• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Nu vet jag att döden inte är slutet!

    Läkarna kämpade för att få igång hennes hjärta igen. Men Anne-Marie njöt av det obeskrivliga ljuset, av värmen och den oändlig kärlek. – Jag såg min kropp utifrån, säger Ann-Marie som först nu vill berätta om händelsen.

    Bild 1288982

    Ljuset jag befann mig i går inte att beskriva, det liknar inget ljus på jorden, säger Anne-Marie Hedenberg. Ännu märkligare var att jag kunde se mig själv uppifrån och iaktta allt som hände därifrån.

    Anne-Marie Hedenberg, 70 år, glömmer aldrig den obeskrivliga känslan av glädje, ljus och lätthet. De outhärdliga smärtorna som plågat henne sedan barndomen fanns inte mer.

    – Jag vet att jag hade en nära-döden-upplevelse. Men då, i mitten av 1960-talet, var detta inget man vågade berätta om för någon. Inte ens min familj fick veta. De kunde ju tro att jag var lite underlig, säger hon idag.


    Anne-Marie Hedenberg, som tidigare har varit föreståndare för diakonin i Falköping, har sin kristna tro med sig sedan uppväxten. Men vad som egentligen händer efter döden var inget hon tänkte så mycket på innan den ödesdigra sjukhusvistelsen som nästan kostade henne livet.

    – Jag hade redan som barn våldsamma kramper i magen och den ena blåskatarren efter den andra, med ständiga penicillinkurer som aldrig verkade hjälpa, berättar hon.


    I tonåren drabbades Anne-Marie dessutom av flera plågsamma njurstensanfall och inflammationer i njurbäckenet. Hennes hälsa blev sämre med allt tätare sjukhusbesök då hon fick smärtstillande sprutor och tabletter. Men ingen visste vad hon egentligen led av.

     

    Läkaren grät

    – Inte förrän efter ett antal utförliga undersökningar, när jag var 25 och nyligen fått barn, visade det sig att jag hade dubbla njurkärl, som är en sällsynt men allvarlig medfödd defekt. Det gjorde att varken njurarna eller urinblåsan fungerade som de skulle längre och mitt tillstånd var livshotande.

    – Jag minns att det var en ung läkare som grät när han berättade hur sjuk jag var och att jag kanske snart skulle dö! Min enda möjlighet var en mycket riskfylld operation.

    – Min man var med mig och han blev oerhört uppriven av läkarens besked. Själv tänkte jag sorgset att jag aldrig mer skulle få se honom och vår lilla tio månader gamla dotter. Men mina smärtor var då så outhärdliga att jag bara brydde mig om att de skulle upphöra, berättar Anne-Marie som först måste genomgå ett komplicerat ingrepp då man sprutade in kontrastvätska i kroppen

      Bild 1288983
    Under sin nära-döden-upplevelse ville Anne-Marie inte återvända till livet. Smärtan var borta, allt var oändlig kärlek. Det enda som hon kände sorg över var att hon aldrig mer skulle få träffa sin lilla dotter, som då var 10 månader gammal.

     

    – Jag var så svag och hade magrat väldigt den senaste tiden. Kanske var det därför allt gick fel den gången. Jag blev snabbt medvetslös och mitt tillstånd var ytterst kritiskt. Jag hörde en läkares skärrade röst, "Nu försvinner hon!". Jag insåg att jag nog var död, men det oroade mig inte det minsta. Det viktiga var att den fruktansvärda smärtan var helt försvunnen!


    Anne-Marie upptäckte något ännu märkligare. Hon kunde se sin kropp uppifrån, och iaktta allt som hände omkring henne.

    – Jag befann mig någonstans uppe under taket, verkade det, och jag hörde och såg precis allt! Personal kom rusande från olika delar av sjukhuset, jag hörde överläkarens skor som smällde hårt mot golvet ute i korridoren. Det blev riktig trängsel runt min sjuksäng, man sprutade in något i ådrorna för att stimulera hjärtat, smällde mig på kinderna och ropade mitt namn för att jag skulle vakna upp igen.


    Ville inte tillbaka

    – Men det hade jag inte det minsta lust med. Jag ville inte komma tillbaka, allt var ju så bra där jag befann mig! Där var det så skönt och varmt, och ett starkt, underbart ljus omgav mig, ett ljus som är svårt att beskriva för det liknar inget annat ljus på jorden. Här fanns inte sjukdom och smärta, bara en oändlig kärlek, glädje och fridfullhet. Jag hade till och med glömt min familj i min lyckliga tillvaro där jag svävade omkring tyngdlös och allseende, och övervakade hur de arbetade med att återuppliva mig där nere.

    – Den magra sjuka kroppen tyckte vara så långt borta och verkade inte alls ha något med mig att göra. Där nere nådde inte det kärleksfulla ljuset, där såg det så mörkt och kallt ut, tyckte jag. Nej, återvända dit ville jag inte alls.


    Men läkarna lyckades få igång hjärtverksamheten, och Anne-Marie visste vaknade upp i sjuksängen igen.

    – En av läkarna var tårögd av glädje över att jag överlevt. Men själv var jag till en början inte alls glad över att vara tillbaka i den plågade kroppen. Jag saknade värmen och det bekymmerslösa tillståndet som jag nyss lämnat. Jag visste att det jag upplevt var verkligt, detta var definitivt inte någon dröm eller fantasi.


    Senare genomgick hon utan rädsla den komplicerade operationen. Den gick utan några problem och Anne-Marie har sedan varit helt frisk och fri från smärtor och njurbesvär.


    Bytte samtalsämne

    Men när hon försökte tala med sjukvårdspersonalen och läkarna om det hon varit med om under det första ingreppet fick hon inget gensvar.

    – De flesta avfärdade mina upplevelser med att "du var ju så väldigt sjuk" och bytte sedan samtalsämne. Detta var 1966, många år innan nära-döden-upplevelser blivit ett begrepp. De betraktades då oftast som narkosdrömmar och var inget som läkarna fäste sig vid.

    – Jag kände att det var bäst att hålla denna sällsynta erfarenhet för mig själv och på något sätt la jag den åt sidan och förträngde jag minnet av den genom alla år.


    Inte förrän Anne-Marie läste en artikel om nära-döden-tema i Falköpings Tidning år 2009 skulle hon börja fundera på allvar över den starka och omvälvande upplevelsen 40 år tidigare.

    – Man skrev om människor som varit döda och återupplivats och kunde berätta hur det såg ut andra sidan. "Jag har ju själv varit där och vänt igen!", tänkte jag. Allt kom tillbaka till mig.


    Anne-Marie kontaktade tidningen och i en intervju berättade hon för första gången på alla dessa år om det obeskrivliga, underbara ljus som omslöt henne och som hon inte ville lämna.

    – Efter den artikeln hörde många människor av sig och berättade om liknande visioner i dödens närhet. Jag fick klart för mig att dessa erfarenheter är mycket vanliga, säger Anne-Marie vars kristna tro blivit starkare av upplevelsen.

    – Jag mötte varken änglar, avlidna anhöriga eller en Kristusgestalt när jag lämnade min livlösa kropp, säger hon. Men den omslutande kärleken var för mig tillräcklig bekräftelse på att döden definitivt inte är slutet.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!