Melissa Williams: Trots smällarna har jag haft kraft att välja glädjen!

Nu satsar dansbandsdrottningen Melissa Williams på en solokarriär. — Vi får se vad det blir, säger hon. Jag har aldrig varit speciellt bra på att sätta upp mål och hålla mig till planen…

Hon är en främmande fågel i den så typiskt svenska dansbandssvängen, Melissa Williams, amerikanskan som gjort succé i dansbands-Sverige.
Att livet inte varit lätt, innan hon kom dit hon är nu, förstår man när hon berättar för oss om sin väg till den svenska scenen. Livet har ibland farit fram rätt hårt med henne. Men Melissa har gjort ett val.
– Livet är vad det är, säger hon. Det måste gå vidare. Det har gjort ont. Men jag har försonats med det som hänt. Jag har förlåtit och gått vidare.

Hon har orkat välja kärleken och glädjen. Hon är en stark kvinna, trots smällarna hon tagit. Eller tack vare dem, kanske. De har format henne, hon har låtit dem bli erfarenheter och vägrar att vara bitter.
– Du ska veta en sak, säger Melissa och blicken blir bestämd. Jag är inte långsint och jag vill inte hata någon.

Vi sitter vid Norr Mälarstrand i Stockholm och hon vänder blicken ut mot Riddarfjärden, en av de vackraste platserna på jorden den här soliga dagen. Några båtar puttrar förbi bort mot Slussen.
Melissa Williams tar in skönheten och säger “It´s gourgeous”. Under intervjun blandar hon engelska och svenska. Ibland är de svårare sakerna lättare att uttrycka på ett modersmål, och här hörs lite sydstatsaccent i amerikanskan.

Fruktansvärd skandal
Melissa föddes Chattanooga, Tennessee, den 8 maj 1972 och växte upp i Smyrna, strax utanför Atlanta, Georgia.
– Min mamma hade en romans och blev gravid, berättar Melissa. En fruktansvärd skandal i Sydstaterna då, eftersom de inte var gifta. Sedan blev det knappast bättre av att han var iranier.

Den här mannen ville inte kännas vid Melissas mamma och hennes graviditet. Mammans far var beredd att betala för en abort, men mamman vägrade gå med på det.
– Kan du tänka dig det? My God. Abort var olagligt i Georgia på den tiden och min morfar erbjöd sig att betala för en abort i New York. Mamma skickades till ett hem för ogifta gravida kvinnor i Chattanooga där jag föddes. Det här skulle tystas ner, säger Melissa.
– Min mamma gick igenom ett helvete. Så mycket skuldkänslor som vräktes över henne.

Melissa växte upp med en mamma som hade svårt att visa någon moderskärlek.
– Mamma hade svårt att krama mig. Hon gjorde sin plikt som mamma: såg till att det fanns mat på bordet och att jag hade kläder på kroppen.
När Melissa talar om sin uppväxt får hon tårar i ögonen. Där finns berättelser både om våldtäkt och om misshandel och förtryck. Hon säger att hon gått vidare, att hon förlåtit, men intervjun river upp känslorna.

– Jag fick aldrig höra att jag var bra eller att jag var söt. Det var som att allt som hänt mamma, med en man som svek henne och all skuld hon bar på, var mitt fel. Jag fick lida för att hon mådde dåligt. Kanske var hon avundsjuk på mig, allting gick lätt för mig. Jag hade bra betyg och fick beröm för min sång.
– När jag växte upp blev jag uppvaktad av killar som gav mig presenter och sa att jag var vacker. Men i mammas värld får man bara presenter om man ligger med killar. Hon sa hon att jag var en “dålig flicka”. Det var inte sant.

Hörde en röst
Hon berättar att hon hörde en röst när hon var liten. Hon var det oönskade barnet som fick hjälp av den där rösten.
– Jag är säker på att det var Guds röst, säger hon. Rösten sa: “Du kommer att bli en framgångsrik sångerska”. Upplevelsen var så stark, den gav mig kraft och gjorde mig trygg. Jag hade en skyddsängel.
– När jag var 16 år sade skyddsängeln till mig att min far be-fann sig i Texas!
– Min mamma hade ett foto av min far men när jag frågade om honom ville hon inget säga. Nu berättade jag för henne att jag visste att min far, som bodde i Iran, var i Houston och jag bad henne ringa honom.

