• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Min verklighet var för brutal för att tryckas

    Det fysiska våldet tog slut efter lågstadiet. Men Carin Gerhardsen fick leva med utfrysningen hela sin skolgång. Nu har hon format sin erfarenhet till ord i nya deckaren "Pepparkakshuset".

    Bild 1287070
    – Jag kan fortfarande känna mig osäker i sociala sammanhang, säger Carin Gerhardsen som  blev mobbad under uppväxten.
     

    De ivrigaste barnen hinner först. De vräker sig över pojken precis utanför grinden till lekskolan. Resten kommer efter som blodtörstiga hundar. Halva barngruppen binder entusiastiskt fast den lille pojken med hopprep och halsdukar vid en lyktstolpe. Den andra halvan samlar stenar för att kasta på honom. Någon dunkar hans huvud gång på gång mot stolpen. En annan piskar honom med ett hopprep. En del står bara och skrattar, andra viskar sinsemellan.

    Lärarinnan går förbi på trottoaren. Hon tittar som hastigast på den bundne pojken och vinkar sedan adjö till några flickor.

    Till slut skingras barnflocken. En och en eller två och två går de hem. Kvar på trottoaren ligger en liten pojke.

    Scenen som inleder romanen "Pepparkakshuset" är oerhört grym. Den gör ont allt läsa. Det vet författaren Carin Gerhardsen, 45, som en gång befann sig på pojkens plats. Det var strax utanför en riktig lekskolegård med riktiga barn och en smärta som inte gick över när kapitlet tog slut.

    Carin var mobbad under sin uppväxt i Katrineholm. Det fysiska våldet tog slut efter lågstadiet. Men utanförskapet och kompisarnas tissel och tassel fortsatte. Carin hade ingen kompis i skolan, fick inte vara med.

    – Fast när jag skrev i min bok hur det verkligen gick till den gången vid lyktstolpen bad förläggaren mig att censurera texten och dra ifrån lite grann. Verkligheten var för brutal för läsarna, berättar hon.

    "Pepparkakshuset" är en deckare med mobbning som tema. Boken, en riktig sträckläsare, innehåller mer än en traditionell mordgåta. Den har också en dimension som handlar om vårt samhälle, hur vi lever och hur vi behandlar varandra. Frågan är inte bara vem som är skyldig till mord utan också vilka konsekvenser mobbning kan få när vuxenvärlden inte griper in.

    – Det handlar om människor som upplevt kanske arton års förtryck som barn utan att någon vuxen reagerat. Hur ska den som blivit mobbad orka gå vidare? säger Carin.

    Vi träffas på ett kafé på Karlavägen i hjärtat av Stockholm. Solen lyser över de gamla, vackra husen som ramar in den breda gatan. Mitt emot kaféet ligger en stor skola, några kvarter bort en annan. Barn som leker, springer, jagar eller bara står och pratar finns överallt på skolgårdarna. Men det sociala spelet är osynligt. Mobbare och mobbade bär likadana kläder och skolväskor. Bara den som kommer riktigt nära kan ana vem som hamnat utanför gemenskapen.

    För Carin började mobbningen redan i sandlådan i Katrineholm. Det var i den mellansvenska småstaden hon växte upp med mamma, pappa och lillebror. Pappa arbetade som domare i tingsrätten och mamma var svensklärare.

    – Jag kommer ihåg att jag satte mig i ett hörn av sandlådan. Då var jag inte gammal. Plötsligt började de andra barnen kasta sten på mig. Jag tittade på dem och undrade vad de höll på med.

    Nästa gång blev det likadant. Plötsligt var det bara så att Carin var någon som hamnat utanför.

    – Ryktet gick snabbt när jag började skolan. Jag var en sådan som det var pinsamt att vara tillsammans med, berättar Carin.
     Många gånger har hon funderat över varför just hon blev utsatt.

    – Jag förstod nog inte riktigt de sociala koderna som gällde. Barn märker sådant med detsamma. Jag slog aldrig tillbaka. Jag försökte alltid vara vänlig och en bra kompis, men det hjälpte inte. Jag fick inte vara med. Jag kan fortfarande känna mig lite osäker i sociala sammanhang.

    På rasterna spelade Carin fotboll med pojkarna.
    – Men det var inte så att de såg mig som en i gänget. Jag var med på nåder. Däremot hade jag några killkompisar från klassen som jag lekte med efter skolan. Vi hade en detektivklubb tillsammans.

    Carin hade en rik fritid med scouterna, musiken och pingisen. Där träffade hon kompisar och hade kul. I skolan var hon ensam. Periodvis kunde de andra barnen vara ganska snälla. Hoppet vaknade hos Carin om att få bli en av dem. Då kom det alltid nya bakslag.

    – Jag sa inte så mycket hemma om hur jag hade det. Hela tiden tänkte jag att det skulle gå över. I morgon blir det bättre. Nästa vecka får jag vara med! När jag börjar högstadiet blir det bra. När jag börjar gymnasiet, när jag flyttar hemifrån…

    Det var inte förrän Carin gav sig iväg till Uppsala för att plugga efter gymnasiet som utanförskapet upphörde. Carin valde att utbilda sig till matematiker eftersom hon gillade logik och problemlösningar.

    Efter många år som IT-konsult är hon numera tjänstledig för att skriva deckare. Hon skickade in tre manus samtidigt till bokförlaget Ordfront och blev antagen. Böckerna har döpts till "Hammarbyserien" med kriminalkommissarie Conny Sjöberg i fokus. Första upplagan av "Pepparkakshuset" är slutsåld och andra på gång. Redan innan den kom ut var den såld till Norge, Danmark, Holland och Tyskland.

