• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jonas Gardell: Jag ser fram emot att bli bortglömd

    TV, böcker, show, priser och doktorshatt – Jonas Gardell har det senaste året dominerat Sveriges kultur- och nöjesliv. – Året med "Torka aldrig tårar utan handskar" har varit ett fantastiskt och extremt omtumlande. Men nu vill jag skratta igen, säger Jonas inför höstens stors show.

    Bild 1287397

    På frågan vad Jonas Gardell vill bli hågkommen för så säger han att han inte vill lämna några som helst spår efter sig. Foto: IBL.

     

    Rörd, glad, tacksam, ödmjuk ­– och förvånad.

     Så sammanfattar Jonas Gardell sina känslor inför det år som precis gått. Och vilket år det har varit! Jonas har blivit utsedd till Årets svensk, fått motta priset som Årets Homo ur kronprinsessan Victorias hand, han har för andra gången blivit utnämnd till hedersdoktor. Dessutom har han toppat listan som den mäktigaste i Nöjessverige, debuterat som skådespelare i TV4-serien Allt faller, fått en helkväll i SVT, erhållit Stora läsarpriset och utnämnts till Sveriges mest inflytelserika twittrare.

    Och över alltihop har TV- och romanserien Torka aldrig tårar utan handskar lyst oavbrutet.

     Frågan är om någon svensk någon gång har varit med om något liknande. Hur känns det att mötas av ett sådant erkännande och så mycket kärlek?

    – Det har varit ett minst sagt omtumlande år, erkänner Jonas Gardell när vi träffas i hjärtat av Stockholm. Vi är några utvalda journalister som har fått audiens och jag är sist ut. Jonas står och stretchar mot en bokhylla när jag kommer in i rummet.

     

    Bild 1287398

    "Torka aldrig tårar utan handskar" blev en jättesuccé som lämnade väldiigt få oberörda. Men på SVT var man från början skeptisk. Foto: Peter Cederling, SVT.

     

    En ny dimension

    Han är på ett strålande humör när han sätter sig i fåtöljen och konstigt vore väl annars. Ingen, allra minst Jonas själv, kunde förutse det genomslag som hans böcker om åren då Sverige drabbades av aids skulle få.

    – Visst har jag haft framgångar tidigare men det här har varit något helt annat, en helt annan dimension. Det kändes som om det var något som hände, inte bara med mig utan med hela landet, som om Sverige plötsligt mindes och kunde sörja det som hänt. Det har varit fascinerande.

     I backspegeln känns succén som given men så var långt ifrån fallet…

    – Nej, så var det verkligen inte, säger han. När jag kom upp med manuset till Sveriges Television var det en del som var minst sagt skeptiska. De tyckte visserligen att manuset var bra men "vem vill se en serie om bögar som dör i aids"? Men det var ju det de hade beställt och det går ju inte att skriva en serie om aids där ingen stryker med.

     Men produktionsbeslutet fattades och väl var väl det. När serien började sändas förra hösten var succén gigantisk och ögonblicklig. Recensenterna öste på med superlativer, tittarsiffrorna rusade i topp och i TV:s Hockeykväll satt expertkommentatorn Mikael Renberg och tokhyllade serien. Bara för att han inte kunde låta bli…

     Nu har den sista delen i romansviten kommit ut med undertiteln "Döden".

    – Det är naturligtvis en tung historia men inte desto mindre en viktig berättelse. Det känns nästan mer som om jag har vittnat än skrivit litteratur, och det har varit ett verkligt hedersuppdrag. Det här har ju handlat om mina vänner och det har känts som om det har varit mitt ansvar att berätta den här historien på ett sätt så att alla äntligen har lyssnat.

     

    Bild 1287399

    Man bugar och tackar! Jonas tar emot priset som "Årets Homo" ur kronprinsessan Victorias hand på Gaygalan. Foto: IBL.

     

    Berörd

    Jonas tittar ut genom fönstret och söker efter de rätta orden. Inte för att han inte berättat det här tidigare utan för att han fortfarande blir berörd när han talar om det. Och hans ord har också rört andra, tusentals människor har funnit kunskap och nya vägar efter att ha läst böckerna.

    – I den här processen har jag gråtit och jag har sörjt för alla dessa unga pojkar som gick under i ett kallt och oförlåtligt samhälle och jag har gråtit inför alla de berättelser jag har fått ta del av. Jag gråter för övrigt fortfarande, det är som en kroppsreflex. Jag tillät mig aldrig att sörja då det hände men nu…

     Reaktionerna från läsare och tittare har strömmat in.

    – Många har skrivit och berättat och jag har läst och lyssnat. En man, Alf, skrev och tackade och sa att han genom böckerna för första gången verkligen hade fått sörja sin partner som hade dött tio år tidigare. Han hade dolt sina känslor, hade inte ens satt in en dödsannons. Nu satte han in en "In Memoriam" i Dagens Nyheter till sin döda kärlek Hans. Längst ned tackade han mig. Jag börjar nästan gråta nu när jag tänker på det. Det är så stort att kunna bidra till detta.

     Trots sjukdomens dödsbringande framfart genom Sverige har mycket lite skrivits tidigare om denna tid. Men vad var det som gjorde just vår tid så mottaglig?

    – Jag har absolut ingen aning. Jag handlar alltid på intuition, jag är ingen strateg. Men både samhället och jag var uppenbarligen mogna för det här. Innan ville ingen prata om aids, nu vill alla göra det!

     

    Bild 1287400

    Jonas är mitt uppe i repititionerna av den nya showen som har premiär om någon vecka. Här flankeras han av körtjejerna Jessica Heribertsson, Joanna Perera och Joanna Eriksson. Foto: Erik Hansson.

