• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag har gått på batteri i över 40 år!

    Gunilla Olofsson och Hans Schüller kommer alltid ha en speciell plats i varandras hjärtan. 1965 var han den framstående hjärtkirurgen och hon den lilla flickan vars liv han räddade. Operationen var unik och gjorde Gunilla till Sveriges första pacemakerbarn.

    Bild 1287765
    Så möts de igen på Pacemakermottagningen i Lund, hjärtpatienten Gunilla och hennes fantastiska läkare Hans Schüller. I 44 år har de hållit kontakten.

    – Mamma, går jag på batteri?

    Den lilla tösen hade hört folk prata om henne, därför ställde hon den raka frågan till sin mor.

    Det var i mitten av 60-talet och flickans mor, Hanna-Brita Olofsson, visste inte riktigt hur hon skulle förklara för sitt barn att det var precis så det var. Att lilla Gunillas liv hängde på en batteridriven dosa.

    Hennes dotter var Sveriges, och förmodligen en av världens, första pacemakerbarn. Tack vare en fantastisk uppfinning och en viktig läkarinsats hade barnet överlevt sin dödliga hjärtsjukdom.

    Solen skiner över Lund när Gunilla Olofsson snart 44 år senare stiger av tåget på stationen. Hon har fyllt 49 år och är ett levande bevis på att ingenting är omöjligt. Strax nedanför höger axel, under tunna operationsärr, finns dosan som ger henne livet. Dagens pacemaker väger bara 24 gram, den är så platt och liten att den inte märks ens när man känner med fingret över huden. Och numera när den byts ut, går ingreppet på mindre än en halvtimme.

    – Jag promenerar själv in till operationssalen, berättar Gunilla, och jag är hemma igen samma dag.


    Stor operation
    Annat var det 1965. Året då Gunilla blev så akut sjuk att läkarna i Kristianstad såg det nödvändigt att skicka henne i ambulans till Thoraxkirurgiska kliniken i Lund. Där fanns experterna, de som hade kunskapen och redskapen att rädda hennes liv.

    Så blev det att Gunilla för första gången träffade hjärtkirurgen
    Hans Schüller, en av de svenska pionjärerna när det gällde att utföra pacemakerimplantation. Alltsedan 1961 hade han opererat in pacemaker på närmare hundra vuxna personer. Men den här vinterdagen, den 29 november 1965, blev första gången han gjorde ingreppet på ett litet barn.

    Flickan kläddes av och tvättades noga med klorhexidinsprit innan hon rullades in i operationssalen där läkarteamet väntade. Efter sövningen valde Hans Schüller att leta upp en lämplig ven på flickans hals för att den vägen föra in en kabelelektrod till höger hjärtkammare under röntgengenomlysning, istället för att öppna bröstkorgen och sy fast elektroder på utsidan av hjärtmuskeln.

    Därefter placerade han den 138 gram tunga pacemakern, tjock som en ishockeypuck, under huden på den späda flickans mage. Med omsorg valde han att lägga den så att den inte skulle skava mot revbenen och så att den skulle kunna döljas under flickans trosor. Allt för att ge barnet ett så naturligt liv som möjligt.

    Att den lilla flickan på operationsbordet var i samma ålder som hans eget barn, påverkade honom inte. Hans gick helt in i sin läkarroll och alla privata känslor kopplades bort. Ändå kom hans första barnpatient att ligga honom extra varmt om hjärtat. Gunilla Olofsson och hennes hjärtläkare har nu följts åt i 44 år!
    Bild 1287766
    Av de 16 hjärtoperationer Gunilla genomgått, har hennes läkare Hans Schüller varit inblandad i 13.

    Engagerad läkare
    Hans Schüller, 77, kommer cyklande till lasarettet i Lund. Det är det smidigaste sättet att ta sig fram i en stad med mycket trafik, förklarar han och knäpper av sig den svarta cykelhjälmen. Men det gäller att se upp för studenter som flänger fram i hög fart, tillägger han med en glimt i ögat.

