Alice Palm, 84 år, ler med sina vemodiga ögon när hon tänker på maken. Saknaden är fortfarande stor.
– Han brukade alltid skratta och säga “tänk om jag går bort först, hur ska det gå för dig Alice? Du kommer inte klara dig en dag utan mig!” Och det trodde inte jag heller, Olle tog hand om allt praktiskt och han månade om mig på alla tänkbara sätt. Varje morgon gick han upp klockan sex och tände i pannan, sen kom han och gav mig kaffe på säng. Varje dag i fyrtio år!
Paret träffades på gymnasieskolan i Bollnäs på 1960-talet. Alice arbetade som sekreterare åt rektorn och Olle var lektor i matematik, fysik och kemi. De senaste åren hade han varit tjänstledig och arbetat som lärare åt Sida med stationering i Etiopien.
Alice hade därför aldrig träffat den man som en dag steg in på expeditionen – lång, brunbränd och grann. De tittade på varandra och något sade klick på en gång. Situationen var dock komplicerad, Olle var nämligen gift och Alice höll sig därför på sin kant. Inget sades mellan dem men båda visste mycket väl att något hade hänt. Så gick ett par år men till slut gick inte känslorna att stoppas. Olle lämnade sin fru.
– Vi tyckte inte att det kändes rätt att smyga och var trots allt överens om att Olle skulle göra ett försök att lappa ihop situationen med sin fru. Jag var beredd att stå tillbaka. Men det fungerade naturligtvis inte, våra känslor var för starka.
Skandalen var stor i Bollnäs, båda var offentliga personer genom sitt arbete och privat engagemang i politik och föreningsliv. Det tisslades och tasslades men Alice fick sin Olle och fyra decennier av lyckligt liv tillsammans.
Blev konsulent
– Olle brukade alltid säga “Alice, du tycker väl att jag är lite tjatig men jag måste bara säga att jag älskar dig så mycket…” Sista gången jag hörde de orden var bara några dagar innan han gick bort.
Slutet kom mycket hastigt och oväntat. Paret satt framför brasan en lördagskväll, just som de brukade göra.
Alice lever som hon lär och äter för det mesta lätt mat, idag är det sallad, skaldjur och ägg.
Olle läste vesper och avslutade med att säga “amen”. Sedan reste han sig ur fåtöljen men föll omedelbart ihop. Orsaken var en stroke som förlamade höger sida. Innan nästa morgon hade han slutit sina ögon för gott.
Kvar fanns en chockad Alice, ensam och inte van att klara sig själv.
– Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men efter ett år kände jag att något måste jag göra, annars gräver jag ner mig. Jag måste ut, se lite människor. Det blev att jag följde med en väninna som börjat på gym. Jag var imponerad över att hon gått ner så mycket i vikt och frågade hur hon burit sig åt. Hon berättade om något som hette Cambridgekuren. Väninnan köpte produkterna av en konsulent som hade fullt upp och berättade att folk åkte ända från Bollnäs till Hudiksvall för att få hjälp att bli av med några kilon.
Då fick Alice en idé. Kanske skulle hon också bli konsulent. Men först ville hon själv prova om kuren fungerade. Och det gjorde den! Efter ett halvår hade hon minskat 16 kilo. Nästa steg var att börja läsa kostlära på distans.
– Det var ovant att studera men är man envis så går det. Förutom kostlära så fick jag också sätta mig in i alla regler kring hur man driver företag, sköter bokföring och sådant.
Efter godkänt slutprov skaffade Alice F-skattsedel och inregistrerade ett eget företag. På den tiden bodde hon fortfarande kvar i Sörforsa utanför Hudiksvall. Hon började pendla till Bollnäs där hon skaffade en lokal med övernattningsmöjlighet.
Stora rubriker
– Verksamheten gick lysande och kunderna strömmade till. Pengarna var välbehövliga. Olle och jag gifte oss en månad efter att de ändrat reglerna för änkepension, så det blev lite knalt när jag blev änka. Och framförallt fick jag ett nytt liv med något roligt att syssla med.
Nästa steg blev att flytta till Bollnäs. Då fick hon också närmare till sonen Calle. Han hade fått en viktig roll i verksamheten och hjälpte Alice med marknadsföring och reklam på internet.
Nu har det gått fyra år sedan Alice startade sin firma och numera hyr hon också övervåningen på en stor Hälsingegård i Edsbyn där hon också har sitt huvudkontor. Lokalen i Bollnäs har hon kvar, så det blir till att pendla lite i alla fall.
I Edsbyn blev det härom året stora rubriker i lokaltidningen att Alice hade bantat Edsbyn med ett ton, för så mycket hade försvunnit från kommuninnevånarna med hennes hjälp.
– Själv så har jag gått upp några kilo igen, men det är bara bra säger min doktor. I min ålder ska man ha lite att ta av menar han. Och så blir man lätt lite rynkig om man blir för mager, skrattar Alice och blinkar med ena ögat.
Alice är mån om sin hälsa, äter lätt mat och promenerar med stavar minst en timme om dagen. Får man kalla någon för krutgumma så ligger det nära till hands. På väggen i matrummet sitter ett vackert handmålat kort från ett barnbarn. Det står “När gud insåg att han inte kunde göra allt själv, då skapade han dig. Tack för att du är världens bästa farmor.” I bokhyllan finns många kort på makarna Palm, leende och alltid tillsammans. Alice tar ner ett fotografi och tittar ömt på maken Olle.
– Ja du, tänk att jag kunde klara mig i alla fall. Det hade varken du eller jag trott!
