Malin Berghagen: Jag tränar yoga medan vargarna ylar utanför

Att växa upp som ett artistbarn med turnéresor om somrarna och hemmet gästat av stora stjärnor, var aldrig något problem för Malin Berghagen. Men idag föredrar hon det stilla livet i Hälsingland. – Här är så tyst att du kan höra lugnet, säger hon. 

Har du någon barndomssynd som varit svår att komma över?
– Jag minns en gång när jag, helt utan anledning, gav mig på en klasskamrat. Hon stod och pratade och plötsligt kände att jag måste gå fram och ge henne en örfil. Något inom mig sa: “så gör man inte” men jag kunde inte hejda mig, jag gick fram och sopade till henne. Jag har aldrig förstått varför, hon hade absolut inte gjort något dumt. Det här hände när jag gick i andra eller tredje klass, men jag tänker fortfarande på det ibland.

Vilken barndomskärlek glömmer du aldrig?
– Jag var jättekär i en kille som hette Charlie och som gick i klassen över mig på Franska skolan i Stockholm. Han gick i fyran, jag gick i trean och han lade inte ens märke till att jag fanns. Det närmaste jag kom honom var när jag nuddade vid hans skolrock som hängde utanför hans klassrum. Alla som gick i Franska skolan hade skolrock och det var ett väldigt bra system, tycker jag. Alla var lika, oavsett om man kom från en familj med pengar eller inte.

Vad hade du för sommarjobb när du gick i skolan?
– Jag var oftast ute på turné med mamma på somrarna så det funkade inte för mig att ha ett fast sommarjobb hemma. Istället jobbade jag åt mamma. Jag fanns med i hennes loge som påkläderska eller så stod jag efter hennes föreställningar och delade ut idolkort med autografer.

– Ett sommarlov hade vi fått i uppdrag av fröken i skolan att samla sommarblommor som vi skulle torka. Jag vann tävlingen, för vi plockade blommor i alla Sveriges hörn! Jag fick mammas turnégäng att stanna bussen vid vartenda dike och plocka blommor.

På vilket sätt påverkade det din uppväxt att vara ett artistbarn?
– För mig var det artisterna som var de “normala” människorna, medan andra människor betedde sig väldigt märkligt i mina barnaögon. Jag såg hur de drog och ryckte i mina föräldrar för att komma nära dem. Och jag minns att folk kunde komma fram till mamma och säga: “Minns du mig från Örnsköldsvik, vi sågs där förra sommaren”. Mamma träffade ju tusentals människor, så hur skulle hon kunna minnas just henne? Andra människor vara arga för att de skrivit till mamma men inte fått svar. Hon fick så mycket brev och hade inte en chans att svara på allt. Själv fick jag mitt första snuskbrev när jag var 12–13 år, det var otäckt.

– Däremot var artisterna som jag träffade i mitt hem, allt från Sammy Davies Jr till alla möjliga svenska musiker, hur trevliga som helst. Så för mig blev de “vanliga”, det var dem jag begrep mig på.

Vilken hett efterlängtad present fick du aldrig som barn?
– En resa till Egypten för att se pyramiderna. Pappa lovade mig att vi skulle åka dit, han berättade om pyramiderna och pratade jämt om när han och jag skulle åka dit och se dem tillsammans. Vi brukar fortfarande skoja om det när vi träffas: “Vi åker snart”, säger pappa med ett flin.

Vad handlar det oftast om när du har dåligt samvete? – Barnen, förstås. Tiden som inte räcker till för allt. Men idag har vi delat upp det så att Tommy (sångaren Tommy Nilsson, redaktionens anmärkning) som är pappa till mina två yngsta barn och bor bara tio minuter från mig här i Hälsingland, han har barnen varannan vecka. Då passar jag på att jobba intensivt i Stockholm och hinner även träffa min pojkvän Martin.   – Och de veckorna barnen är med mig då kan jag verkligen umgås med dem här hemma i Ljusdal. Jag kan jobba hemifrån, jag finns här när barnen kommer från skolan. Här är en helt annan puls än i storstaden, här är så tyst att du hör lugnet. Jag mår bra av att se barnen leva i den här miljön.

