Camilla Riedel har förändrat sitt liv totalt efter cancersjukdomen. Hon lämnade chefsjobbet bakom sig och startade eget ridlekis.
“Det finns inget ont som inte har något gott med sig…”
Camilla Riedel vet! Hela hennes tillvaro har förändrats till det bättre. Men det krävdes en katastrof för att komma dit! Hon var bara 30 år och hade två små barn när hon drabbades av cancer.
– Då ställde jag mig frågan: Vill jag fortsätta leva på samma sätt igen om jag blir frisk?
| Nu har det gått tre år sedan cancern slog till och förhoppningsvis har den nu gett med sig samtidigt som Camilla ändrat sin vardag totalt. Vi befinner oss i en grönskande oas; Hås gård strax utanför västgötska Horred. Hit flyttade Camilla, maken Stefan och sönerna Kasper, 7 och Anton, 4, år 2009. I slutet av året kommer familjen, något som Camillas mage skvallrar om, utökas med en femte medlem. Här har Camilla satsat på en ny yrkesbana; hon har öppnat ridlekis. Jobbade jämt |
Stefan och Camilla tillsammans med Kasper, 7 och Anton, 4 på drömgården i Horred. |
tone få vara tillsammans med barnen en stund. Men det kändes halvhjärtat – jag satt oftast upptagen med en bärbar dator i knäet. Istället var det Stefan som fick ta huvudansvaret här hemma.
Camilla gav sig inte ens tid ta ut ordentlig föräldraledighet.
– Jag var hemma fyra månader när båda killarna var nyfödda. Sedan var jag tillbaka på jobbet igen med bröstpump i väskan.
Det var absolut ingen önskesituation. Camilla kände sig stressad och otillräcklig. Och nu började hon dessutom få problem med värk.
– Det började med att jag fick fruktansvärt ont i ryggen, men jag var rädd för läkare, så jag drog mig för att söka vård. Dessutom är jag väldigt envis, så jag struntade i omgivningens tjat om att gå till doktorn.
Men till slut blev värken så outhärdlig att Camilla ändå motvilligt gick dit. Hade hon väntat ytterligare några månader hade hon inte överlevt, då hade cancern hunnit slå ut alla organ i kroppen!
– Nu satt tumörerna på njurarna och det blev operation efter operation, medicinering och cellgifter. Mitt immunförsvar dök i botten och jag fick olika infektioner.
Samtidigt som en god vän dog i lungcancer trodde läkarna att Camilla drabbats av samma sak. Men efter en rad prover fick hon besked att det var lunginflammation.
Inför vägval
Livet gick berg och dalbana, inte bara för Carina, utan i minst lika hög grad för Stefan.
– Men barnen fick aldrig veta något. Jag tillät mig må uruselt på sjukhuset, men så fort jag kom hem försökte jag fungera som om jag vore fullt frisk.
Samtidigt insåg Camilla, det skulle vara omöjligt gå tillbaka till den gamla stressen om hon klarade kampen mot cancern.
– Jag grubblade – vad vill jag istället? Så föddes idén att öppna ett ridlekis! Jag älskar mina barn, trivs överhuvudtaget toppen med ungar. Dessutom har jag en hobby sedan barnsben, nämligen hästar. Nu skulle jag slå ihop båda intressena!
| Efter idogt planerande, då det bland annat gällde att få tag i snälla små ponnyer, blev det verklighet i augusti förra året. – Allt har gått bättre än förväntat, jublar Camilla. Idag har jag elever från två år och uppåt, och inte nog med det, även tonåringar och vuxna kommer för att lära sig rida. Det går bra, nu har jag närmare 30 hästar i olika storlekar. Camilla lär inte bara sina adepter att rida, |
|
utan i lika hög grad att sköta och vårda hästar; sadla och sela, rykta, kratsa hovar och mysa med djuren.
– Det här är en verksamhet man inte blir rik på i fråga om pengar. Men i gengäld tycker jag att jag har fått ett rikt liv!
Arbetstimmarna är inte färre än förr, men nu finns hela familjen involverad i arbetet på gården.
Camilla har dessutom ett oerhört fint stöd av sina svärföräldrar, Pelle och Gunilla, som bor i närheten.
– De båda är guld värda! Jag blir tårögd bara jag tänker på hur de ställer upp.
Ett par hästintresserade väninnor är också engagerade i ridskoledelen.
– Men vi har två heliga familjedagar i veckan. Fredag och söndag ägnar vi helt åt varandra.
Går på kontroller
I grunden kommer Camilla från ett arbetarhem i Dalsland.
– Vi var sex syskon och hade ont om pengar. Jag ville gärna rida, men för att ha råd med det, började jag hjälpa hästägare att gratis rida in deras halvblod. Jag flög i backen många gånger, men lärde mig mycket av det också.
Så träffade hon sin blivande man.
– Stefan brukar skoja att han plocka upp mig på gatan och det stämmer. Jag bodde i Vänersborg, men var på firmafest på restaurang i Göteborg. Det var oerhört rökigt där inne, så jag gick ut för att få frisk luft. När jag kom tillbaka hade kompisarna dragit vidare och jag själv hade ingen aning om var jag var.
Camilla ställde sig på gatan och undrade var stationen låg så att hon kunde åka hem. Då kom Stefan som en räddande ängel, följde den vilsna flickan till tåget.
– Men det var tre timmar till avgång, så vi gick och tog en kopp kaffe under tiden. Så gick det som det gick. Jag har en helt underbar man!
| Förhoppningsvis ordnar sig allt för Camilla. Hon går ännu på undersökning var tredje månad för att kontrollera att inte cancern kommer tillbaka. Men hon ser framåt och älskar sitt nya jobb och sitt nya liv. – Det finns inget ont som inte har något gott med sig. Utan att bli sjuk hade jag harvat vidare i gamla hjulspår! |
 Dags för hästarna att få komma ut i hagen efter dagens arbetsdag på ridlekis. |
