• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mina hundar har kärlek så det räcker och blir över till alla

    En varm nos kan vara stor tröst för den som mist allt. För i en lurvig kropp, med ett hjärta fyllt av kärlek, finns det hopp som vården inte kunnat ge. I Malmö får hjärnskadade patienter livsmodet tillbaka med hjälp av hundar!

    Bild 1289071
    Christina i rehabsalen på Fröet med fem av sju hundar. Här sitter Boy, Etta, Mary, Tina och Solo. Tina är kelgrisen, hon älskar att gosa. Boy är en clown som får alla att skratta. Varje hund har sina egenskaper.

    En bilolycka. En brutal misshandel. På ett ögonblick kan vi mista förmågan att tala, att minnas, att gå. Och kvar blir spillran av en människa, vars liv aldrig mer blir sig likt.

    Christina Ingvarsson, 37, är sjukgymnast och har i 15 år arbetat med rehabilitering av hjärnskadade. Varje dag träffar hon dem som drabbats. Det är studenter, snickare, företagsledare, lärare, musiker, golvläggare. Många som mist så mycket.

    Förut gick de till jobbet. De tvättade sig, valde bland sina kläder i garderoben. De blev bjudna på fest. När de kommer till Christina idag har deras hjärnskada suddat ut alla möjligheter. De har inte längre något arbete att gå till. Vissa har mist kontakt med familj och vänner. Och efter flera år i vården har till och med läkarna gett upp.

    Hur ska de då hitta lusten att komma vidare?
    – I det läget behövs någon som tänder elden, säger Christina. Någon som ger syre för att den ska fortsätta brinna. Då är det viktigt med kärlek!

    Hon sneddar över golvet i gymnastiksalen i Aktivitetscenter Fröet i Malmö, lyfter bort masonitskivan som stått lutad mot dörröppningen och ett helt gäng hundar rusar ut och viftar glatt med svansen.

    – Mina hundar har så mycket kärlek i sig att det räcker till alla, och blir över, skrattar Christina och blir överöst med pussar.

    Hon använder hundarna för att skapa motivation i rehabiliteringen. Hundarna deltar i träningen, samtidigt som de ger en välkommen närhet. Många som kommer till Fröet har svårt att möta andra människor. Olyckan har förändrat deras utseende, folk ryggar tillbaka när de ser dem, barn pekar och frågar.

    – Men hundarna välkomnar alla med samma glädje, oavsett hur vi ser ut, säger Christina. Här pratar vi om äkta känslor!

    Bild 1289072 






    Boys lek med bollar är inte bara en lek, utan hjälper patienterna att lära sig greppa, kasta och ge kommandon.




    Började gå igen
    Stefan Nilsson, 37, är redo för dagens träningspass. Cockerspanieln Tina hoppar upp i hans knä och ger honom en slick på munnen. Sedan trycker hon sitt mjuka huvud mot hans kind.

    Stefan var sängrökare, en kväll somnade han ifrån den glödande cigaretten… Idag kommunicerar Stefan genom att peka på en tavla med siffror och bokstäver. Han har ständigt två personliga assistenter vid sin sida eftersom kroppen inte lyder honom längre.

    – Första gången Stefan kom hit hade han suttit i rullstol i fyra år och på sin höjd gått ett par steg, berättar Christina. Men Stefan ville börja träna med hundarna, så han fick hålla labradoren Mary i koppel och jag och en assistent gick på var sin sida och stöttade.

    – Som Stefan kämpade! Svetten lackade, han skrattade högt. Han ville så gärna klara det! Och Mary gav uppmuntrande blickar.

    – Det är nästan ofattbart – men Stefan gick 50 meter! Ut ur gymnastiksalen, korridoren fram och slutligen in i kaféet där alla samlas. Överallt stod människor upp och applåderade. Vilken triumf!

    Christina gläds åt varje framgång, stor som liten. Alla deltagare hon arbetat med sedan hon började sin pedagogiska träning med hundarna, har blivit bättre. Det kan handla om små, små framsteg men de är mycket värda.

    Första övningen gör Stefan med labradoren Mary. För att träna greppförmågan plockar Stefan hundgodis ur en burk. Sedan ska han med kommandot "sitt!" få Mary att lyda.

    Det är svårt för Stefan att prata, men han anstränger sig och efter en stund hör Mary hans "sitt!" och sätter sig ner. Hon belönas med godis.

    – När Stefan tränar på att vara tydlig mot hunden, tränar han också att bli tydligare mot andra människor, förklarar Christina.

    Inför nästa övning lägger sig springer spanieln Solo tillrätta på britsen bredvid Stefan. Stefan får en massageborste, han ska träna sina armmuskler genom att borsta hundens päls.

    – Ser du hur Solo njuter, säger Christina uppmuntrande. Han tycker det är jätteskönt att du borstar honom. Titta, han ligger med ögonen stängda och vill inte att du ska sluta.

    Christina vet hur oerhört viktigt det är för den som är funktionshandikappad, att kunna ge njutning åt någon annan. Som en motpol till att själv alltid "vara sig till besvär".  Det är ett led i träningen att känna sig som en hel människa.

    Bild 1289073
    Springer spanieln Boy är pajasen i hundgänget. Varje gång Stefan kommer tar Boy hans MFF-keps. Boys matte håller nämligen på ett annat lag!

