Får man ta hunden med sig in i himlen?
Fick vi någonsin svar på den frågan? Hasse “Kvinnaböske” Andersson har fyllt pensionär, men hans musik – inte minst Änglahund – går en ny vår till mötes.
Hasse har flyttat ner från värmländska Degerfors för gott, längtan efter bokskogar och saltvatten blev för stor. Det nybyggda huset, strax utanför Båstad, liknar en mindre herrgård. Kalendern i arbetsrummet är fylld med bokningar, festivaler, revyer, kyrkor, till jul en stor julshow i välkända “Ladan”.
Altanen bjuder på en bedövande vy med blå sommarhimmel över Kullen långt borta. Fågelkvitter, kaffedoft och framför allt lilla Gulli, en finsk lapphund på 14 månader, bygger på hemtrevnaden. Den som fattas är Hasses hustru Monica Forsberg, som är på jobb i Mellansverige och kommer till Båstad så ofta hon hinner.
– Helst skulle jag vilja ha henne här hela tiden, men vi får ta tillvara den tid vi får, slår han fast när han kommit ut med kaffebrickan.
Vi är båda diabetiker, men Hasse påpekar att en bit Toscakaka inte skadar. Tvärtom ska man unna sig en guldkant på vardagen, bara man sköter sig för övrigt.
Diabetes
Hasse tillstår dock att har man fyllt 65 så känns det i kroppen. Åldersdiabetes fick han för 15 år sedan. Men insulinet som skulle få ner blodsockret på en bra nivå gjorde att han gick upp 17 kilo på ett år. En magsäcksoperation på senare tid fick ordning på det, plus en timmeslång promenad med Gulli varje morgon.
Hasses ögon har båda opererats för grå starr, med utmärkt resultat.
– Jag kom in till läkaren halv nio och halv tio var jag på väg hem igen! Enkelt och smärtfritt! Och jag ser bättre på långt håll än jag gjorde när jag var yngre.
Han skrattar gott och säger med en blandning av skämt och allvar.
– En sak har jag bestämt och det är att jag ska ta hand om mig så länge jag kan. När jag dör ska jag ligga där, snygg och prydlig! Men om ett par bitar Toscakaka förkortar mitt liv något år, då tar jag det. Jag vill leva fullt ut, inte hålla på och räkna och kolla var sekund.
I höst kommer Hasses memoarer ut. Boken av heter Jag har skrivit mina sånger. Författare är journalisten Michael Nystås och bygger främst på ett antal längre intervjuer.
Det var i Malmö Hasse föddes, den 28 januari 1948. Familjen, med mor och far och tre syskon flyttade senare till Östra Ljungby i nordvästra Skåne. Pappa Knut behövde större lokaler till det plåtslageri han drev.
– Vi barn fick tidigt höra att det var viktigt att göra rätt för sig och att kunna försörja sig själv. Man skulle vara en skötsam människa.
Brandsoldat
Som liten ville Hasse bli brandsoldat, senare en stjärna, som Elvis. Far spelade gitarr och lånade gärna ut instrumentet till sina barn.
– Mor var mjuk och omtänksam. Jag är nog mest lik henne. Far var tuffare. Ärlig även när det var obekvämt. Det är inte ofta jag blir arg, men jag har lärt mig av far att det är bättre att säga ifrån, än att gå och titta snett.
I barndomshemmet fanns inget överflöd. Det hände att far tog pengar ur barnens sparbössor för att få mat på bordet. Men sen när han gjort en bra affär kunde det bli utflykter till Köpenhamn och Bakken.
– Finns det ljusglimtar kan man ta sig igenom vardagen. Far hade båt, liksom många av mina föräldrars vänner. Mycket av umgänget kretsade kring båtlivet, men satt i varandras båtar, spelade, sjöng och hade trevligt.
Hasse blev plåtslagare som sin far och spelade i olika band på fritiden. Han gifte sig med Inger och hade fyra barn hemma. En spelning för funktionshindrade barn i Vejbystrand blev en vändpunkt.
– Jag slogs av barnens stora livsglädje, jag mådde bra av att vara där. Jag frågade rektorn om det fanns något jobb och jag fick börja som fritidsassistent.
Hasse gör en kort paus och klappar Gulli på ryggen. Solen strålar och ett flygplan som ska landa på flygplatsen i Ängelholm hörs på avstånd.