Malin arbetar som yogainstruktör och skriver just nu också på en bok om yoga.

Hur skulle du betygsätta dig som vän på en skala 1–5?
– 3,5. Jag är periodare när det gäller vänner. Jag är en lojal vän, jag har många vänner, men jag har också behov av egen tid, att vara i min egen värld. När jag är här uppe i Hälsingland är jag mycket hemma eller hos min äldre syster Monica. Eller så jobbar vi tillsammans i kaféet som mamma äger, Lill-Babs Caffär. Några vänner tycker nog att jag försvinner in i familjen och i mig själv. Det kan faktiskt gå ett år ibland utan att jag ser vänner som är viktiga för mig, men jag försöker alltid prata med dem i telefon. Och när vi väl ses tycker jag om att ordna italienska middagar och fester.

Vilken egenskap har du försökt jobba bort?
– Mitt räddar-beteende. Det blir lite av ett medberoende-beteende som vaknar när jag går in i en relation. Jag vill så mycket, jag ska jämt försöka rädda eller hjälpa någon. Det är lätt att man blir sådan när man har en mamma som är likadan. Hela vår familj fungerar nog så, vi ska rycka ut och fixa och hjälpa till. Men jag jobbar med mig själv för att komma bort från det här.

Vad möter du i din värsta mardröm?
– I min vakna mardröm ser jag hur vi förstör vår jord så mycket att vi inte längre kan skydda våra barn. Det är som en tidsinställd bomb och när vi till slut inser vad vi gör, då är det för sent. Det här skrämmer mig.

– I den mardröm som kommer till mig i sömnen är det vatten som skrämmer mig, jag drömmer om tsunami, om en stor våg som kommer emot mig. Men jag klarar mig, jag kliver över den, men känner samtidigt en fruktansvärd rädsla. Det är en dröm som kommer tillbaka då och då men nu har jag lärt mig att jag klarar mig och jag vet hur jag tar mig ur situationen.

Vilken levnadsregel skulle du kunna sätta på kylskåpet?
– Lev din sanning ödmjukt, fullkomligt och konstant.

Vilken barndomsvän skulle du vilja träffa igen?
– Monika som jag umgicks mycket med i tonåren. Jag var jätteförtjust i den svenska gruppen Noice och min stora idol var sångaren, Hasse Carlsson. Monika var ihop med honom och vi lärde känna varandra när vi sågs på deras konserter. Jag var förstås lite avundsjuk på henne, men Monika var en tokig och naivt galen tjej och det var det jag tyckte om med henne. Hon var så okomplicerad. Vi har nyligen fått kontakt med varandra igen via mejl och jag hoppas att vi kan ses.

Om ett djur på Kolmården skulle döpas efter dig, vilket väljer du?
– En delfin, de är fantastiska djur och det fascinerar mig att de alltid ser ut som att de ler. Jag har faktiskt varit på Kolmården flera gånger och tittat på delfinerna och det är en dröm att någon gång få simma med delfiner.

Vilken TV-serie från 70-talet skulle du vilje se i repris?
– Baretta. När jag växte upp tyckte jag om alla typer av deckare där man fick försöka lista ut hur det skulle gå, även Kojak och Columbo. Men det jag gillade med Baretta var hans lite sjabbiga stil.

Vilken plats besöker du gärna när du är ledig?
– Djurparken Järvzoo i Järvsö. Det är en fantastisk plats där man kan möta varg, björn, lodjur, djärv och många andra svenska djur. Jag jobbade där en sommar och då blev jag extramamma åt ett litet rådjurskid som behövde matas med nappflaska.

– Jag älskar att ta med mig min yngste son Isak dit och promenera där nära djuren i den fantastiska hälsingenaturen. Och på måndagskvällarna håller jag yogakurs i parken. Då kör vi yoga i ett lugnt och avstressat tempo i Ladan, medan vargarna ylar utanför.

Vilka tre godisbitar finns alltid i din smågodispåse?
– 1. Dumlekola. 2. Polly, både med ljus och mörk choklad. 3. Non stop chokladlinser, jag tycker mycket om choklad.