    Hans ler och hälsar med värme på Gunilla. De sätter sig intill varandra i den röda soffan i fikarummet på pacemakermottagningen vid Lunds Universitetssjukhus, avdelningen som Hans grundat och där han under årens lopp räddat tusentals människors liv och hjälpt andra till en förbättrad livskvalitet.

    – Gunilla var en högriskpatient när hon kom till kliniken 1965, förklarar Hans. Hon hade en mycket allvarlig störning av hjärtrytmen. Gunilla hade haft flera hjärtstopp, hon hade svimningstendenser. Vi visste att risken var 50 procent att hon skulle dö inom ett år. Utan en pacemakerimplantation skulle hon sannolikt aldrig nå vuxen ålder.

    – Visst fanns det risker med operationen, men i det läget griper man varje halmstrå. Jag och mina kollegor såg en chans att rädda henne och det gav oss mod och styrka. Inför hotet att hon kunde dö i hjärtstillestånd, tilläts ingen tvekan.

    Tack vare Hans Schüller har Gunilla fått möta vuxenlivet och hon kan se fram emot att fira sin 50-årsdag i maj nästa år. Av de 16 hjärtoperationer hon genomgått sedan 1965, har Hans varit inblandad i 13. Han var hennes hjärtläkare ända tills han gick i pension 1997. Men även sedan han lagt den vita rocken, har han hållit kontakten med sin första barnpatient.

    – I maj ifjol, när senaste pacemakerbytet gjordes i Lund, kom han upp och hälsade på mig, säger Gunilla. Schüller har verkligen ställt upp för mig långt mer än man kan begära. Jag trodde inte att sådana läkare fanns!


    Extraförälder
    Hans skrattar när han hör Gunillas beröm, men blir generad över alla fina ord. Han är en ödmjuk man. Så han byter samtalsämne.

    – Gunilla har inte lagt bort titlarna med mig, ler han. Hon kallar mig fortfarande Schüller.

    – Jag skulle aldrig kunna kalla dig för något annat, svarar Gunilla. För mig är du fortfarande "doktorn".

    Som barn förstod Gunilla aldrig riktigt uppståndelsen kring sin person, varför hon behövde åka till sjukhuset så ofta och varför alla behandlade henne med bomullsvantar när hon kom hem igen.

    – Av det första ingreppet 1965 minns jag egentligen inte så mycket, säger Gunilla. Jag vet att jag var väldigt sjuk och plötsligt befann jag mig i ett rum med starka lampor och människor klädda i märkliga kläder. Jag såg bara deras ögon. Det var som science fiction och jag var skräckslagen.

    Hans nickar, han förstår rädslan Gunilla upplevde.

    – Ett barn begriper inte vad allt detta ska vara bra för, säger han. Och på 60-talet pratade man inte alls lika öppet med barn som man gör nu. Så det är klart att det var en förvirrande tillvaro. Och till all rädsla och otrygghet kom smärtan, ett obehag som skrämmer när man är liten.
    Bild 1287767
    Gunilla lever ett fullt och innehållsrikt liv. Här är hon på promenad med sin älskade chihuahua Macy.

    Läkaren Hans såg barnets oro och tog på sig rollen som en extraförälder för Gunilla på sjukhuset. Han fanns där, när hennes mor och far inte var på plats.

    – På den tiden fick föräldrar bara komma på besök, de fick absolut inte sova över, säger Hans. Idag är det annorlunda, idag sover föräldrarna nästan i samma säng som sitt sjuka barn!


    Älskade sin doktor
    Gunilla var ett blygt litet barn, uppvuxen på en bondgård i Sätaröd i nordöstra Skåne. Hon var trygg hemma hos djuren och sina sju syskon, men hon var inte van vid andra barn.

    – På sjukhuset blev allt skrämmande för mig, minns hon. Jag var till och med rädd för de andra barnen. Jag tyckte det var otäckt med alla läkare och sköterskor i vita kläder. Jag var rädd för gröna operationslakan och jag var skrämd av tomheten och ensamheten på natten.

