Py Bäckman: Jag känner mig hemma i kyrkan

Hon föddes på ett slott och växte upp på en bruksort. Py Bäckman är rockbruden som föredrar fullsatta kyrkor framför rökiga nattklubbar.

Den unge kanslisten tittar upp från sin plats vid ingången i Sofia Kyrka. Hans ögon fastnar på en medelålders kvinna med långt hår och markerade glasögon, som just trätt in genom kyrkoporten. Det är enkelt att läsa hans tankar: ”Jaså… är det den Py Bäckman?”

Namnet förknippas med en rivig rocksångerska. Raj Montana, rufsigt hår, rökig röst. Färre känner till att den Py Bäckman faktiskt fyllt 61, men att hennes karriär rullar på bättre än någonsin. Den nya singeln knep förstaplatsen på Sverigetoppen under hösten. Hon är aktuell som kompositör, textförfattare och gäst i Bingolotto.

I år har hon dessutom avverkat 75 konserter på en landsomfattande turné i kyrkorna. En av dem var just Sofia Kyrka på Södermalm i Stockholm.

– Det var hyfsat mycket folk på konserten – för att vara storstan. Men på landsorten kan det vara knökfullt i kyrkbänkarna, säger Py.

Född på slottet
Hälsingemålet klingar skönt när hon pratar. Py är dock född i Stockholm. Mamma Ingegärd var anställd och bodde på Karlbergs slott när hon blev gravid. Vid tiden för förlossningen var det fulltbelagt på BB.

– Så barnmorskan fick komma dit, och jag föddes på slottet. I samma flygel som både Carl Michael Bellman och drottning Ulrika Eleonora bott. Därför fick jag heta Ulrika i mellannamn.

Den nyblivna mamman lade flickan i en mangelkorg. Sedan tog hon tåget hem till föräldrarna i Iggesund. Här skulle lilla Py växa upp, med mamma, mormor och morfar.

Mormor var alt i kyrkokören. Det var hon som lärde Py psalmer och som fick henne att sjunga solo i Nianfors kyrka, tre år gammal.

– Efter filmen, när jag klev ut i den där vardagliga bruksmiljön, blev jag nästan deprimerad. Den där andra världen, i de vackra filmerna, var så lockande! Mormor tyckte att jag blev omöjlig efter de där matinéerna, så hon ville förbjuda mig att gå.

Intensiva år
Men Py hade redan fått en längtan bort. I sextonårsåldern lämnade hon bruksorten och flyttade till Stockholm för att ägna sig åt teater och musik.

Hon träffade en kille som spelade i ett band och fick följa med på repetitionerna.

– Jag hörde att de spelade fel ackord, och rättade dem. Sedan hjälpte jag till att lägga stämmor. Till slut tyckte de att jag lika gärna kunde vara med i bandet.

Detta blev starten på en musikkarriär som alltjämt pågår. Py sjöng sig igenom 1970-talet i olika rockgrupper och bildade så småningom Raj Montana Band tillsammans med kollegan och dåvarande sambon Dan Hylander.

– Det var intensiva år. När vi inte var ute på vägarna så gjorde vi plattor.

De fick en rad utmärkelser som bästa artist, bästa sångerska, bästa band… Men berömmelsen har som bekant en baksida.

– Man måste alltid ställa upp, oavsett hur man mår. Sena konserter i rökiga lokaler. Ofta är publiken onykter och sitter och brölar. De vill ha snabb musik på hög volym. Vi var tvungna att stryka alla mjuka och känsliga låtar. Ibland var det kul, men ofta kändes det som en cirkus.

Så att återuppta rockkarriären…

– …och bli som en monstervariant av Rolling Stones? Nä, det skulle kännas patetiskt. Jag har vuxit ifrån yeah-rock’n roll-scenerna. Gjort är gjort och jag saknar inget av det.

Dessutom hade hon redan upptäckt fördelen med att skriva musik och texter till andra artister. De kunde åka runt och spela hennes sånger, medan hon fick vara hemma. Det började med balladen Stad i ljus, framförd av Tommy Körberg vid Eurovisionsschlagerfestivalen 1988.