Melissas mamma gav med sig. Hon ringde. Några dagar senare flög han till Atlanta och Melissa fick för första gången möta sin riktiga far.
– Jag tittade på honom. Han tittade på mig. Gud vad lika vi är, tänkte jag. Han kramade mig och sa: “Gud, vad du är vacker!” Vi tillbringade några fantastiska dagar tillsammans och samma år skickade han en julklapp.
Men sedan dess har de väldigt lite kontakt. Idag bor han i Dubai och Iran.
– När mamma blev gravid ville han inte ta sitt ansvar. Han sa till min mamma att hans familj aldrig skulle acceptera att han gifte sig med henne.

För några år sedan var hon med i ett avsnitt av Anna Skippers tv-program “Du är vad du äter” och rubrikerna efteråt kom att handla om Melissas konsumtion av sömntabletter.
– Det där blev så överdrivet. Visst, jag åt sömntabletter, men inte 4 500 på ett år, som det skrevs. Jag var inte beroende. Jag är en lite orolig själ och jag har inte sovit en hel natt sedan jag blev gravid första gången. Jag har inga problem att somna, men jag vaknar efter några timmar. Det är ingen fara, jag tar en tupplur då och då.

Melissa kom till Sverige när hon var 27 år. Hennes dåvarande man Roland fick jobb här och familjen hamnade i Stockholm.
– Det var en tuff omställning, säger hon. Vi hade två små barn, Paul var två år och Jacob var bara två månader, och kom till ett nytt land. Jag försökte vara stark men ibland började jag bara att gråta. Jag var stressad av hela situationen och det var en riktig kulturchock att komma till Sverige.

Två år senare skildes Melissa och Roland och idag har de de-lad vårdnad om Paul, som är 14 år, och Jacob, som är 12.
– Oh, my boys. De är underbara. Jag försöker göra tvärtemot vad min mamma gjorde. Jag är en fysisk person och jag älskar att krama dem. Roland är en fantastisk pappa som gör allt för sina grabbar. Vi är jättegoda vänner och hans nya fru och jag kommer mycket bra överens.

Musiken tog över
Melissa arbetade först som försäljare på ett möbelvaruhus innan musiken helt tog över. Hemma i Georgia sjöng hon i flera sånggrupper och i Sverige fick hon så småningom jobbet som sångerska i dansbandet Zlips.
– Jag älskar att turnera, säger hon. Dansbandssvängen påminner faktiskt en hel del om gamla tiders turnerande country-band i USA. Dansband är inte speciellt glamoröst, men väldigt kul och jag har verkligen fått se hela Sverige. Svenskar är ett väldigt trevligt folk. Varma, lojala och jordnära.

Hon blev vald till Årets dansbandssångerska 2007, året efter gjorde Zlips succé i Dansbandskampen. Zlips gick till semifinal och Melissa fick sitt stora genombrott hos den stora dansbandspubliken. År 2009 satt hon i juryn i samma tävling, men fick utstå en del kritik för sin personliga stil.
– Jag lärde mig mycket, säger Melissa. Till exempel hur media fungerar men också att fatta snabba beslut och improvisera. Det var ju direktsändning. Sedan fattade jag snabbt hur viktigt det är att prata lite saktare när man har en amerikansk accent…

Flera av medlemmarna i Zlips har tröttnat på det slitsamma turnerandet, vilket lett till att bandet läggs ner i december Då satsar Melissa på en solokarriär.
– Nervös? Nej, säger hon. Inte ett dugg. Det här är en stor chans, en utmaning. Jag kommer fortfarande att göra en del dansbandsmusik, men jag vill också satsa på företagsspelningar och en julshow. Jag gjorde en speciell foxtrotkväll i Gävle i våras och vill utveckla det. Vi får se. Jag har aldrig varit speciellt bra på att sätta upp mål och hålla mig till planen…

Kärleken då? Melissa ler. Hon har haft flera relationer, en del längre, en del kortare, och nu säger hon:
– Ibland har man kärlek, ibland inte. Jag är lycklig. Jag har valt att lita på folk. Jag kanske är lite godtrogen och kanske älskar lite för mycket. Men mitt hjärta rymmer mycket kärlek.