyckan har inneburit många svårigheter mår jag i dag väldigt bra. På många sätt har jag högre livskvalitet än innan kraschen. Jag gör inte längre skäl för mitt gamla smeknamn "Vesslan". Sedan jag hamnade i rullstol går allting mycket långsammare, vilket medfört att jag fått tid att stanna upp och njuta av det lilla. Jag har helt enkelt blivit bättre på att ta tillvara på livet. Självklart skulle jag vilja kunna gå på mina ben igen, men kanske inte på bekostnad av allt det som jag har fått.

     

     


    Hela artikeln kan du läsa i Hemmets Journal nr 35 2015.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!