Den frihet som det innebar att ha en ledarhund är svår att beskriva, menar Anna och idag är hon evigt tacksam över beslutet att låta Duncan flytta in.
Trots att det har gått elva år sedan barnreumatismen gjorde Anna Bergholtz blind minns hon det tydligt.
– Jag var 24 år, stod och tittade på nyårsraketerna och jag insåg att det här var det sista året jag skulle kunna se fyrverkerierna.
På golvet nedanför Anna ligger den bruna labradoren Duncan och sover till synes djupt. Duncan flyttade efter lång tveksamhet in i hennes och sambon Martins hem för fyra år sedan. Som ledarhund är han ett ovärderligt hjälpmedel för Anna, men han har också blivit hennes stora inspirationskälla.
Då, när Anna var 24, hade hon redan accepterat att hon förr eller senare skulle förlora synen. Barnreumatismen, som debuterat när hon var tre, hade även satt sig på ögonen och Anna hade under många år haft problem med sin syn. Men Anna var en fighter, och tack vare sin envishet, sina föräldrar och en förstående omgivning som visste att sätta krav när det behövdes, blev hennes uppväxt i den kommunala skolan i skånska Vellinge ett ljust minne.
– Jag har alltid skrivit och när jag förlorade synen helt hade jag sedan länge bestämt mig för att bli journalist, och jag sökte in på journalistutbildningen. Nu förstod jag att jag först av allt skulle behöva lära mig punktskrift om det här skulle fungera, säger Anna osentimentalt på klingande skånska.
Anna och Duncan är ett radarpar. Duncan är en noggrann labradorherre och han leder Anna över gatorna med en stor omsorg.
Nytt bokmanus
Hon berättar entusiastiskt om hur det är att se till att nå de mål man ställt upp. Hon har precis gjort de sista ändringarna i sitt nya bokmanus och skickat iväg den till förlaget. Nu väntar några veckors välbehövlig semester, och det vilar ett lugn över den prydliga lägenheten i Gubbängen. Men det är bara tillfälligt. Anna är nämligen inte en person som gillar att ta det lugnt. Hon är en aktiv person, som träningssimmar, dansar salsa, njuter av långa promenader och tränar spinning.
Det första året som nyblind gick allt med en flygande fart. Anna lärde sig punktskrift samtidigt som hon lärde sig det som krävs för att man som icke-seende ska klara sig i ett samhälle anpassat för seende. Och hennes ambition att bli journalist, ett yrke med hög arbetslöshet, var så stark att den förflyttade berg. Redan under utbildningen såg hon till att knipa en praktikplats på tv-programmet CP-magasinet och därefter fortsatte karriären med ett programledarjobb på Utbildningsradion.
– Jag var nyblind, gick på rehabilitering, lärde mig käppteknik, lärde mig att leva ett liv som icke-seende samtidigt som jag precis kommit in på min drömutbildning. Jag var ny på jobbet och kämpade på med allt. Det var väldigt roligt, men väldigt jobbigt och det hände ofta att jag grät efter jobbet. Jag var otroligt stressad, berättar Anna.
Anna var på väg att nå sina mål och tog sig inte tid att stanna upp och känna efter. Hon reste till Kuba och träffade sin stora kärlek Martin, flyttade till Kanada och tillbaka till Sverige där hon fick jobb som side kick på radioprogrammen Krister och Morgonpasset där hon under vinjetten Blindchick pratade om “allt möjligt med utgångspunkt i att vara blind”.
– Jag fick massor av lyssnare och även om jag inte var fastanställd var min stora förhoppning att jag skulle få vara kvar i någon form.
Med tanke på den respons Annas inslag fick var det mer eller mindre som ett slag i magen när Anna fick det tråkiga beskedet att hon inte skulle få vara kvar på Morgonpasset.
Livet kom ikapp
Nu kom livet i kapp Anna. Hon insåg att allt gått i raketfart under några år. Anna fick diagnosen utmattningsdepression.
I samma veva flyttade Duncan in hos Anna och Martin. Anna var egentligen tveksam till att skaffa ledarhund. Dels innebar det ett stort ansvar att ha hund, dels var hon orolig för att hennes reumatism skulle innebära att hon inte skulle kunna gå ut med honom tillräckligt mycket.
Nu följde några månader när Anna tränade intensivt på att ta sig ut med Duncan, och hon beskriver det som om Duncan delvis gett henne sin frihet tillbaka.
– Han är väldigt långsam när han jobbar, han är inte den snabbaste individen precis, men han är samtidigt väldigt noggrann och duktig. Många gånger där i början var jag nära att ge upp och skicka tillbaka honom, men samtidigt hade jag blivit förälskad i denna hund.
Vid sidan om arbetet hade Anna alltid skrivit. Något som hon fortsatte med även nu när hon fått diagnosen utmattningsdepression och vid det här laget hade Anna skickat ett av sina manus till ett bokförlag. Det var en ungdomsroman.
– Men Duncan omkullkastade de här planerna, säger Anna och skrattar. För när han flyttade in blev lusten att skriva om ledarhundar för stor.
Olikhet som tillgång
Så istället för att jobba om det manus som förlaget ville ha lyckades Anna med konststycket att sälja in idén om Trubbel, en barnbok om en ledarhund. Förlaget köpte konceptet på stående fot, och Anna började skriva.
– Och nu är alltså bok nummer två färdig. Också en barnbok, den här handlar om en fisk som är annorlunda och som blir mobbad för det. Hela idén bygger på att det är en tillgång med olikhet, och det är det min livsfilosofi handlar om.
Numera varvar Anna sina journalistiska uppdrag med moderatoruppdrag för olika företag. Hon reser också runt och talar om sina böcker eller föreläser om inspiration och om att vända motgång till framgång. Men helst av allt vill hon jobba som journalist, vilken som helst, och inte alltid skriva om funktionsnedsättningar.
– I grund och botten är jag journalist. Jag kan ibland bli trött på att jag hela tiden förväntas göra min “blindgrej”, men kan jag få någon att anställa någon med funktionsnedsättning, då har jag gjort stor nytta.
Personligt
Namn: Anna Bergholtz.
Ålder: 35 år.
Yrke: Journalist, författare, föreläsare och moderator. Driver företaget Annas vision.
Familj: Sambon Martin, ledarhunden Duncan.
Bor: I lägenhet utanför Stockholm.
Aktuell: Recenserar film i Breaking News med Filip och Fredrik på kanal 5.