Skånsk country
– Jag lärde mig att inte gnälla så mycket. Jag har mött handikappade som inte gnäller för att de inte kan gå, utan gläds över att de kan sitta. Visst, när jag är förkyld är det mest synd om mig i hela världen, men jag försöker tänka om. Man ska vara glad för det man faktiskt har. Jag tycker om att prata med människor från olika håll, också dem på skuggsidan. Pågarna på bänken, som sitter med sina flaskor, har alla öden som kan vara värda att lyssna på.
Inom musiken kom Hasse med något nytt, han uppfann “skåntri”, skånsk country. Han var 33 och hade just avslutat utbildningen till särskollärare när genombrottet med Änglahund kom. Inspiration till det som skulle bli en megahit hade han fått i skånska Konga Ask på en spelning. Ett lokalt tivoli var på plats på området. Lutad mot ett av vagnshjulen satt en äldre man och pratade med sin hund.
– Hunden var av blandras, en sån som NP Möller hade i tv-serien. Och ja, mannen, var lite “på lyset”. Det slog mig plötsligt att hunden kanske var hans enda vän i hela världen. Vad skulle hända honom när hunden dog? Eller om mannen dog först, var skulle hans älskade hund bli av? Jag gick hem och funderade ett par dagar och sen skrev jag Änglahund på en kvart. Frågan var självklart om mannen skulle få ta med sin vän till himlen.
Det blev succé! Hasses turné med Änglahund drog en gigantisk publik. Stora och små trängdes framför scenen och en och annan tog sin hund med på konserten. Hela Sverige förvandlades till en allsång. Skivan har nu sålts i hela en miljon exemplar.
Vad är då magin med denna låt?
– Idag träffar jag 15-åringar som kan hela texten! Inte bara i Sverige, utan också i Finland, Danmark och Norge. Det är en enkel sång som tar upp ett stort ämne. Jag tror jag fick ner det på en fattbar nivå, som alla kunde känna igen sig i. Vem är inte glad för sin hund?
Framgången nådde oväntade höjder. Änglahund var till och med uppe till diskussion på ett biskopsmöte. Inte på något vis som kritik av innehållet, utan mer en förundran över att Hasses sång på ett enkelt sätt fick människor att prata livsåskådning med varandra. För visst får en trofast hund väl komma in i himlen? Eller inte? Alla hade sitt att säga i ämnet.
Publiken står trogen genom åren. Hasse har haft fullt upp och alltid hållit sig utanför musikvärldens skandaler.
– Det stör recensenter ibland, de som har en förljugen inställning att konstnärer måste lida. Jag är inte spännande för dem, för jag trivs med livet, har inte ångest eller större kriser.
Det tyngsta han har med i bagaget är skilsmässan från Inger, efter 21 års äktenskap.
– Det var jag som ville lämna när kärleken var slut. Inger tog det hårt. Det gick några år, men idag är vi allra bästa vänner. Hon var förresten här och drack kaffe igår.
Framöver ska Hasse ägna sig helt åt musiken.
– Jag har skalat bort allt ovidkommande, ska inte äga lokaler eller driva restauranger. Målet med min musik är att folk ska må bra, bry sig om varandra lite mer och inte bara gå förbi. Om vi ägnade två minuter om dagen till att bry oss om någon annan, vilken skillnad skulle det inte göra i världen?
Men svaret då! Får man ta med sig hunden in i himlen? Gulli, till exempel?
Hasse är snabb med svaret.
– Ja, det får man! Ett paradis utan djur är inget paradis.
Tror du på Gud?
– När jag var ung gick och läste till konfirmationen kom jag inte överens med prästen. Han fördömde allt jag tyckte om, musiken, dansen. Han tyckte hela mitt liv var eländigt. Jag slutade gå dit, berättar Hasse.
– Jag var 20 och gjorde lumpen som signalist i Karlskrona så träffade jag en annan präst. Vi började prata och jag frågade hur Bibeln kunde säga att Adam och Eva fick två söner, Kain och Abel, och så gick en av dem ut och hittade en ny hustru. Var kom hon ifrån?
Prästen svarade lugnt att Hasse kunde se Bibeln som en fin sagobok. Sen erbjöd han undervisning och senare blev Hasse konfirmerad.
– Min Gud är väldigt generös, han tycker om att skoja och busa. Jag uppskattar kyrkor, när jag framträder där blandar jag glädje, skratt och eftertänksamhet. Men min Gud bor inte där, han sitter nog med oss på en stol här i trädgården. Han tycker om både människor och djur. Det är klart att han vill vi ska vara tillsammans i himlen.