    Gillar jakt

    När Stefan tränat klart berättar Christina om sin stora kärlek till hundar.
    – Som liten flicka var min högsta dröm att få en hund, säger hon. Men mina föräldrar var rädda att jag skulle tröttna. Så det blev bara en dröm.

    Men det har hon tagit igen. Idag har hon sju hundar! Alla är jakthundar och älskar att jobba med Christina, dels när hon jagar småvilt under hösten, dels i rehabiliteringen.

    – Jag skaffade min första hund när jag var dryga 20 år och sambo med en kille som jagade, berättar hon. Då vaknade intresset för både jakt och jakthundar och jag upptäckte att just jakthundar är väldigt dressyrvänliga och lätta att få att lyda kommando.

    Christina utbildade sig till sjukgymnast och fick sin första tjänst i Uppsala när hon var 22 år. Hon såg fram emot att få massera onda ryggar och värkande axlar, men det blev inte riktigt så.

    – Första dagen på jobbet blev en chock. Jag mötte jag en grupp människor som hade kroppar där ingenting stämde, som såg väldigt annorlunda ut. Det var en avdelning för hjärnskadade och gravt utvecklingsstörda. Jag tänkte: Här ska jag absolut inte stanna!

    Men Christina upptäckte snart en kvinna i personalen som blev en stor förebild. Christina tyckte att kvinnan gjorde ett fantastiskt arbete, och bestämde sig – så duktig ville hon också bli!

    – På den tiden var jag hästtjej och levde i stallet. Där mötte jag handikappade barn som red och såg vilken glädje det gav. Jag kom på att jag kunde ta med några patienter på en ridlektion!

    Hennes idé möttes med skepsis. Handikappridning för vuxna? Det hade ingen hört talas om. Men Christina fixade färdtjänstbuss, rullstolar och åkte iväg med 4-5 personer. Det blev väldigt populärt.

    – Och det gav god effekt. Det var så häftigt att ridningen fungerade som en del i sjukgymnastiken. Träning av balans, motivation, sinnesintryck genom ljud och doft. Ja, det blev så bra att avdelningen behöll träningen när jag slutade och flyttade tillbaka till Skåne, där jag är uppvuxen.

    Bild 1289074
    Solo njuter av Stefans beröring. Det är viktigt att funktionshandikappade får ge njutning åt någon annan. Som en motpol till att själv alltid "vara sig till besvär".

    Det perfekta jobbet
    Christina hade fått blodad tand och började fundera på om hon kunde använda hundarna i sjukgymnastiken. Då och då tog hon i smyg med en hund till jobbet och reaktionerna var väldigt positiva.

    – Inom vuxenhabiliteringen i Malmö Stad såg man att djuren hade god inverka på patienterna, säger Christina. Därför skapades en tjänst för en sjukgymnast som på jobbade med hundar – det perfekta jobbet för mig!

    Idag delar Christina sin tjänst mellan två aktivitetscenter i Malmö, Fröet mitt i city och Brandvakten i utkanten av staden, med eget hundstall som städas och sköts av deltagarna.

    – Detta med att sköta djuren är en del i att närma sig ämnet personlig hygien, säger Christina. Alla som råkat ut för en svår olycka och fått en hjärnskada tappar den biten. De har blivit omskötta under lång tid, de ska inte längre fixa sig för att gå till jobbet. Då känns det inte viktigt att duscha och borsta tänderna. Men det kan vara svårt att säga till någon att han eller hon luktar illa. Då går vi via hunden.

    – Deltagarna hjälper till att schamponera hundarna, vi klipper naglar och borstar pälsen och djuret luktar gott och blir mysigare att krama. Det slår aldrig fel – nästa gång deltagaren kommer till träningen luktar han eller hon lika gott.

    Många som kommer till Christinas träning har under lång tid levt väldigt isolerat.

    – Nu känner de sig mer accepterade, tack vare hundarnas kärlek. De vågar plats! Vi har en kille som numera är ute varje dag och som till och med har börjat resa ut i världen. Och flera har skaffat egna djur. Stefan har katten Nisse som väntar på honom när han kommer hem.

    Hundarna vill jobba

    Christina har själv utbildat sina hundar för att de ska fungera i sjukgymnastiken.

    – De är utbildade jakthundar och de är väluppfostrade, det är allt. Men cockerspaniel, springer spaniel och labrador är raser som gillar att ha "uppdrag". Jag har två hundar med mig åt gången och de utvalda blir alltid lika glada när jag säger "Nu ska vi åka och jobba". Då springer de direkt till bilen.

    Än så länge är det bara i Malmö sjukgymnaster jobbar med hunden som ett regelbundet inslag i rehabilitering. Men Christina hoppas att fler kommuner tar efter.

    – Det är stort att lyckas nå en människa som ingen tror är möjlig att nå, säger Christina.

    Därför älskar hon sitt arbete. Trots att vissa dagar kan kännas sorgsna och tunga.

    – Jag åker hem till min gård i Svenstorp i södra Skåne och går en långpromenad på 45 minuter med alla hundarna efter jobbet, säger Christina. Att se deras glädje är ett sätt för mig att lägga dagen bakom mig, att orka. Hundar ger enorm kraft. Tack vare hundarna känner jag mig aldrig ensam.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!