    – Deckare måste också tänka logiskt när de löser problem! Brott och gåtor har alltid intresserat mig, ända sedan jag läste böckerna om Agaton Sax. Jag var 11 år när jag vann en tävling i polishuset i Katrineholm. Jag löste en påhittad mordgåta och fick besöka polisen i Stockholm. Sen vikarierade jag en sommar som vaktmästare på tingsrätten i Katrineholm och fick en inblick i en helt annan värld. Jag minns en juvelstöld och flera spännande mord som inträffade som satte igång fantasin! ler Carin.

    Fick aldrig skuld
    – Ibland när jag läst en deckare har jag tänkt att jag väl också skulle kunna skriva lika bra. En kompis och jag satt på en pub i London och diskuterade vad vi var bäst på. Jag tyckte jag var bäst på att skriva och sa att jag skulle skriva en bok. Det lät så ihåligt för jag hade sagt det så många gånger. Så då gjorde jag det istället, jag skrev en bok.

    Tempot i "Pepparkakshuset" är högt, scenerna nästan som filmklipp. Teman i Hammarbyserien är utsatthet och skuld.

    – Det som är bra med deckare är att man kan nå ut till många och samtidigt diskutera viktiga frågor. Hämnd är ett klassiskt mordmotiv.

    Men Carin skriver inte för att få utlopp för egna hämndkänslor. Ingen person i boken finns på riktigt. Carin har gått vidare med sitt liv efter mobbningen.

    – En del fixar det, andra inte. Jag har i grunden ett gott självförtroende. Jag fick ofta höra hemma att jag var söt och duktig och bra på mycket. Jag tog aldrig på mig någon skuld. Istället bär jag med mig upplevelserna som en erfarenhet och är glad över att jag gick stärkt ur allt som hände.

    När de två egna barnen Johanna, tolv, och Harald, nio år, skulle börja skolan var Carin och maken Ken väl förberedda.

    – Jag tänkte att det värsta som kan hända är att mina barn blir mobbare. Det näst värsta att de blir mobbade. Vi pratar varje dag om vad som är en bra kompis och att det är viktigt att alla får vara med. Det är helt enkelt så att man blir en lyckligare människa om man själv är en hygglig typ. Lyckligtvis har mina barn inte haft minsta problem.

    I inledningen av "Pepparkakshuset" citerar Carin författaren Verner von Heidenstam:
     "Jag längtar hem sen åtta, långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar var jag går – men ej till människor. Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt."


    Bild 1287071

    – Jag har samma kluvna känsla. Jag saknar inte min uppväxt. Men det var ändå hemma i Katrineholm som jag insåg att jag är bra som jag är, vad andra än tycker.

    Carin umgås med några av sina gamla skolkamrater emellanåt. Hon har lagt det som hänt bakom sig och ser ingen mening i att gräva ner sig i trista minnen. – Man kan inte anklaga vuxna för vad de gjorde som barn. Man måste kunna glömma och förlåta. Jag tycker till och med att det är kul att åka hem till Katrineholm på klassträffar. Rollerna förändras ju när åren har gått. Plötsligt har den snyggaste och populäraste tjejen i skolan blivit en liten, rund tant.

    tiga röken. Det gick inte längre att nå dörren ut mot hallen, som var helt avskuren av lågorna.

    Elden omringade oss allt mer och spred sig hela tiden med skrämmande hastighet. Jag var helt övertygad om att detta var slutet. Jag kunde knappt andas och hade inte klarat mig länge till, säger Lars.

    – Det värsta som kan hända är att mina barn blir mobbare. Det näst värsta att de blir mobbade.
    Carin Gerhardsen blev utfryst från första dagen i sandlådan. Nu har hon satt sin erfarenhet på pränt i nya deckartrilogin.


    Men i sista stund lyckades Jens, en av de fyra ungdomarna, baxa upp fönstret och alla fem hävde sig ut i den 27-gradiga kylan och snön. Eftersom drivorna var ovanligt höga det här året klarade de fallet från andra våningen utan skador.
     Åsa sprang under tiden bort till föräldrarnas hus en bit därifrån och lyckades larma brandkåren.

    Förvandlades till aska
    – Men när de hann fram hade huset redan hunnit förvandlas till en brinnande vedhög! Allt gick så otroligt snabbt. Vi kunde inte göra mycket annat än att se på när villan och alla våra tillhörigheter blev till aska mitt framför våra ögon, säger Åsa.

    – Visst var det traumatiskt för oss alla att se vårt hem så fullständigt gå upp i rök, även om en del täcks av försäkringen. Men mest kände vi en sådan glädje över att vi överlevt och mirakulöst undkommit allvarligare brännskador att de förlorade tillhörigheterna då saknade betydelse, sager Lars.
    – Det var förstås väldigt sorgligt att våra husdjur, hunden, fyra katter och två sköldpaddor, inte kunnat räddas. Vi kunde bara trösta barnen med att de med all sannolikhet dog snabbt av röken och inte behövde lida, säger Åsa.

    Var rökskadad
    Lars, som var rökskadad och vars ögonbryn var bortsvedda, fick stanna över natten på Lycksele sjukhus för tillfällig syrgasbehandling, men var snart återställd.
    – Efteråt förföljdes vi av mardrömmar om branden. Det var en svår tid för hela familjen, och vi fick tränga ihop oss i mina föräldrars hus tills vidare. Men vi fick otroligt mycket stöd från släkt, vänner och grannar här i Ammarnäs. Vi har nu också fått hjälp med att hitta en bra hyreslägenhet i väntan på att vi så småningom kan bygga ett nytt hus, säger Åsa och tillägger:
     
    – Men framför allt  är jag så obeskrivligt tacksam över Lars blixtsnabba och hjältemodiga agerande, som också fick mycket beröm av räddningsledaren. Utan honom skulle ingen av oss ha levt idag!  n

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!