Strävar inåt
I början av 1990-talet skrev hon till gruppen Nordman. Pengarna rullade in.

– Jo, så var det – över en natt blev jag rik. Men jag var van vid att leva ganska fattigt, och hade ingen aning om vad jag skulle göra med pengarna. Till slut köpte jag en kaffekokare, säger hon och skrattar.

Nästa stora hit blev Gabriellas sång, ledmotivet till filmen Såsom i himmelen.

– Tänk, den har blivit översatt till en massa olika språk: tyska, japanska och afrikaan.

Många av låtarna handlar om en strävan uppåt och inåt. Py konstaterar att folk har ett behov av existentiella texter. Och själv har hon ett behov att skriva dem.

– Ju äldre man blir, desto oftare djupdyker man i olika situationer. Relationer, förluster… Det som är viktigt i livet.

Därför var det egentligen inte så konstigt att Svenska Kyrkan och Verbums förlag, som skulle ge ut ”Psalmer i 2000-talet”, kontaktade henne och bad henne skriva nya psalmer.

Redan då var det bestämt att Stad i ljus skulle ingå i samlingen.

– Den sången nämner varken Gud eller Jesus, men skrevs från början som en psalm. Då hade den arbetsnamnet Credo – trosbekännelse. Den andas en slags barnatro att vi alla ska mötas igen.

Nu har Py fått ett nytt uppdrag: att skriva en julpsalm.

– Jag har gjort ett försök, men är inte helt nöjd. Jag håller på att arbeta om melodin. Det finns nog inget svårare – vad man än skriver så jämför man ju med de vackra välkända låtarna, som Stilla natt. Det kommer att dröja minst hundra år innan min psalm är lika älskad. Men någon gång ska jag väl lyckas.

Hemma i kyrkan
I nästa andetag kommer hon på att hon faktiskt redan skrivit flera julpsalmer och -sånger. Bland annat texten till Koppången, som framförts av Anne Sofie von Otter, Helen Sjöholm och Sissel Kyrkjebö. Och av Py själv, då hon och organisten Rune Broberg turnerat runt i landet och haft konserter med lokala kyrkokörer.

Py känner sig hemma i kyrkan – det var ju här allting började. Dessutom är det en tacksam konsertlokal. Bra akustik, lugn och välvillig publik som sitter ner i bänkarna. Platsen ställer samtidigt högre musikaliska krav.

– Absolut. Det går inte att lalla i en kyrka. Publiken lyssnar och är kritisk.

Kyrkoturnén sträcker sig långt in på nästa år. Hon har dock sett till att vara ledig över jul och nyår.

Under många år var julhelgen förknippad med oro och sorg. Pys mamma Ingegärd drabbades av hjärtinfarkt i juletid, vilket ledde till långvarig sjukdom, innan hon dog.

Numera firar Py jul med sin dotters familj ute på Ekerö. Med de båda barnbarnen Harry och Otto har julen återfått sitt skimmer. De äter gott, byter julklappar och besöker julottan.

Tillbaka till Sofia kyrka. Py har slagit sig ner på en bänk i vapenhuset för att bättra på läppstift och kajal inför fotograferingen. Hon är en färgstark kvinna både till det yttre och inre. Nog är det lite märkligt att tänka att denna rockdrottning bara har fyra år kvar till 65.

Men att dra sig tillbaka som pensionär och leva på gamla meriter är inte hennes stil. Det finns alltid nya melodier att fånga upp, fler ord att sätta på pränt.

Hon tittar upp från spegeln.

– Att skriva musik är bland det bästa jag vet. Man kan inte bara lägga av som på en signal – det funkar inte så. Men ska man sia in i framtiden, kan jag ju sitta hemma tillsammans med barn och barnbarn och skriva min musik och mina texter.

Py Bäckman har fyllt 61 och hennes karriär rullar på bättre än någonsin.