    – Men barn fattar tycke för vissa människor. Och Schüller älskade jag! Jag tror att det var tryggheten han utstrålade. Jag blev lycklig bara han visade sig.

    Kanske förstod Gunilla, så liten hon var, att han räddat hennes liv och att han var en viktig person.

    – Men det var inte bara det, säger Gunilla. Schüller var så varm, han var så engagerad. Han tog sig alltid tid, såg alltid till att vara med på ronden. Och jag minns de gånger när jag kände mig ledsen och längtade efter mor och far, då fick jag sitta på Schüllers rum och titta på medan han arbetade. Det gjorde absolut ingenting om han inte hade tid att prata med mig, bara att få sitta där gjorde mig trygg och glad.

    – Jag har alltid sett till att ta mig tid, särskilt när det gällt barn, säger Hans. Sedan var jag förstås otroligt engagerad i arbetet på pacemakermottagningen. Det var en fantastisk utveckling och uppfinningen väckte omvärldens intresse. Jag har utbildat många läkare, både svenska och utländska, jag har rest runt och föreläst om pacemakern. Den lilla apparaten har idag räddat livet på miljoner människor världen över.

    Plötsligt ser han nästan lite skamsen ut.

    – Ja, jag har jobbat mycket. För mycket. När det var som mest kunde det gå både en och två veckor utan att min fru och barnen såg mig. Det var priset jag och familjen betalade. Men jag försöker ta igen det nu som pensionär och ägnar mycket tid åt min fru, mina fyra barn och åtta barnbarn.


    Skämdes för ärren
    60-talets pacemakrar höll inte alls så länge som de gör idag. I februari 1967 var det dags för Gunilla att byta dosa och det gjordes ny kabelinmatning. 1968 gjordes ännu ett rutinbyte och ett drygt år senare ett akutbyte.

    Gunilla minns hur det kändes när det började bli dags att byta pacemaker. Då blev det tungt att andas och hjärtat slog oregelbundet. Ofta blev läget akut på natten.

    – Jag låg i min säng och tog pulsen på mig själv, säger hon. In i det längsta väntade jag med att väcka mina föräldrar för jag ville verkligen inte till sjukhuset. Men till slut var det nödvändigt att ringa efter ambulans.

    – Mor ringde alltid till Schüller också, om det så var mitt i natten. Och även om han inte var i tjänst, så stod han vid akutintaget och väntade på mig när ambulansen kom. Han svek mig aldrig!

    De många sjukhusvistelserna och det annorlunda i att ha pacemaker gjorde att Gunilla förblev blyg och osäker även som vuxen.

    – Ja, man måste nog mogna för att förstå vad som är viktigt i livet, säger Gunilla med ett leende. I många år vägrade jag att klä mig i bikini för att jag skämdes så för mina ärr, framför allt de stora på magen efter de första operationerna.

    – Idag bryr jag mig inte. Nu har jag insett att ingen är perfekt och jag har fått bättre självförtroende. Jag är så otroligt tacksam att jag lever, det är det enda som gäller.

    Gunilla lever samma liv som alla vi andra, det finns inget hon som pacemakerpatient inte kan göra. Jo, hon får gå en särskild väg när hon ska igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen. Annars är det ingen skillnad.

    – Jag arbetar på Eniro 118118 och jag bor med min älskade chihuahua Macy i en lägenhet i centrala Kristianstad, säger Gunilla. Macy och jag tar långa promenader varenda dag, vi stannar och pratar med människor vi träffar.

    – Det finns mycket att leva för och jag är glad att jag fått så många år. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på doktor Schüller. Han, och den fantastiska pacemakern, har gett mig livet!

    Bild 1287768

    Pacemakerns utveckling från 1960 fram till 2000-talet. Gunillas första pacemaker vägde 128 gram och satt som en bulle under huden. Idag väger den 24 gram och märks över huvud taget inte. 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!