     

    Lever i nuet

    Hur går man vidare efter sådana framgångar? Finns det inte en risk för att pressen blir ännu större?

    – Vet du, jag tänker inte så. Är det något jag verkligen är duktig på så är det att leva i ögonblicket. Nu när jag sitter och pratar med dig så har du min fulla uppmärksamhet. När den här intervjun är över ska jag tala med min förläggare och då äger hon mig till hundra procent. Det gäller också framöver. När den här tiden är över så är den det, då har jag nya projekt.

     Och vad gör man efter ett år dominerat av aids, död och förintelse? Jo, man sätter upp en stor, glittrande, pampig och gränslös scenshow på Maximteatern i Stockholm! Premiär blir det i början av oktober.

    – Ja, nu ville jag göra något annorlunda och det blev showen Mitt enda liv. Jag växlar helt enkelt spår, från seriös författare till sång-och-dans-man. Det kommer att bli roligt och påkostat – som mest är vi 25 personer på scen. Det är fem fler än Justin Bieber hade när han var i Globen i våras, säger Jonas inte utan viss tillfredsställelse.

     Showen är tänkt som en hejdundrande hyllning till livet.

    – Det kommer mest att bli glitter och skoj men det skulle ju inte vara jag om jag inte smög in lite allvar också. Framför allt känner jag att efter all gråt vill jag skratta!

     Ett tema i föreställningen handlar om att nå livets middagshöjd med allt vad det innebär. Jonas fyller nämligen 50 i höst.

    – Jag har inget emot åldrandet utan det är döden jag inte kan med. Det är alldeles för roligt att leva! Därför säger jag i showen att fylla 50 är en förolämpning och varje födelsedag framöver kommer att var en förolämpning fram till döden som är den yttersta förolämpningen. Allt vi har att hoppas på är livet efter detta och den misstänker jag är den ultimata besvikelsen…

     Jonas Gardell har många gånger slagit fast att han är en komplicerad person och ibland måste man anstränga sig för att följa i resonemangen. Som det här med självförtroendet, till exempel. Det brukar väl inte vara en bristvara hos författaren, eller hur var det?

    – Jag är en ekvation som inte går ihop, en djupt inkonsekvent människa. Jag är medveten om det. Ofta har jag väldigt stort självförtroende, jag vet vad jag kan och vet vad som fungerar på scen. Men jag har egentligen ingen idé om jag är en särskilt bra författare. Jag tycker själv att jag är rätt dålig, att jag inte har tillgång till språket. Jag får kämpa med det varje gång. Det betyder ju inte att jag är dålig, det är ju tvärtom uppenbart att en hel del tycker att jag är bra. Men själv har jag inte den känslan.

     

     

    Bild 1287401Stöttar varandra

    Att skriva är ju ett ensamt arbete och många drabbas ju av tvivel framför datorn. Då kan det ju vara bra med en klok man i huset, delvis i samma bransch, kanske.

    – Nej, Mark och jag blandar i väldigt liten grad ihop vår privata relation med våra jobb. Visst kan vi komma med lite goda råd om det skulle behövas men han är inte mitt bollplank. Snarare är det så att vi på ett mer allmänt plan stöttar och uppmuntrar varandra. När jag vill diskutera mitt pågående arbete talar jag med min förläggare. Det är till henne jag ringer och ojar mig: Ska någon verkligen läsa det här? Det här är ju outhärdligt tråkigt!

     Faktum är att Marks och Jonas offentliga gärningar märks väldigt lite i hemmet.

    – Jag känner många skådespelare och artister som har klätt sina bostäder med priser, foton och guldskivor. Så är det inte alls hemma hos oss. Inget i våra rum påminner om det vi gör i våra yrkesroller. Inte en bild, inte en affisch…

     Att bli förälder är omtumlande för varje människa och för Jonas har förändringarna krupit in i allt han gör.

    – Sedan jag blev pappa har jag skrivit två stora dramatiska verk, Torka aldrig tårar utan handskar och TV-serien De halvt dolda som gick i TV 2008. I båda dessa är förhållandet mellan föräldrar och barn väldigt viktigt och det är självklart att det är min egen livssituation som spelar in. Dessutom tror jag att just relationen mellan generationerna har gjort serierna så populära. Det finns något att relatera till för alla.

     

    Glömmas bort

    Jonas är författare, dramatiker, komiker, sångare, underhållare – finns det verkligen något kvar som han vill göra?

    – Ja, faktiskt. I TV-serien Allt faller fick jag vara skådespelare och jag tyckte det var roligt. Om det var bra vet jag inte, det får andra bedöma, men det funkade. Det skulle jag gärna vilja göra igen och utveckla. Det slutar väl med att jag får skriva en filmroll roll till mig själv…

     Efter showen väntar nya utmaningar. Bland annat görs en musikal efter manuset till filmen Livet är en schlager. Ännu finns det inte så mycket att berätta om det mer än att lokaler är bokade och arbete pågår.

     Men vad vill han bli hågkommen för?

    – Jag ser fram mot att bli bortglömd. Inget av det jag har gjort kommer folk att minnas och senast efter ett par generationer är vi alla bortglömda. Och det tycker jag faktiskt är väldigt skönt! En riktig befrielse att uppgå i den gemenskap som glömskan är…

     

    Jonas Gardell

    ÅLDER: Fyller 50 i höst.

    FAMILJ: Maken Mark Levengood, 49, två barn och två katter.

    BOR: På Söder i Stockholm

    AKTUELL: Ständigt. Just nu med den sista och avslutande delen av romantriologin Torka aldrig tårar utan handskar och med en ny scenshow, Mitt enda liv – en sorts jubelföreställning! på Maximteatern i Stockholm. Premiär den 3:e oktober.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!