• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Ola Forssmed: Min karriär började i Elvis Armhålor…

    Han har kallats för Sveriges egen Charlie Chaplin. Skådepelare Ola Forssmed är en mästare i slapstick, konsten att falla roligt, även om det ibland slutat med brutet revben och blodigt scengolv.

    Bild 1286137

    En andningspaus i solstolen. Annars är sommaren fullspikad för Ola Forssmed, som medverkar i sommarens uppsättning på Fredriksdalsteatern i Helsingborg.


    Ola Forssmed får det svettigt i sommar. Iklädd åtsittande polotröja och tighta byxor spelar han rollen som allt-i-allon Jean i musikalen Viva la Greta – och publiken på Fredriksdalsteatern i Helsingborg kommer att förflyttas nästan fyra decennier tillbaka i tiden, till det proggiga och stor-blommiga 70-talet.

    Vi träffar honom en tidig morgon utanför grindarna vid Fredriksdals-teatern. Om en stund startar förmiddagens repetitioner, men Ola Fors-smed börjar gärna dagen med lite skön avkoppling i solstolen.

    Den långa luggen hänger ner i ögonen. Han suckar och drar en slinga bakom ena örat.
    – Håret ser hemskt ut, men det ska ju föreställa en 70-talsfrisyr.

     

    Pjäsen har beskrivits som en hyllning till 70-talet. Vad är så speciellt med detta decennium?
    – Det är ju ett årtionde man sällan skildrar på scenen. Klädmodet ter sig idag ganska gräsligt. Musiken däremot… det gjordes en jäkla massa bra låtar, som, till skillnad från modet, faktiskt har överlevt. Jackson Five, Earth Wind and Fire…

     

    Hur var ditt eget 70-tal?
    – Jag är född i Växjö 1973, men flyttade så småningom till Österbymo i Östergötland. Där sysslade de flesta med frikyrka, fotboll eller lantbruk. Men min pappa, som jobbade som lärare i bild och film på högstadiet, uppmuntrade mig och kompisarna att själva skapa alternativ. Så vi star-tade ett punkband som hette Elvis Armhålor, där jag spelade trummor. Jag kan tänka mig att det var farsan som kom på namnet. Det lät lite punkigt.

     

    Hur halkade du in på teatern?
    – Efter högstadiet skulle jag egentligen söka till musiklinjen, men ändrade mig i sista sekunden. Det blev istället en teaterlinje i Linköping. Jag tog min scenkonst på stort allvar och ville, precis som alla andra, bli en ny Börje Ahlstedt. Men snart insåg jag att jag det var kul att göra folk glada. Skrattet är nästan som ett gift – man får direkt betalning för vad man gör. Och skrattar inte publiken, då får man gå hem och skriva om.

     

    Är du rolig också privat?
    – Nej, det tror jag inte. När dagen är slut, så är det slut. Jag är inte en sådan som sätter mig själv i centrum eller berättar roliga historier. Jag känner inte det behovet.

     

    Bild 1286138

    Ola Forssmed - även kallad Sveriges Charlie Chaplin.

     

    För många svenskar är du känd som rollfiguren Micki i tv-serien Rederiet. Han drev skönhetssalong på båten, var homosexuell och lär ha blivit mycket omtalad och omtyckt i gay-kretsar?
    – Ja, det låg helt rätt i tiden. På mitten av 1990-talet var det fortfarande ovanligt med karaktärer som var öppet homosexuella. Och vi ville visa att han var en figur som var värd ett kärleksliv precis som alla andra.

     

    Serien lades ner 2002. Händer det fortfarande att du blir påmind om Micki och Freja?
    – Ja, var och varannan dag kommer det fram folk som vill prata om Re-deriet. Men, vad tusan, det är ju bara häftigt, att få ha varit med om en sådan sak. Det var det bästa jobb man kunde ha. Tänk att 2,5 miljoner tittare följde serien varje torsdagskväll - det var bra för egot! Dessutom hade vi god sammanhållning i ensemblen. Alla tog hand om varandra.


