Malena Ivarsson: Jag avslöjade min hemlighet efter 30 år!

Efter år av terapi och självrannsakan mår sexologen Malena Ivarsson, 59, bättre än någonsin. Men minnen av de själsiga kriserna finns alltid kvar.

– Tänk, nu har en butiktillverkare lanserat världens dyraste sexleksak, en massagestav i guld för 69 000 kronor! Det är såklart ett pr-trick…

Malena Ivarsson, 59 år, ler luttrat och ställer ner sina shoppingkassar vid den mjuka soffan på Sturebadets fik i Stockholm. Hon har precis besökt en populär sexbutik i stan där hon bland annat hittat “en fantastisk olja”.

Propert klädd i höghalsat och med små runda glasögon på näsan är hon nästan svår att känna igen. Det är som om man förväntar sig att hela Sveriges sexexpert, kvinnan från 1980-talets skandalprogram “Fräcka fredag”, alltid går klädd i laxrosa sidenkorsett och kortkort kjol. Lite fnissig och lätt förvirrad. Men förvirrad är det sista denna snart 60-åriga dam är.

Som socionom, auktoriserad sexolog, författare och med egen spalt i Aftonbladet har hon varit högst seriös från allra första början. Magdalena Ivarsson vill verkligen hjälpa människor. Även om hon från början drömde om att bli präst…

– Vet du att många som arbetar med sexfrågor har en religiös bakgrund? Ta till exempel Maj-Briht Bergström Walan, hon ville ju från början bli missionär, säger Malena och tar av sig glasögonen.

– Min pappa var präst liksom min farfar. Jag var alltid hos mina farföräldrar John och Elin i Vessige i Halland på somrarna. Det var väldigt strikt, väldigt schartauanskt. När pappa var liten fick han inte spela kort eller spela fotboll – och saxar fick aldrig ligga framme eftersom de kunde påminna om sex! Men när vi barnbarn kom var det inte lika hårt. Jag älskade miljön där, det var så lugnt och rofyllt.

Ett grubblande barn
Hon beskriver sig själv som ett grubblande barn. Tron på Gud var orubblig, omöjlig att ifrågasätta. Och den hjälpte människor, till familjens hem i Råsunda i Stockholm fick människor komma med sina livsfrågor. Ingen lämnades utanför. Men ett ämne undveks kategoriskt.

– Å, det var tabubelagt att prata om sex i ett prästhem! Pappa var såklart påverkad av sin uppväxtmiljö. Jag kunde aldrig prata om sex med honom. Han var som en tennsoldat, stel och hämmad. Han tyckte det var fruktansvärt! Mamma var mer känslosam.

“Om Gud har gett oss kroppar, varför ska vi då inte njuta av dem?”, tänkte den unga Malena som själv påbörjat studier i teologi. Det var 1970-tal och konservativa värderingar var detsamma som död och förruttnelse. Malena som alltid varit intresserad av familjefrågor insåg snart att hon skulle göra större nytta om hon läste till socionom.

Så kom det sig att hon lämnade familjen och pojkvännen Henry i Stockholm, ett par år senare, för att göra sin praktik på socialkontoret i Malmöstadsdelen Rosengård. Men inget blev som hon hade tänkt sig.

– Det var så tufft! Det fanns en elakhet, en hårdhet bland socialarbetarna där som gjorde mig helt chockad. Var det så här det skulle gå till när man hjälper människor? Idag förstår jag att det krävs en viss hårdhet för att jobba med så svåra problem. Men då var jag helt oförberedd, jag kom ju från en skyddad värld.

Upplevelsen blev så stark att Malena 24 år gammal insjuknade i en svår depression.

– Ja, det var en kombination av att jag inte visste om jag hade hamnat rätt yrkesmässigt och att jag hade brutit upp från min stora ungdomsförälskelse Henry för att flytta till ett jobb i Malmö. Pappa hade tidigt inpräntat i mig att det var viktigt att ha ett eget yrke, att vara självständig. Han hade allt för många gånger tvingats besöka änkor som förtvivlat frågat: “Hur ska jag nu klara mig?”, när deras makar dött.

På riktigt
Hon dricker lite ur ett glas hälsojuice och förtydligar att depressionen inte handlade om att vara “lite ur gängorna”, det här var på riktigt. Ett trauma. Fyra månader på psyket på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

– Jag säger inte att det går att likställa med att vara krigsdrabbad…Människor som upplever krig och förödelse, vi kan ju aldrig förstå hur det påverkat dem. Men det var ett sådant stigma över att vara deprimerad. Det gick inte att prata med någon om det.

Först nu, över 30 år senare, kan Malena berätta öppet om händelsen. Boken hon skrev på 1990-talet om en ung kvinnas sammanbrott, “Time out”, var inte en roman utan en självbiografi.

– Förr var jag rädd att folk kanske inte skulle ta mig på allvar om jag sa att den handlade om mig. Men nu är jag öppen med det… Jag vill visa att man kan ha en svart period i sitt liv men att det går att komma igen. Man kan hämta kraft ur en sådan händelse.

Hon berättar om känslan att komma till ett sjukhus där människor med vitt skilda problem föstes ihop. Hur skammen över att vara sjuk förstärktes av den brutala miljön.

– Det var narkomaner och svårt sjuka om vartannat… Jag minns att jag tänkte: “Är jag sådan nu?”. Jag har tänkt på det. Om till exempel mina barn blev deprimerade skulle jag aldrig vilja att de hamnade på psyket. Bättre vore att skapa strukturerad vård i en hemmiljö. Det finns ett hem i Frösunda dit endast folk med ryggbesvär får komma. Så borde även psykvården tänka.

