• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Den lilla varelsen stannade framför mig!

    Ingvar Andersson är ingen lättskrämd man, inte heller har han någonsin tidigare varit intresserad av det övernaturliga. Men han vet verkligen inte vad han ska tro om den lilla grå varelsen som kom rusande över vägen i storskogen…

    Bild 1288973

    Ingvar Andersson känner igen varenda stubbe och varenda stenformation i trakterna runt Stensjömåla. Men den lilla grå varlesen har han aldrig sett vare sig före eller efter det underliga mötet för 13 år sedan.

    Finns det platser där tiden upphör att existera, där vår värld öppnar sig mot andra dimensioner? Områden där okända väsen och varelser kan bli synliga för oss?
    Kanske är i så fall Stensjömåla by i Blekinge just en sådan plats...

    Ingvar Andersson, 70 år, är uppvuxen här och har arbetat hela sitt liv som fisketillsyningsman i trakten.
    Han glömmer inte det egendomliga möte han var med om en augustidag 1998 när han skulle plocka svamp.

    Vi följer honom på en vandring in i orörda skogar där smaragdgrön mossa ligger som en mjuk sammetsmatta över omkullfallna, söndervittrande och förvridna träd, rotvältor och oformliga stenbumlingar...

    – Ända sedan jag var barn har jag traskat på dessa stigar kring byarna Stensjömåla och Gröngölsmåla, där jag är född. Jag känner verkligen igen varenda stubbe och stenformation här omkring. Därför vet jag att det jag såg den gången var något helt annat, säger han.


    En meterhög mansfigur
    Bild 1288974Ingvar följde den dagen en liten smal grusväg genom en granskog i riktning mot Listersjöarna. Klockan var runt fyra på eftermiddagen och det var gråväder, som nu.
    – Plötsligt är det något som korsar vägen från höger ungefär 30 meter framför mig. Jag stirrar och stirrar men blir inte klok på vad det är jag ser. Det är en knappt meterhög mansgestalt med toppigt huvud, helt jämngrå uppifrån och ner till fötterna.

    – Vi stannar båda två upp samtidigt på vägen och sedan står vi där helt stilla och stirrar på varandra. Detta varar kanske i en halv minut, men det kan också varit mycket längre. Jag kände mig nästan som paralyserad, det var som om tiden också stod stilla under dessa ögonblick eller på något sätt förändrades, det är svårt att förklara. Varelsen fortsatte sedan in i skogen på vänster sida. Den såg ut som en liten, förkrympt människa, men den var ändå inte mänsklig.

    Gestalten liknade egentligen ingenting som Ingvar sett tidigare
    – Någon dvärg var det ju inte och definitivt inte ett barn, varelsen verkade uråldrig, trots att jag egentligen inte minns några detaljer från ansiktet som var lika grå som kroppen. Det var bara en känsla jag hade.  

    Ingvar var nu fast besluten att hinna ikapp gestalten och rusade snabbt efter in i skogen. Han följde den nästan omärkliga djurstig där han alldeles nyss sett varelsen försvinna in under granarna. Han fortsatte ända fram till en liten sjö och vände sedan tillbaka samma väg. Hela tiden spanade han åt alla håll in i dunklet bland stammarna, men den gäckande, grå figuren syntes inte till någonstans.  


    Gick tillbaka
    – Jag grubblade länge efteråt över den egendomliga händelsen. Vad var det jag sett, egentligen – en tomte? Jag visste inte vad jag skulle tro, det hela var för overkligt för att jag riktigt skulle ta till mig den underliga synen. Väsen som tomtar och troll har jag alltid förknippat med urgammal vidskepelse som knappt ens mina farföräldrar trodde på! Jag har aldrig tidigare varit det minsta intresserad av det ockulta, betonar Ingvar. Men nu hade jag ju faktiskt själv sett den här overkliga varelsen med sin luva, eller snarare en toppig hatt som nästan verkade vara en del av huvudet. 

    Efter den händelsen gick Ingvar flera gånger tillbaka samma väg i hopp om att få se en skymt av den lilla grå gestalten igen. Men det upprepades aldrig.
    Han skulle däremot uppleva ett annat märkligt fenomen i ett skogsområde i närheten, ett halvår senare. I skogsbrynet till ett öppnare landskap i närheten ligger ett fallfärdigt ödetorp omgivet av en förvildad trädgård och snart igenvuxna åkermarker, minnet av en av de byar som började avfolkas för ungefär 60 år sedan. Här börjar en verklig sjumilaskog, som sträcker sig ända upp till Smålandsgränsen. En dovt mossgrön sjö blänker långt inne i skumrasket, bland höga tallar.

    – Det var en kväll i februari 1999 när jag var ute på promenad, den här gången för att lyssna efter uggleläten som jag brukar spela in. Himlen var mörk, snön låg vit mellan träden. Jag började gå på vägen här, från ödehuset in mot skogen.
    – Plötsligt började den svarta himlen oförklarligt att ljusna. Men klockan var ju åtta på kvällen, så jag kände mig helt förvirrad, minns Ingvar.

    Det först bleka, ganska svagt grå ljuset övergick till ett allt starkare blåvitaktigt sken och lyste upp hela skogen framför honom
    – Först blev jag förskräckt och min enda tanke var att det brann, att mitt föräldrahem som ligger i den riktningen stod i lågor! Jag kastade mig i bi-len och körde i all hast bort till Stensjön, där man har överblick över huset, på andra sidan stranden. Men stugan såg het oskadd ut och någon brand syntes inte till någonstans. Jag återvände till ödetorpet där skenet inne bland träden nu var intensivare än någonsin, nästan silveraktigt och metalliskt. Det uppfyllde hela skogen och tycktes samtidigt röra sig framåt...


    Inte så lättskrämd
    – Jag har aldrig varit särskilt lättskrämd men detta kändes underligt och obehagligt – var det ett ufo som landat? Jag vandrade omkring ett tag in bland träden men blev inte klok på varifrån det underliga skenet kom, jag kunde inte hitta ljuskällan. Det var i alla fall uppenbart att det handlade om något annat än en skogsbrand. Detta var något mycket mer gåtfullt.

    Ingvar har ännu inte fått någon förklaring till vad som låg bakom det märkliga fenomenet.
    – Men släkting till mig var med om något ännu mer besynnerligt i närhet-en av just Stensjön. 
     Där, över ena stranden, låg en morgon ett tätt, självlysande vitt dimmoln. När han passerade igenom det påverkades han på ett egendomligt sätt.
    – Han sa att tiden verkade upphöra att existera inuti dimman, att han blev förvirrad, helt desorienterad i tid och rum. En lång period efteråt kände han sig förvirrad och det var som om han gick omkring i något sorts drömlikt, halvsovande tillstånd  
    – På samma sätt tycktes ju också tiden förändras när den grå tomtelika gestalten visade sig på skogsstigen, säger Ingvar Andersson.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!