• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Annie Lööf: Jag fick ta hand om småsyskon och laga makaroner

    Annie Lööf var inte 30 år fyllda när hon blev ordförande i Centerpartiet och Sveriges yngsta minister. Men ingen som känner henne är det minsta förvånad – hon har alltid uppnått sina mål. Men frågan är om hon lyckas med det i höstens val.

    Bild 1286262

    Annie Lööf fick redan som barn lära förmågan att tro på sig själv, att våga lyckas men också att våga misslyckas. Men hittills har har hon i stort sett bara lyckats med allt hon företagit sig...

    Det är alltid riskabelt att i några få meningar försöka beskriva en person. Varje individ är mer komplex än språket vi har tillgång till, men ett sätt att beskriva centerledaren Annie Lööf kan låta så här:

    Ett underbarn som gått igenom skolsystemet med idel toppbetyg, en fotbollsmålvakt som knappt lämnat koltåldern när hon debuterade i damlaget, en politiker som fick sitt första förtroendeuppdrag som nybakad student bara månader efter hon löst medlemsavgiften, som lyckades kryssa sig in i riksdagen som 23-åring och som blev partiledare innan hon fyllt 30.

    Det är ett sätt att se på saken.

    Ett annat är att Annie Lööf är en kvinna som visserligen har haft rakt spår in den högsta politiska sfären men som också har vridit sitt parti bort från sina rötter och som nu har problem att klara partiet kvar i riksdagen.

    Så skulle kanske hennes motståndare säga.

    Själv är hon full av tillförsikt. Hela hennes liv har varit en väg kantad av uppfyllda målsättningar. Det kan ha gällt höga betyg, fotbollsframgångar eller politik – Annie har alltid nått sina mål.

    – Kanske är det för att jag är en extremt dålig förlorare, funderar hon när vi träffas över ett glas Ramlösa på kaféet i Nyckelviken i Nacka, några rejäla stenkast från hennes bostad.

    Bild 1286263 Hon må vara omdiskuterad – ett öde hon delar med de flesta toppolitikerna – men det går inte att ta miste på hennes självförtroende. Kanske har det med alla uppfyllda målsättningar att göra.

    – Jag hade en väldigt trygg uppväxt hemma i Maramö, berättar hon. Jag var storasyster till Caroline och så småningom till sladdsystern Amanda och jag är väl ganska typisk storasyster. Jag fick tidigt ta hand om småsyskon och laga makaroner. Och som äldst var jag väl den som fick utmana föräldrarna, göra saker för första gången.

    Annie har aldrig gått på dagis, en ovanlighet i hennes generation. I stället var det farmor och farfar, och ibland mormor, som tog hand om henne.

    – Men jag har inte missat någonting, säger hon med eftertryck. Jag kan inte tänka mig en bättre barndom än den jag hade. Jag kan bli vansinnigt provocerad när förståsigpåare försöker förminska oss vars föräldrar valde bort dagis. Visserligen kan jag inte alla barnvisor som andra fått lära sig men jag fick lära mig så mycket annat hemma på gården. Och vi har ju faktiskt blivit helt normala…

    Maramö är bara en prick på kartan men för Annie var det hennes värld som liten. Och den räckte till, mer än väl.

    – Vi var ett helt gäng jämnåriga, bland annat mina kusiner. Och alla gick vi hem till våra far- eller morföräldrar när föräldrarna var på arbetet.

    Det tidigaste minnet kommer från just den här tiden med farföräldrarna på granngården.

    – Jag minns att jag och min kusin hjälper till att sätta potatis. Och att det är väldigt kallt! Jag kan väl vara runt 4 år…

    Hemma hos familjen lyste partipolitiken med sin frånvaro men det var inget hem utan principer. Tvärtom. Det var självklart att alla skulle hjälpa till, ville man ha något fick man jobba för det. Till exempel för att kunna köpa liftkort på skidsemestern. Budskapet var tydligt: Ingenting är gratis.

    – Ville vi ha ett liftkort, och det ville vi, skulle vi offra något för det. Det kunde vara att plantera massor av tråkiga granplantor eller grovstäda något utrymme. Det var ju ett ställningstagande från mina föräldrar som på något sätt var politiska även om det inte handlade om partipolitik.

    Idag känner Annie en stor tacksamhet för det hon fått av sina föräldrar.

    – De har gett mig förmågan att tro på mig själv, att våga lyckas men också att våga misslyckas. Det är helt okej att få känna sig bäst i världen ibland. Jag har ärvt mycket av mina föräldrar men de har ingen "Jante-gen". De har alltid stöttat mig i lägen då kanske andra har avrått.

     

    Texten är ett kort utdrag från Hemmets Journals serie:
    HJ:s Johan Rystad möter partiledarna.

    Del 3: Annie Lööf
    Hela intervjun kan du läsa i HJ nr 30/2014

    Bild 1286264

    Annie hade en trygg uppväxt och som storasyster fick hon tidigt lära sig ta ansvar.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!