Ingen utomstående förstod vad som hänt den unga, intelligenta tjejen. Hon som var så självständig och stark? Vad säger man till någon som gått in i ett själsligt mörker?

– För många deprimerade räcker det om andra människor bara finns i deras närhet. Mina föräldrar förträngde nog, mina syskon var så unga och min pojkvän Henry visste nog inte hur han skulle hantera att jag blev sjuk.

Hon blir tyst, funderar en stund och säger sedan:

– När någon mår dåligt… man behöver inget säga, bara sitta bredvid och visa att man finns kvar. Jag tänker på berättelser från bibeln. Hur kvinnor satt vid fötterna hos dem som skulle korsfästas. Att bara finnas där är stort nog.

Skandal i TV
En gäll signal bryter plötsligt allvaret. Malena letar snabbt fram telefonen ur en klarröd designerväska. “Det är en tidning som vill ställa några frågor om lust”. Blixtsnabbt kliver hon åter in i rollen som experten. Svarar professionellt och tålmodigt på de eviga frågorna om hur man bryter stiltjen i sovrummet.

“Det senaste är att klistra små pärlor på bröstvårtorna”, upplyser Malena reportern i andra änden av luren. “Man kan komma långt med en hundralapp.” Hon lägger på och flyttar sig snabbt tillbaka i tanken till ungdomsåren.   Den unga socionomen tog sig ur krisen, starkare och med en enorm respekt för det mänskliga psyket.

I SVT:s “Fräcka fredag” från 1988 ville Malena förena upplysning med lekfullhet. Trots skyhöga tittarsiffror lades programmet ner efter endast sex avsnitt.

Hon började inrikta sig på sexuella frågor, fick en spalt i en kvällstidning och hamnade kort därefter i TV-programmet “Sköna söndag” med Catrin Jacobs. “Sex-Malena” var född. En sexexpert som bejakade sin kvinnlighet, målade läpparna och skrattade aningen för mycket för den goda smaken.

Vem kunde ana att det bakom den glittriga ytan fanns en grubblare? Den glitterglättiga imagen späddes ytterligare på när Malena kort därefter fick ett eget program, “Fräcka fredag”. Sveriges första sexprogram där bara scenografin – lösbröst, pussmunnar och fallosar i siden – räckte för att tittare skulle famla efter luktsaltet.

– Det var ju så laddat!, skrattar hon. Jag ville lyfta fram det lekfulla, men kände mig aldrig riktigt bekväm med programmet. Det lades ner efter bara sex program trots att vi hade skyhöga tittarsiffror!

Malena var vid den tidpunkten gift för andra gången och mamma till två små barn, Julia och Adam. Ung, attraktiv och behövd. Hemma och på jobbet. Tiden spann sin tråd och gav lite tid till reflektion och eftertanke. De unga årens depression kändes som ett svartvitt gammalt foto från en glömd tid.

– Men så vid 45 så fick jag mitt livs andra kris, ett slags “mittlivskris”, förklarar Malena. Jag hade varit gift med barnens pappa i 18 år och skilt mig, jobbat hårt och… Det var som att något fattades.

Hon började gå i jungiansk terapi, målade och skrev ner sina drömmar, ivrig att komma ur den puppa som spunnits runt henne.

– Det var som “själens mörka natt” som man säger inom jungiansk terapi. All gammal skit kom upp i krisen! Jag var som en älg som tappat hornen och känner hur det kliar när det växer ut nya. Man är otålig men man måste ruva, vänta ut krisen. Det går inte att piska sin häst blodig.

Henry kom tillbaka
I sex år “ruvade” Malena – funderade, observerade och ifrågasatte. Vem blir man när fruktsamheten försvinner, barnen blir självständiga och medelåldern knackar på dörren? Till slut gled kugghjulen i varandra igen.

Livet tog inte slut efter 50.

Hon ler åt frågan om man måste man klippa håret kort, gå i foträta sandaler och fyrkantiga t-shirts när man passerat sina bästa år? Måste man bli en del av den grå väggen?

– Allt behöver inte ta slut för att man blir äldre. Många kvinnor upplever sin bästa tid i livet när de fyllt 60. Då har de äntligen lärt sig att säga ifrån. Och det där med att inte bry sig om sitt yttre, det är väldigt skandinaviskt. Vi har ett hus på Capri och vi kan direkt se när det kommer svenskor. De rakar inte benen, de har beiga skjortor och dessa fula kortklippta frisyrer! Man kan må bra av att göra sig fin. Också.

“Vi” är Malena och tredje maken, konstnären Henry Unger, 62 år. Ungdomskärleken hon en gång bröt upp ifrån under den tuffa tiden.
Men så sprang de på varandra på Odengatan i Stockholm en kall marsdag drygt 30 år senare. Båda singlar och med två äktenskap vardera i bagaget.
– När vi sågs på nytt efter så många år hade jag en oplockad gås med honom. Men så bjöd han ner mig till sitt hus på Capri och vi började prata och hittade tillbaka till varandra.

Ett sagoslut kan tyckas. Men enligt Malena hade slutet kanske sett annorlunda ut om hon inte först hade gjort sin inre resa.

– Någon har sagt att man ska bära med sig ett syskrin i livet. Med sytråd lagar man relationer, med saxen klipper man av. Den inre processen tar aldrig slut, men idag mår jag bra. Väldigt bra.

En 23-årig Malena tillsammans med pojkvännen Henry Unger, 25, på Torö i Stockholms skärgård. Några år senare bryter de upp och Malena går in i en djup depression.

För fem år sedan gifte sig Malena Ivarsson med sin ungdomskärlek Henry Unger.