    Sedan dess har du sysslat med musikal, teater, farser, och gjort dig känd som en mästare i slapstick, kosten att ramla roligt. Jag läste någonstans att du kallades för Sveriges Charlie Chaplin?
    – Jaså, det har jag faktiskt inte hört. Och inte för att jag kan jämför mig med Chaplin, men jag gillar den formen av humor. Gösta Ekman är också en förebild. Och så Nils Poppe, såklart.
    – Idag finns det bara ett fåtal som sysslar med detta i Sverige – Eva Rydberg, Robert Gustavsson och Morgan Alling, till exempel.

     

    Hur upptäckte du själv att du hade talang för detta?
    – Det märkte jag nog på gymnastiken i skolan, att jag var extremt mjuk i kroppen. Jag gillade att falla ihop eller gå in i saker för att skoja med folk. Men egentligen är det inte förrän på senare år jag börjat utnyttja det på scenen.

     

    Men finns det inte risk att skada sig själv på riktigt?
    – Jo, absolut. Det är klart att det känns ibland. Vid något tillfälle skulle jag trilla nerför ett stuprör. Och det gjorde jag verkligen, för stupröret lossnade från taket. Jag spelade färdigt pjäsen med brutet revben. Det gjorde ont som tusan.

      

    Annars har det varit ganska få skandalrubriker kring dig. Den enda jag kunde hitta var när du skar upp handen i Så ska det låta.
    – Ja, det var en idiotisk grej. Jag ville ha ett skönt avslut på en låt, så jag tog sats och hoppade från trummorna ner i glasgolvet. Det sprack och jag skar upp handen. Jag rusade ut, helt blek, med en handduk virad runt min blodiga hand. Vilken dåre, tänkte nog publiken. Jag fick sy sju stygn.
    – Men annars har det nog inte varit några större skandaler.


    Du passar, med andra ord, ganska bra in i mallen som medelsvensson? Radhus, två barn…
    – …och en vovve som heter Iggy Pop. Och så kör jag Skoda. Så jag är nog rätt vanlig.

     

    Du är sambo med Martina Beer. Hur lärde ni känna varandra?
    – Vi träffades för tio år sedan, när hon var produktionsassistent i en pro-duktion jag var med i. Så vi träffades i jobbet – något annat vore nog otänkbart.

     

    Bild 1286139

    Det blev varken frikyrka eller fotboll för Ola Forssmed - scenen lockade mer. För ett par år sedan vann han Guldmasken för bästa manliga huvudroll som Groucho Marx på Fredriksdalsteatern och nu är han tillbaka på samma scen.

     

     

    Era två barn, uppskattar de pappas skämt?
    – Tja, min dotter tycker nog att jag är rätt rolig, emellanåt. Barn gillar ju ofta de tydliga uttrycken, som när någon tappar hatten eller inte lyckas bära sin väska…


    Hur har du själv påverkats av att bilda familj?
    – Man är tröttare, men samtidigt mer förälskad! Det finns inget igår, inget imorgon, utan bara nu.
    – Det bästa med att få barn är att man blir så oerhört fokuserad på att vara förälder. Man blir mindre intresserad av sig själv, och man lägger inte energi på att vara bra. Då blir man mer naturlig, också när man står på scenen.


    Vad gör du i sommar?
    – Jag jobbar ju jämt, så sommaren är inget undantag. Men familjen kommer att bo tillsammans med mig här i Helsingborg, så vi får mycket tid tillsammans när jag inte står på scenen.


    Hur skulle det kännas, om dina barn också ville satsa på teater i framti-den?
    – De får göra vad de känner för. Gärna spela teater, men jag blir precis lika glad om de vill spela fotboll eller dreja krukor - det har ingen betydelse.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!